Kanske borde jag ha känt igen den röda färgen på dörren. Den möter vi alla i stort sett varje dag. Men att ett designföretag fanns bakom den var omisskännligt, redan innan Hans Ehrich öppnade. Och att komma in i A&E Designs rum innanför var att träda in i modern industriformgivnings historia.
En formgivare, konstaterar Hans Ehrich, måste ha förmågan att se de möjligheter som andra inte ser, inte ta omgivningen för given. Och han måste lika mycket ha djup kunskap om hur föremål skapas av olika material – utan den blir formen ett löst påklistrat attribut.
Det är lätt att inse när Ehrich tar sin och kollegan Tom Ahlströms kölappsautomat M 80 från 1974 som exempel. Företaget Turn-O-Matic saluförde en intrikat, relativt dyr mekanisk produkt sammanskruvad av 46 delar när Ehrich och Ahlström presenterade sin lösning för uppdragsgivaren: den runda plastsnurran som man snäppte ihop av några få beståndsdelar.
− Vårt argument för att den skulle vara röd var att de köande kunderna skulle kunna se den. Men det egentliga skälet var att vi älskade den intensiva kulören, som kom att bli ett signum för oss, konstaterar han med ett leende.
Kölappen i var mans hand
Kölappsautomaten illustrerar ett annat av Ehrichs kriterier på god formgivning: den ska vara estetiskt hållbar, ha en existens utanför trenderna.
Det gäller än mer för en annan av A&E Designs skapelser: den diskborstmodell som erbjöds det norska företaget Jordan.
− Är den framgångsrik håller den i fem år! menade de entusiastiska norrmännen när de såg borsten. Det var 1974. I dag finns den fortfarande bokstavligen i närmsta affär att köpa.
Förhistorian till just det projektet var dramatisk. Ehrich och hans kompanjon hade känt sig lurade av en tidigare uppdragsgivare, som också hade beställt en diskborste. I stället för att gå den juridiska vägen beslöt de att förse hans värsta konkurrent med en ännu bättre modell. Och så blev det.
När vi kommer in på nyligen avslutade projekt framhåller Hans Ehrich med stor intensitet museipallen Stockholm II. Den finns i dag på tusen museer världen över, och är det designmuseer finns den sannolikt både i och framför montern.
− Observera att den är lätt, att man kan använda den som gåstöd och att de båda ramhalvorna är identiska för att underlätta produktionen, fyller han i när han håller fram den. Jag invänder att den onekligen inte gör mycket väsen av sig, och han ler tillbaka. Så ska god design vara, även om det ligger ett grundligt arbete bakom varje detalj. Jag kan inte undgå att dra mig till minnes de Sherlock Holmes-historier, där detektivens inträngande slutledningar möts av kommentarer som ”Ja, när ni säger det inser jag hur enkelt det är” när de förklaras. Eller för att travestera Clausewitz: ”I design är endast det enkla möjligt. Men även det enkla är svårt.”
Konstfack 1967
Hans Ehrichs bakgrund är synnerligen internationell, och han skolades först i Italien. Därefter gick han ut Konstfack 1967. Jag frågar honom hur man då såg på formgivarens roll: att oftast ha företag som uppdragsgivare.
− Miljön då var ju väldigt radikal, och jag själv drogs också delvis med. Den radikalismen kom nog att transformeras och indirekt påverka mitt professionella verk. Jag har bland annat arbetat med formgivning av handikapphjälpmedel.
Radikalismen hindrar honom inte att se realistiskt på sin roll.
− Det en uppdragsgivare efterfrågar är inte en produkt som vinner ett designpris eller ställs ut på museum, utan en produkt som säljer. Har designern inte den insikten får han det svårt.
Och ibland blir det designerns uppgift att övertyga uppdragsgivaren att det är själva affärsidén som ska förnyas. En kölappsautomat M 80 håller hur länge som helst, så den blir nästan ett engångsköp. Men tänk så många kölappsrullar som kan säljas till den!
Även för den bäste designer kan etableringsfasen vara svår. A&E Design fick sitt första uppdrag via en handledare på Konstfack. Bankeryds penselfabrik ville ha hjälp med ett sortiment nya penslar.
− Få tänkte då på penslar som något som skulle formges. Ett runt träskaft i ena änden och borst i den andra, det var allt.
A&E Designs roller blev klassisk den också: i stället för av trä tillverkades den av polypropenplast, beständig mot lösningsmedel. I stället för ett runt handtag fick den ett asymmetriskt och greppvänligt, som inte tröttade den hand som förde den.
Under min egen diskbänk upptäcker jag lite senare en fönsterskrapa med greppvänligt fäste. När jag söker på nätet ser jag: den är också från Jordan. Och formgiven av Hans Ehrich…
Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2013:3.
Dela med dig av dina tankar