Den 4 oktober 1944 skickade AGA-koncernens direktion ut ett överraskande radikalt och jämställdhetsstödjande meddelande till sina avdelningschefer och förmän. Företagsledningen ville veta om de såg något behov av ett daghem för medarbetarnas småbarn. I botten låg tanken att starta ett företagsdagis tillsammans med Lidingö stad.
Våren 1935 stod Sveriges första kompletta kollektivhus färdigt på John Ericssonsgatan i Stockholm. Huset var ritat av arkitekten Sven Markelius och inspirerat av Alva och Gunnar Myrdals nytänkande bostadssociala idéer. En viktig del i konceptet var daghemmet i husets bottenplan. Projektet blev mycket omdiskuterat och inte minst den grundläggande tanken att kvinnor skulle få större möjlighet att kombinera familj och yrkesliv var för många ytterst kontroversiell. Från ledande politiskt och fackligt håll ansågs att de arbetstillfällen som fanns skulle gå till män, framför allt till dem som var familjeförsörjare. Man var också orolig för att kärnfamiljens roll skulle komma i gungning om kvinnorna började jobba utanför hemmet och barnen ”uppfostrades kollektivt”. Men behovet fanns helt klart och daghem i olika former började så småningom att dyka upp, både på andra håll i Stockholm och ute i landet.
Sätt att få ut kvinnor i produktionen
I 1940-talets början landade dagisidén på Lidingö där några socialdemokratiska kvinnliga ledamöter, under brinnande världskrig 1944 väckte en motion om dagis i stadsfullmäktige. Saken väckte intresse hos Lidingö stad, men efter utredning ansåg man sig inte ha råd med den lokal som skulle krävas för ett daghem. Således vände man sig till Lidingös mest betydande arbetsgivare AGA, med en förfrågan om intresse och ekonomiskt bistånd.
Under beredskapsåren försökte AGA locka fler kvinnor att arbeta på företaget.
I AGA:s olika verkstäder gick produktionen för högtryck 1944. Flera av dem var omställda till utveckling och produktion av statligt beställt försvarsmateriel medan andra fortfarande tillverkade för civil användning. Från att företaget hade varit starkt dominerat av exportefterfrågan var det nu inhemska behov som primärt skulle stillas. Många av de manliga medarbetarna var krigsplacerade i AGA:s verksamhet samtidigt som många andra män var utkallade till beredskap. Företaget behövde mer folk i produktionen och då tittade man lite extra på den kvinnliga potentialen. Resultatet blev att AGA köpte fastigheten Törnrosvägen 1, som tidigare bebotts av AGA:s egen sjuksyster. Det var en sliten tvåvåningsvilla på en stor tomt med egen trädgård. AGA renoverade och barnanpassade huset efter de instruktioner man fick av den blivande daghemsföreståndarinnan. Köket försågs med en värmespridande, effektiv och lättanvänd AGA-spis. Mycket i den dåtida miljöbeskrivningen kan kännas igen från 2000-talets förskolor med leksaker, gungor, sandlåda, ljus och glad stämning, sovplatser och möbler i lilleputtstorlek. AGA-dagiset blev Lidingös första, och förblev länge öns enda, dagis.
Bland annat till följd av en långvarig strejk och fördröjda materialleveranser blev invigningen av Lidingö daghem för barn inte av förrän den 15 september 1945. Men sedan strömmade barnen till och fick vara på dagis från sjutiden på morgonen till klockan 17. Barnen började som tvååringar, de skulle vara ”torra” och blöjfria, och stannade fram till dess att de började i skolan. Ekonomin byggde på att AGA hyrde ut villan till Lidingö stad och gav ett årligt verksamhetsbidrag på 6 000 kr. Därigenom fick man också tillgång till 12 av 25 tillgängliga barnplatser till behövande medarbetare. Dagispersonalen var anställd av Lidingö stad. Avgifterna beräknades efter myndighetsföreskrifter med hänsyn till familjestorlek och inkomster och kunde variera från 50 öre per barn och dag till 2,65 kr per barn och dag.
Utan dagiset hade det varit svårt för Anne-Louise Lindman och andra kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden. Till vänster hennes son Arne som började på AGA-dagiset som tvååring. Foto: Privat.
Föregångare
Anne-Louise ”Lisen” Lindman, nu 87 år, började som 15-åring jobba på AGA 1944 och stannade i 50 år fram till sin pensionering. 1950 började hennes tvåårige son Arne på AGA- dagiset och idag säger hon bestämt att ”AGA var ju föregångare i allt socialt, blev man sjuk fick man gå till AGA:s egen doktor, behövde man skjuts fick man hjälp, bostäder hade de till subventionerad hyra och så detta dagis – utan det hade jag ju inte kunnat försörja mig”.
Under 1950-talet ökade efterfrågan på arbetskraft rejält och kvinnorna klev på allvar ut på den svenska arbetsmarknaden. Barntillsynen behövde lösas för allt fler och på 1960- och 1970-talet började den kommunala dagisutbyggnaden ta ordentlig fart. 1985 beslutade så riksdagen att alla barn skulle ha rätt till kommunalt dagis. Enligt skollagen är kommunerna numera skyldiga att erbjuda barnomsorg till alla barn över ett år.
Anne-Louise Lindmans (tidigare Eriksson) legitimationskort från tiden på AGA, där hon började som 15-åring. Foto: Privat.
Ur Företagshistoria 2017:2
Text: Eva Ersson Åbom
Dela med dig av dina tankar