Mary Wålstedt hade konstnärsutbildning från Tekniska Skolan (dagens Konstfack) i Stockholm så att hon skulle bli fårbonde i Dalarna var långt ifrån självklart. Ändå kom Mary och hennes man Lennart med tiden att förse hela hantverkssverige med ullgarn av högsta kvalitet – och räddade dessutom det svenska lantrasfåret från utrotning. Wålstedts ullspinneri, grundat 1918, säljer än i dag ull till hela Sverige.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mary Wålstedt föddes som Mary Åbom i en välbärgad familj i Stockholm 1888 – i en förändringens tid. Sveriges resa mot ett modernt välfärdsland hade nyss inletts och det gamla skulle nu ge plats för det nya som kom. Nya jordbruksmetoder, industrialisering, utvandring och urbanisering gjorde att traditionell bondekultur, folkdräkter, hemslöjd och hantverk blev omodernt.
Det fanns de som oroade sig för att det som var på väg att ersättas av allt nytt skulle försvinna för gott, och gjorde vad de kunde för att förhindra det. En av dem var folklivsforskaren Arthur Hazelius i Stockholm, som grundade friluftsmuseet Skansen (1891), föreningen Svenska folkdansens vänner (1893) och kulturarvsmuseet Nordiska museet (1907). En annan var textilkonstnären Lilli Zickerman som låg bakom grundandet av Svensk Hemslöjd 1899, som blev startskottet för runt tjugo hemslöjdsföreningar runt landet. Alla arbetade de för att den folkliga slöjden skulle bevaras, men anpassas till den nya tiden. De ville att hemslöjd skulle bli en viktig näringsverksamhet.
Porträtt på en kvinna i blommig jacka och hätta, klädd i dräkt från Dala-Floda 1890 – 1920. Foto Hélène Sofie Edlund, Nordiska museet
Det här var tidsandan när Mary Åbom mellan 1905 och 1910 studerade vid Tekniska skolan, som är dagens konstdesignskola Konstfack. Där lärde hon känna blivande konstnärer som Vera Nilsson och Sigrid Hjertén. I deras studier av Sveriges kulturhistoria hade Dalarna precis fått ett uppsving, inte minst tack vare målarna Carl Larsson och Anders Zorn. År 1908 reste 20-åriga Mary för första gången till Dalarna och besökte orten Floda. Hon gillade det hantverk hon fick se, i synnerhet det textila. Textilintresset växte och nästa år åkte hon tillbaka för att lära sig gammaldags växtfärgning av ull. Hon skaffade också en vacker Dala-Floda-folkdräkt med yllebroderier i överflöd, och en vit pälsjacka, som hon bar vid festliga tillfällen.
I februari 2013, bara några år efter att hon gått ut skolan, gifte hon sig med civilingenjören Lennart Wålstedt, som kom från en helt annan social miljö än hon och dessutom var inriktad på ett jordbruksliv på landsbygden. Mary fångades av Lennarts idéer, säkert påverkad av intresset för klassiskt och naturnära hantverk som hon fått med sig från studietiden.
Till omgivningens stora förvåning lämnade paret Stockholm och bosatte sig på gården Skomakartorp i Västmanland. Kanske underlättades beslutet av att de hade en ekonomisk trygghet att stå på, genom de pengar Mary hade i arv från sin far som dött när hon bara var tio år. I rask takt födde Mary nu tre barn och blev textilhantverkare.
År 1918 flyttade familjen igen, nu till gården Näbbäcksholen i Dala Floda. I bygden fanns, som Mary redan visste från tidigare besök, en rik tradition av att tillverka olika typer av vävnader och fina pälsar. Medan Lennart skötte gården fortsatte Mary sin utveckling som textilhantverkare och textilkonstnär. Ull var hennes favoritmaterial – men hon hade svårt att få tag på ullgarn som uppfyllde hennes höga krav. Hon köpte garner och spann även eget garn, men tyckte att kvaliteten på det hon fick fram var sämre än det hon sett i äldre hantverk. Vad hade de haft för ull och för knep förr i tiden undrade hon?
Det var inte bara Mary som tyckte att moderna garner inte höll måttet. Hemslöjdsrörelsen ville lösa samma gåta som Mary brottades med – och kom fram till att ullen i många gamla textilier kom från en fårras, det svenska lantfåret, som knappt existerade längre. De långa fibrerna i just lantrasullen gav det färdiga garnet spänst, glans och styrka och dessutom noppade det sig mindre vid användning och tvätt.
Att lantfåret, och dess ull, var på väg att försvinna hade sina egna historiska skäl. Under lång tid, fram till 1500-talet, hade det kortsvansade lantfåret varit det enda får som fanns i Sverige. Dess ull, med grövre täckhår och finare bottenull, passade perfekt för att göra grova, slitstarka kläder som passade i jordbruket. Men människor i andra samhällsklasser som inte hade arbeten där kläderna slets ut på samma sätt ville inte ha grova bondtyger, utan föredrog finare textilier. Därför såg kung Gustav Vasa till att importera andra fårraser med finare ull till Sverige. Den gamla lantrasstammen trängdes tillbaka eller blandades successivt upp med nya raser. När sedan industrialiseringen tog fart visade det sig att lantrasfårens ull inte heller passade fabrikernas spinnmaskiner, vilket ledde till att intresset för lantfåren minskade ännu mer och i början av 1900-talet var de på väg att försvinna helt.
Men några får fanns kvar och olika personer engagerade sig för att rädda rasen. År 1917 bildades Svenska Fåravelsföreningen och staten började stötta fåraveln. Mary och Lennart bidrog genom att 1919 starta ett långsiktigt, systematiskt avelsarbete för att rädda lantrasfåret från utrotning. De köpte ett antal lantfår och sedan gick Lennart vetenskapligt fram. Varje djur registrerades noggrant. Ullen delades upp efter typ och lämpligt användningsområde i ryaull (för täcken eller mattor), gobelängull (för vävtapeter), pälsull (för konstvävnader och möbeltyger) och finull (för mjukare textilier).
Parets ambition var att få fram skinn och konstvävnadsgarn av samma höga klass som i gamla vävar, ryor och bonader, en ull som dessutom gick att färga. Enligt många ”förståsigpåare” var det här en helt galen idé. Industrin ville inte ha ullen och fåren var dessutom så magra att de inte var lämpliga att föda upp för slakt heller.
Men paret Wålstedt gav inte upp. Gråulliga lantrasfår fanns på Gotland men på fastlandet var Wålstedts ensamma om medvetet avelsarbete med vita lantrasfår. År 1922 blev Lennart medlem i Svenska Fåravelsföreningen och började arbeta för att få fler att satsa på uppfödning, så att stammen skulle växa. För att övertyga uppfödarna visade de upp Marys vävnader, fårfällar och Lennarts skinnarbeten på utställningar, så småningom även utanför Sverige. 1923 kunde de för första gången visa egen handspunnen, i princip renrasig lantrasull.
Och sakta växte uppmärksamheten för verksamheten. Fårägare, rådgivare, vetenskapsmän, textilintresserade och konstnärer började komma till Dala-Floda för studiebesök. Efterfrågan på ullen växte, så mycket att Wålstedts efter ett tag inte längre själva kunde få fram tillräckligt. Men vid det laget hade fler börjat se den ekonomiska vinningen i att avla lantrasfår, så nu fanns det ull att köpa även från andra uppfödare. Paret Wålstedt hyllades för sin pionjärinsats, för såväl avelsarbetet och ullhanteringen som sina konstnärliga produkter och sitt hantverk.
Verksamheten utvecklades med tiden till ett bolag, Wålstedts Textilverkstad HB. Några mattor hamnade hos Emma Zorn på Zorngården och i Kopparbergs kyrka, andra i styrelserummet hos bygdens storföretag Stora Kopparberg (idag Stora Enso).
I tidskriften Form rapporterade Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund att ”i övre Dalarna finnes ännu en ansenlig stam av lantrasfåret, i det stora hela alldeles oblandad med andra raser.” De skrev även att ”fru Zorns matta, utgången från Wålstedts verkstad, uppvisades nu efter fyra års flitig användning. Som man hade hoppats hade den ej försämrats, utan ullens glans hade tvärt om ökat, och den gamla vackra ryakvaliteten på ullen framträdde nu tydligt.” Paret Wålstedts fokus på kvalitet hade börjat ge tydliga resultat.
Wålstedts Ullspinneri bild från Facebook.
När fler textilkonstnärer ville använda Wålstedts ullgarn fick de leveransproblem igen. För att hinna med var de var tvungna att börja spinna garnet med maskin och ullen skickades till Dalarnas ullspinneri i Stora Skedvi. Men lantullens långa fibrer var tunga att spinna och maskinerna klarade inte av den rena lantrasullen. För att klara av leveranserna blev de tvungna att blanda i mer lättarbetad ull från cheviot-får. Mary var inte nöjd med vare sig lösningen eller resultatet – men fick finna sig, inte minst när flera kända textilkonstnärer som Elsa Gullberg, Märta Måås Fjetterström och Handarbetets vänner började ändå använda blandgarnet.
Det mesta av Wålstedts arbete ägde rum i det egna hemmet. Ullen sorterades för att sedan spinnas för hand på spinnrock till färdigt garn. Mary färgade garnerna och skapade mönster för rya- och flossamattor, plädar, filtar, vepor och annat, som lokala väverskor tillverkade i husets egen vävsal. Först 1935, 16 år efter starten, skaffade Wålstedts ett eget spinneri och riktiga arbetslokaler. Sonen Lasse fick bygga och sköta spinneriet. De köpte dyra spinnmaskiner i Tyskland, som de var tvungna att anpassa kraftigt för att klara den långfibriga svenska lantrasullen.
Verksamheten gick på högvarv fram till 1943 när en eldsvåda förstörde det mesta; material, skisser och maskiner. Wålstedts lät sig inte knäckas, men fick göra en omstart som de tog vara på genom att utöka sortimentet med stickgarner, särskilt lämpliga för Dalarnas speciella tvåändsstickning. Och människor fortsatte köpa deras garn i alla år, direkt från verkstaden utan mellanhänder.
Vad hände sen?
Mary dog 1964 och Lennart tre år senare. År 1986 sammanfattade författarinnan Ann-Marie Rådström deras gemensamma gärning: ”nästan samtliga svenska textilkonstnärer under fyra decennier har hämtat sitt material från Wålstedts”.
Företaget heter nu Wålstedts Ullspinneri och drivs vidare av familjen i fjärde generationen. Ägare är barnbarnsbarnbarnet Sonia och hennes man Roger Bush. På grund av oklara ägarförhållanden, som uppdagades när Sonias mamma dog, fick företaget läggas ned och rekonstrueras 2019. Det startades om 2021 i moderniserad tappning. Än idag är spinneriets hjärta den snart 100 år gamla spinnmaskinen från Marys och Lennarts tid. Miljötänk och närproducerat står fortsatt i fokus. Och efterfrågan på äkta lantrasullgarn är fortfarande större än tillgången.
– – –
Text av Eva Ersson-Åbom
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Anne Marie Rådström, ”Wålstedts, mästare i ull: om en kulturgärning och ett sätt att leva” (LTs förlag, 1986)
- Lennart Wålstedt, ”Fåret i kristid” (artikel i Form 1942)
- Signhild Wiklund, Vera Diurson, ”Textil Materiallära” (LTs förlag, 1944)
- Gerda Boethius, ”Där svensk ull produceras och spinnes, några reflektioner med anledning av gotländska studier” (artikel i Form 1932)
- Lars Ljunggren, ”Fåravelns historia i Sverige under 1900-talet” (artikel i Fårskötsel nr 5 2004, baserad på utdrag ur boken ”Från byatjur till genteknik. En agrar- och vetenskapshistorisk studie av utvecklingen av svensk husdjursavel och husdjursgenetik under 1900-talet” av Jan Rendel, 2004, Sveriges Lantbruksuniversitet.)
Dela med dig av dina tankar