Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1965:3 (årgång 39).
Nordiska Kompaniet firar i höst ett jubileum. Det har ingenting att göra med företagets formella bildande. Detta skedde 1902. Det har heller ingenting att göra med grundandet av de två företag, K. M. Lundberg och Joseph Leja, som sammanslogs till ett bolag 1902. I tretton år drevos dessa bägge företag även efter samgåendet såsom två var för sig stora detaljhandelsföretag i det dåtida lilla Stockholm. Ty Stockholm var på den tiden en liten stad. Den som vill förvissa sig därom skall läsa Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm, börjande med ”Mina drömmars stad” och skildrande i dramatiska former utvecklingen, framför allt människors öden i denna stad under olika epoker omkring sekelskiftet.
Vad vi i år jubilerar i NK är tillkomsten av det efter dåtida mått gigantiska varuhuset vid Hamngatan, vilket blev den naturliga konsekvensen av sammanslagningen av de bägge företagen 1902. Den 22 september 1915, under brinnande krig, det första världskrigets nyss inledda andra år, öppnades med konungslig medverkan varuhuset vid Hamngatan. Stockholm var en liten stad och huset stort. Gärningen att bygga det var djärv och den drevs igenom tack vare ledarens framtidstro och okuvliga entusiasm.
Det är detta som vi skola minnas i NK den 22 september 1965, hur man med framåtblick och framtidstro grundade ett varuhus, som i sin karaktär och typ tillhörde det moderna Europa, men som i den del av världen, som vi befolka, egentligen var på tok för stort och elegant. Man levde då i den våldsamma inflationens våg, den som världskriget skapade och som dåtida ekonomer inte begrepo vad den innebar, och man levde trots kriget i ett välstånd, artificiellt men nästan utan gräns.
Kriget tog emellertid slut 1918 i november och då kom den nyktra vardagen att göra sig påmind i detta land. Deflationen kom med ohygglig kraft och smärtsamma upplevelser. Det blev ett nyvaknande för många av Sveriges företagare och det blev ett bistert och smärtsamt uppvaknande även för ledningen av det företag, som nu skall fira ett femtioårsjubileum. Man förfaller så lätt i jubileumsyra till att se bara det festliga i historien. Det må vara riktigt för en människa, som i slutet av sitt liv skall leva på sina vackra minnen och som inte har någon framtid att blicka mot. För ett företag är detta betraktelsesätt fel. Ett företag är i princip evigt och gångna år, de må vara tio, femtio eller hundra, kunna endast tjäna som erfarenhetsperioder, som underlag för en vidare för framtiden avpassad utveckling. De dunkla perioderna i det historiska förloppet äro därvid minst lika värdefulla och kanske värdefullare än de ljusa. I vårt fall, NK:s fall, har det funnits väl så mycket av mörker och problem som det funnits ljus och glädje.
När jag nu inför detta jubileumsdatum den 22 september ser tillbaka på de nära fyrtio av de femtio åren som jag varit med om vid Hamngatan, är det en bild som icke vill lämna mitt synfält. Det är kavalkaden av människor i högre eller lägre ställning, som givit sina krafter under hela sitt liv eller under perioder av livet för att utveckla detta företag till vad det i dag är och vad det i dag har kraft till att framtida förbliva.
Man skall veta, att NK är ett företag med världsrykte. Resehandböcker beskriva vårt företag såsom en av detta lands förnämsta turistattraktioner. Den goodwillen är inte uppbyggd genom kortfristiga och enkla åtgärder. Den är resultat av en målmedveten entusiastisk arbetsinsats av ledning och medarbetare under mer än femtio år. Sen fråga sig kanske några om detta är mödan och pengarna värt. Ja, det är det! Varken 1915 eller 1965 skulle NK kunna spela denna för det alltjämt mycket lilla Stockholm enorma roll som det gör, om där inte fanns en goodwill med internationell bredd. Den har de gångna årens arbetare inom företaget hjälpt till att bygga upp. Det finns mig veterligt få om n¼got varuhus i världen, som har en så stor försäljning per capita inom sitt lokala omr¼de som NK i Stockholm och det finns alldeles säkert intet varuhus, som gör det på den smak-, ide- och kvalitetsnivå, som NK under alla de femtio åren vid Hamngatan intensivt kämpat för. Vår roll inom detta fält av svenskt liv har varit enorm och Sverige, detta lilla land i en avlägsen krok av världen har behov av ett företag, som representerar smaknivån ett gott stycke över medelmåttan. Vi ha visat det inom landet och vi ha visat det utåt på många sätt i internationella utställningar och andra sammanhang. Att NK under de femtio åren varit en starkt bidragande faktor i utvecklingen av den för världen imponerande svenska konstindustrin är ett känt och väl kommenterat faktum.
Bakom allt detta stå emellertid människorna och för mitt öga passera dessa vid ett sådant tillfälle revy. Dödsrunor i pressen förtälja esomoftast, att den eller den under någon tid varit anställd i NK. Betydande krafter inom svenskt liv ha onekligen funnits registrerade i våra personalrullor, många . under längre eller kortare perioder, andra under en livstid. Till dem alla gå tankarna, tacksamhetens och uppskattningens tankar, när man står inför ett jubileum. De gå i första hand till de gamla, som i dåtidens hårda skola och med kärvare arbetsvillkor gjorde sin gärning i den anda, som företagsledningen formade. De gjorde den med stor hängivenhet och självuppoffran. Det har funnits och det finns alltjämt många stora personligheter ibland oss och deras inflytande har haft märkbara effekter på hela omgivningen. Detta har gjort, att NK alltjämt trots sin väsentligt vidgade storlek har en mycket personlig atmosfär, i vilken del av koncernen man än må befinna sig. För ett företag, vars hela liv är grundat på allmänhetens vänskap och förtroende, spelar detta en avgörande roll och det gäller, om man vill bibehålla företagets karaktär i ett kommande halvsekel, att vaka väl över denna kraftkälla.
De femtio år vid Hamngatan, som vi i år med äran kunna fira, förplikta till nya förstärkta insatser i svenskt affärsliv men också icke att förglömma i svenskt kulturliv. Människorna, de idéskapande, entusiastiska medarbetarna, äro därvid vår största tillgång. Till dem, de som verkat och de som alltjämt verka, går min jubileumshälsning. Till dem går mitt varma tack, de må sedan vara verksamma vid det jubilerande huset vid Hamngatan eller annorstädes i vår stora koncern. Alla äro lika inbegripna.
Text: R. Kalderén
Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1965:3 (årgång 39).
Dela med dig av dina tankar