Få industriledare i modern tid har spelat en så central och omdebatterad roll som Björn Wahlström när han under en femtonårsperiod stuvade om i stål- och varvsindustrin, rationaliserade gruvföretaget LKAB och tog ledningen över den krisdrabbade statliga PK-banken.
Om industriledaren Björn Wahlström (1925-2016) har det ofta sagts att ”han gick hem i alla läger”. Detta trots att knappast någon i näringslivet har sparkat eller skurit bort så många jobb, både för direktörer, tjänstemän och arbetare. Från stålindustrin tog han med sig följande erfarenhet in i bankvärlden: ”I den här branschen måste man ha nerver av stål, mage av plåt och huggtänder av järn.”
Effektivisering och avveckling
Wahlström, som hade haft en central roll i SCA (Svenska Cellulosa Aktiebolaget) och med kraft rationaliserat logistiken, fick erbjudande att bli vd för statens förlustbringande stålföretag NJA, Norrbottens Järnverk, i hemstaden Luleå. Där hade metallurgiprofessorn John Olof Edström entusiasmerat Olof Palme för projektet Stålverk 80 som skulle ge ett par tusen nya jobb. Idén var att tillverka stålämnen, ej färdiga produkter, som skulle kunna säljas till andra stålindustrier för vidare bearbetning. Det visade sig redan under markarbetena nära gamla NJA att stålämnen skulle bli en förlustaffär av hittills oanade mått. Björn Wahlström förstod att det politiskt omhuldade projektet borde skrotas och fick en enig styrelse i NJA, inklusive fackets representanter och politiker, att gå med på det. Det var också i enlighet med viljan hos Thorbjörn Fälldins borgerliga trepartiregering som tillträtt efter valet i september 1976. Under tiden hade också de två andra stora tillverkarna av handelsstål börjat gå med stora förluster, Stora Kopparbergs Domnarvet i Borlänge inom Wallenbergsfären och Grängeskoncernens Oxelösund.
Stålverket och gruvområdet i Domnarvet. Ur Forsgren produktions arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Stålverket Domnarvet (SSAB) i Borlänge, 1981. Fotograf: Erik Forsgren. Ur Forsgren produktions arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Björn Wahlström inriktade sig som ny vd på att effektivisera gamla NJA som efter något år genomförde en stor fusion. SSAB AB (tidigare Svenskt Stål AB) bildades 1978 med Björn Wahlström som chef. Alla tre handels stålverken i Luleå, Borlänge och Oxelösund rationaliserades kraftigt, en förutsättning för allas överlevnad. Wahlström bantade och flyttade om, färre produkter på färre produktionsorter. De tre stålverken med gruvor och egen järnväg hade tillsammans över 18 000 anställda och var helt dominerande på sina orter. De små gruvorna i Bergslagen lades ned, de mest kända i Grängesberg och Dannemora. Järnvägsbolaget TGOJ såldes till SJ. Men samtidigt byggdes mer specialiserade bolag upp som Plannja i Luleå för byggplåt, och andra bolag köptes in. I Domnarvet i Borlänge stängdes masugnarna. I stället genomfördes en stor investering i tunnplåt för bilar och vitvaror, vilken kom att rädda stålverket. Koncernen började gå med vinst 1982.
Björn Wahlström lämnade SSAB under första vinståret för att bli ordförande i det statliga gruvbolaget LKAB där gruvan i Malmberget var nedläggningshotad. 1986 återkom han till SSAB som ordförande och satte bolaget på Stockholmsbörsen 1988. Om åren i LKAB, sade han: ”Många måste gå. I första omgången 2 000 man, på en så liten ort som Malmberget. Det var tungt.” Både Wahlström, hustrun och deras barn blev mordhotade. Wahlström var också ordförande i statliga Svenska Varv med det ena förlustbringande storvarvet efter det andra. Arbetsuppgiften var även där avveckling.
Vän med finansministern
Björn Wahlström hade under kriserna i Norrland och på varven blivit vän med Metall-ekonomen Allan Larsson. Det blev obehagligt för dem båda när Larsson, finansminister 1990-91, engagerade Björn Wahlström att med statliga biståndsmedel utreda rationaliseringar i polsk skogsindustri sedan kommunismen rasat ihop. Uppdraget gavs vid sidan om den statliga upphandlingen.
Stålverket Domnarvet (SSAB) i Borlänge, 1981. Fotograf: Erik Forsgren. Ur Forsgren produktions arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Ett konsultföretag med klart lägre anbud ansåg sig ha gått miste om uppdraget. Några medier hävdade senare att pengarna, cirka 30 miljoner kronor, försvunnit utan någon större nytta. En borgerlig majoritet i Riksdagens konstitutionsutskott uttalade viss kritik mot finansministern för hur uppdraget slussats vidare till Björn Wahlström. Socialdemokraterna reserverade sig och någon allvarlig kritik mot själva genomförandet uttalades inte. Men den annars så hårdhudade Wahlström var personligen störd över den negativa uppmärksamheten i medier och Riksdagen.
Wahlström hade av Allan Larsson också ombetts att bli styrelseordförande i krisdrabbade Nordbanken, då ägd till över 70 procent av staten. Finansmannen Erik Penser hade via vapentillverkaren Bofors byggt upp en omfattande företagsgrupp – Nobel Industrier. Han sålde finanshuset Carnegie till staten och blev i utbyte storägare i den statliga PK-banken, som ändrat namn till Nordbanken och lånat ut stora summor till Penser-bolag.
Med sin erfarenhet av rekonstruktioner ansågs Björn Wahlström vara rätt person att reda upp också kraschen i den stora statliga banken. När värdet på Erik Pensers Nobel Industrier sjönk allt djupare och bolaget började ligga efter med räntebetalningar slog Wahlström till vid ett personligt möte. Han lade plötsligt utan förvarning fram ett papper, enligt Penser, där Nordbanken skulle köpa flera Penser-bolag för en symbolisk krona styck. Erik Penser såg ingen annan utväg än att skriva på, trots att han ansåg att Nobels dotterbolag var betydligt mer värda och skulle klara gruppens skulder. Han har kallat situationen för utpressning, en likviditetskris som enligt Penser hade kunnat redas ut med lite tidsutdräkt.
Björn Wahlström ansåg sig också utsatt för utpressning av Penser och hans medarbetare. Wahlström yttrade i tv direkt efter överlåtelsen att ”Penser är slut. Hans epok är slut, han är färdig, han har inte en krona på fickan. Men det är inte vårt problem.” Detta uppfattades i vida kretsar som osportsligt, att sparka på en redan liggande. Björn Wahlström kom senare att ångra uttalandet och bad Penser om ursäkt för ordvalet. Vid en senare förhandling med Wahlström fick Penser tillbaka sitt holdingbolag Yggdrasil med några mindre bolag till ett värde av tiotals miljoner kronor. Björn Wahlström kom senare att sammanfatta erfarenheterna från finanskrisen på sitt sedvanliga talande bildspråk: ”De snabba löparna från 80-talet är slut. Nu är det maraton som gäller i näringslivet.”
LKAB:s gruva i Kiruna. Ur Handelsbankens arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Nordbankens många dåliga krediter på cirka 65 miljarder kronor klarades genom att föras över till ett nytt bolag, Securum. Med statliga garantier lyckades det sälja ut överbelånade fastigheter. En bit in på 2000-talet hade staten fått igen pengarna medan Nordbanken via fusioner i grannländerna blivit Nordens överlägset största bank under namnet Nordea.
Gick mot rött
Björn Wahlström bodde i Saltsjöbaden med egen brygga. Fritiden ägnades mest åt segling när han inte vistades i Nordingrå eller i lägenheten i Cannes. De fem barnen uppmanades av honom att läsa till ingenjörer, men fyra av dem sökte sig i stället till Handelshögskolan och en blev lärare. Wahlström gjorde 1980 ett uppmärksammat inlägg om pappaledighet i Industriförbundets rapport ”Så kan krisen lösas!” där han tyckte att ”Det är en skam att goda resurser – i en tid när de som bäst behövs ska vara hemma och pyssla om småbarn.” Han fick stöd av en rad industriledare i den efterföljande debatten.
På senare år höll Wahlström koll på sina många adepter, kända som Björnligan, som nu fanns på framträdande platser i svenskt näringsliv. Tio år efter pensioneringen fick den 75-årige Björn Wahlström regeringens främsta utmärkelse Illis Quorum ”för hans mångåriga insatser för svenskt näringsliv och arbete för att främja utbildning och forskning.”
Wahlströms ledarstil kanske speglas i hans svar till en tidning som undrade om han gick mot rött ljus: ”Absolut, jag är alldeles för otålig för att vänta och jag skulle förresten inte anställa någon som inte gör likadant.” Eller hans stridsrop: ”Upp med sk-t-n på bordet så att man kan se den och göra något åt den.”
Ur Företagshistoria 2018:4
Text: Henric Borgström
Dela med dig av dina tankar