Med skolbarn på NK

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1938:8-9 (årgång 12).

Vet Ni hur många skol­klasser, som besöka NK pr sommar? Ungefär 100 stycken. Det betyder c:a 3.000 barn från Sveriges alla landsdelar. Ju mer långväga i från de komma, desto mera välkomna äro de och desto mer försöker NK i allmänhet göra för dem. Allt smakar ju sen­sation för dessa 12-15- åringar – först staden själv med sin trafik, sina stora hus och historiska minnesmärken.

NK med sina många olika avdelningar avdelningar, sina rent otroliga leksaker, sitt konstrika maskineri, sina många anställda . . . Det är inte under­ligt, att barnen tappa målföret och blygt snegla åt sidan vid tilltal. Bara att se så mycket människor överallt… och människor som ha så bråttom… och verka så själv­säkra… måste ju verka nedgörande på små tolvåringar, som kanske på ett helt år inte se så många människor som här på en dag. Den skolklass, som synes nederst på bilden är just en långväga gäst. Och en dag kom en klass från Karasvando i Värmlands Finnskogar. Från elen byn är det 20 mil till närmaste järnväg och byborna tycka det är ett underverk, alt det numera gives fortskaffnings­medel, som kan föra dem till järnvägen på en enda dag. Det tyder på att Karasvando är en ganska lugn plats. Helt naturligt, att det då måste vara svårt att kastas in i elen karusell, som ett Stockholmsbesök utgör för skol­barnen. Från 9 på morgonen till sena kvällen flänga de runt staden i skock med läraren i spetsen, se på den ena sevärdheten efter den andra tills de bli fullständigt apa­tiska och endast av bara farten kunna larva på i skolmästarens fotspår – med torra halsar och ömma fötter och huvuden värkande av bensinluft, spårvagnsklingel, den överallt uppskruvade hastigheten, som de rakt icke kunna anpassa sig efter. Men det måste ju så vara, ty det gäller att taga vara på tim­marna. När man väl är till­baka hemma, sitter man kan­ske där för många, många år. Och då har man många till­fällen att ångra vad man ej hann med under Stockholms­besöket.

Härjedalsungdomar studera Amerika på NK.

För övrigt ha nog skol­barnen ögonen mer öppna än man i allmänhet tror. Som de stråla, när de få gå omkring på NK :s Leksaksavdel­ning t. ex.! Det blir oftast en ännu större eller i varje fall lika stor upplevelse som Riddarholmskyr­kan och Nordiska museet och alla de andra sevärdheterna. Och att bli bjuden på lunch av NK på NK, det är en händelse, som barnen ej glömma i första taget. Den rela­teras för föräldrarna – och den skildras liven i lokaltidningarna. Det hör nämligen till, att något av barnen efter hemkomsten skall skildra Stockholmsbesöket i en tid­ningsuppsats. Rubriken är vanligen: »Vår skolresa» och innehållet går i traditionell småskoleberättarstil: »Först togo vi en buss till Naturhistoriska museet. Sedan fortsatte vi till Skansen. När vi tittat där en stund, gingo vi till Nordiska museet» o. s. v. Om NK heter det i all­mänhet något i stil med »Måndag förmiddag gjordes be­sök på Nordiska Kompaniet» eller »Då vi blevo hungriga, gingo vi till NK. Där fingo vi en härlig middag.» I en skildring läsa vi dock utförligare: »En timslång vandring i raskt tempo genom Nordiska Kompaniets lokaler hörde vidare till programmet. flärligt smakade sedan elen fru­kost NK bjöd på. Detta var ’en stad i staden’ som NK kallas.» Ett flickebarn skriver: »Denna gång ställdes ste­gen till Nordiska Kompaniet, det största varuhus, som finnes i Skandinavien. När vi hade tittat på de flesta av­delningarna toga vi hiss upp på takterrassen, varifrån det var en enastående utsikt över Stockholm. Däruppe fick vi frukost. Sedan besökte vi Amerika-utställningen, som anordnats med anledning av Delaware-minnet.»

Delta citat om Amerika-utställningen kom lägligt. Vi hade så när glömt bort att framhålla vilket alldeles spe­ciellt intresse barnen genomgående ha lagt i dagen för denna instruktiva utställning. Visserligen var det ju om att vara i skolan igen, tyckte visst somliga, men så som NK ordnat allting blev det en rolig lek – liksom NK-­besöket i sin helhet var en upplevelse av mer spontan art än museerna. Låt oss göra allt vad på oss alla och envar ankommer för att NK-besöket för alla barn skall fram­stå om en av de allra bästa punkterna på Stockholms- programmet!

/Trisse

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1938:8-9 (årgång 12).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *