Militärindustri med aviga och räta

Driftiga entreprenörer i Halland skapade under stormaktstiden en stickindustri som försåg svenska armén med strumpor. När krigen var över tog andra kunder vid, och från 1600-talets stickande går det trådar långt in i vår tids textilindustri och hemslöjd.

För 350 år sedan kom kvinnorna i Höks härad, i dag Laholms kommun, att involveras i en nyetablerad stickindustri. Stormaktstidens krig ställde krav på god utrustning. En soldat marscherade mycket bättre och längre med stickade strumpor, för sydda vadmalsstrumpor gav lättare skoskav. Eftersom garnisoner fanns i Halland, svenskt sedan 1645, och klädesplagg behövdes, så erbjöd sig familjen Durell att etablera ett förlag. (I förlagsystemet tillhandahåller en förläggare råmaterialet, lämnar ut det till en person eller hushåll som mot betalning tillverkar de olika varorna, som förläggaren sedan säljer.) Strumpor till militären började tillverkas i stor skala av allmoge-hushållen, och distribuerades via Wallens säteri.

Skogen var sedan danskarnas tid skövlad och jordarna magra. Stickning, eller binge som det hette i Halland, blev en ny och lockande inkomstkälla, framför allt för kvinnorna. Inte i något landskap kom stickningen att betyda så mycket för så många under så lång tid som i Halland.

Magnus Nilsson Durelius (1617– 1677), adlad Durell, hade växt upp i Norrköping där fadern var köpman och handelsborgmästare. Denne samarbetade med Louis De Geer och Willem de Besche i skeppsvarv och repslageri, men startade själv vantmakeri 1634 för att fylla arméns behov av kläde. Unge Magnus hade Axel Oxenstierna som mentor i sin diplomatkarriär när han arbetade med Carel van Cracauw, Nederländernas resident i Köpenhamn.

Husets dotter Brechtgien (1619– 1683) var född i Hoorn norr om Amsterdam och blev Magnus hustru 1647, samma år som paret köpte Wallens säteri i Våxtorps socken söder om Laholm. Birgitta, som hennes försvenskade namn löd, räknade släktskap med holländska finansmän och militärer, och ansågs som både driftig och initiativrik, samt medförde ett ansenligt arv.

Birgitta organiserade

För att klara uppdraget att förse armén med strumpor måste stickningskonsten läras ut. Birgittas tjänstefolk-instruerades i strumptillverkning. De lärde sedan upp övriga anställda, och systematiskt spreds stickningskonsten runt om i landskapet. Hushåll underställda säteriet kunde, som en del av hyran, leverera stickade strumpor. Birgitta organiserade och drev verksamheten då maken Magnus var på något av sina uppdrag som landshövding eller vicepresident i Göta Hovrätt.

Fårull importerades och delades ut till hushållen av förläggaren. Ullen tvättades, kardades och spanns innan strumpor, vantar och tröjor stickades. Män, kvinnor, barn och gamla samlades till bingegillen där historier berättades, visor sjöngs och man tävlades om vem som stickade snabbast. De färdiga varorna hämtades upp av förläggaren mot överenskommen betalning. Många pigor, drängar, änkor och fattiga kunde genom stickningen skaffa sig egen penninginkomst. Kvinnorna stod ibland för hela familjens inkomst.

Clara tog över

År 1683 fortsatte dottern Magna Birgitta Durell (1653–1709), och därefter dottersonens änka Clara Sabina Lilliehöök (1686–1758), vilken köpte ut makens andra syskon och blev ensamägare. Hon drev verksamheten själv i 20 år, och lade ned mycken möda på att utveckla stickkonsten. I hennes bouppteckning fanns totalt 238 kilo fin ull för kommersiell produktion, vilket räckte till 300 manströjor. Dottern Magdalena Eleonora Meck (1717–1766) fortsatte och 1765 levererades 24 000 par strumpor till svenska armén under de pommerska krigen.

Vid sidan av strumptillverkningen tillverkades tröjor, framför allt till fiskare. Här stickades också tröjor av fin ull i exklusiva mönster, helt särpräglade. Sex kvinnotröjor från trakten finns bevarade på Nordiska Museet. Mot en grön botten framträder ett mönster i rött med lysande småblomskvistar i täta rader – 1600-talets lite stela nejlika som strötts ut över klädesplagget. Liknande motiv på tröjor finns bevarade bland annat i London, och mönstret kan mycket väl härstamma från Holland.

En vit koftliknande tröja med ovanligt mönster är yngre, från 1754, sannolikt en del av den kvinnliga högtidsdräkten. Gunnel Hazelius-Berg har bedömt att dessa bevarade tröjor från Halland har mönster med klart ålderdomliga drag med rötter utifrån, och att andra bevarade tröjor sannolikt är av yngre datum. Hur motiven hittat vägen till den halländska landsbygden är oklart men det bör varit fråga om en specialist, sannolikt professionell, som haft tillgång till ett internationellt mönsterförråd, okänt för de flesta i vårt land. Släkten ägde Wallen under 274 år (1654–1932).

Halmstad var det fröken Christina Charlotta Richardy (1751–1831) som fortsatte som leverantör av strumpor till kronan. Richardy importerade ull, och i södra Halland tillverkades enkla vadmalstyger, strumpor och täcken. Företaget Wallbergs startade 1823 och fortsatte Richardys företagande baserat på ullråvaran fram till 1990. Förlagsverksamheten fortsatte under 1800-talet, med knallar som spred varorna över hela landet. Då förekom en omfattande produktion av stickade arbetströjor. Mycket pekar på att stickningen inte var en renodlad kvinnosyssla utan de som kunde undvaras från jordbruket stickade, som hustrur, döttrar, pigor, men även gossar och gubbar.

Militärekiperings Aktiebolaget, MEA, hörde till dem som sålde vidare Bindslöjdens produkter, så den militära kopplingen fortsatte. Ur Ny Militär Tidskrift nr 5–6 1943.

Berta startar hemslöjden

Maskintillverkning i slutet av 1800-talet hotade slå ut det handstickade. För att ta till vara sticktraditionen startade doktorinnan Berta Borgström år 1907 Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden u.p.a. med kurser i strumpstickning. Verksamheten blev en succé och år 1911 var 115 stickerskor i gång. Under första världskriget försågs arméns truppförband med 15 000 par handstickade ullstrumpor genom föreningens försorg.

Bindslöjden fungerade som förläggare, och lämnade ut slutna påsar med ett nummer för varje arbeterska. Fru Borgström sålde in varorna till Militär Ekiperings AB, MEA, liksom till Oscar Baeckman och PUB i Stockholm. Men även i Laholm och i flera hemslöjdsbutiker, samt på turist- och badorter, kunde man köpa de stickade tröjorna och strumporna, och även stickade baddräkter.

På 1960- och 1970-talen blev handstickat olönsamt, då skatten per arbetad timme höjdes markant. Maskinstickat kunde aldrig nå den kvalitet som stickerskorna producerade. Bindslöjden vakade över arbetet och levererade endast de bästa varorna.

En stickerska bodde en vinter hos sin son som var föreståndare för ett hem för ”sinnesslöa” män. Kvinnan stickade ”gubbamönstret” utan att snärja trådarna så det blev långa hankar på avigsidan. Bindslöjden skickade ett kort med texten: ”Snärj trådarna vid huvud och fötter på gubbarna”. Männen på hemmet som hämtade posten, läste och fylldes av fasa. De dröjde länge med att lämna fram kortet, och då med en bön om att slippa snärjas.

Vid ett museibesök i Stockholm påminns vi om Birgitta Durell, invandrad från det dynamiska Nederländerna. Nationalmuseum köpte ett verk ”av okänd italiensk mästare” i slutet av 1800-talet för 600 kronor, vilket visade sig vara Rembrandts Aposteln Petrus, det första av mästarens hand som nådde Sverige. Tavlan var inköpt av Birgitta Durells far år 1646 i Amsterdam, hade ärvts av Birgitta, och funnits på Wallens säteri.