Minnen från ett berömt grafiskt hus

Endast det mest moderna skulle finnas i Esseltehuset, då det togs i bruk i början av 1930-talet. Det gällde både inredning, maskiner och arbetsmetoder i det stora tryckeriet.

Esseltehuset med sin illuminerade fasad på Vasagatan 16 i Stockholm, mitt emot Centralstationen, stod under förra seklet som en symbol för det stora tryckeriet och var det första som mötte tågresenärerna. Detta hus innehöll alla tryckmetoder som den grafiska branschen vid den tiden kunde erbjuda, och dessutom ett av Europas största bokbinderier.

Huset uppfördes 1931 –32 efter ritningar av arkitekt Ivar Tengbom åt Sveriges Litografiska Tryckerier, SLT (senare stavat Esselte), som var en sammanslagning av 13 tryckerier. Det byggdes på den plats där Centraltryckeriet tidigare legat. Huset rymde både huvudkontor, försäljningskontor och produktionsavdelningar, vilket var unikt. Det vanliga var annars att produktionen hamnade i utkanterna och, endast administration och försäljning låg i centrum.

På tredje våningen mot Vasagatan fanns administration och chefskontor, som med sin bokföringsavdelning bildade ett stort kontorslandskap. På andra våningen låg beställningskontoren där det, utöver sekreterarna, endast fanns manliga tjänstemän. I lokalerna mot Klara Västra Kyrkogata låg tryckerier, bokbinderier, reproduktionsanstalt och övriga produktionsavdelningar.

Esseltehusets reception som den såg ut på 1940-talet. Esseltes historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Endast det mest moderna

När tryckerierna sammanfördes till gemensamma lokaler var målet att all inredning skulle vara den mest moderna som vid den tiden kunde uppbringas. Detta gällde även maskiner, arbetsmetoder och arbetsförhållanden.

För sättning av böcker och tidskrifter fanns sättmaskiner. De vanligaste var av märket Linotype, som fanns uppställda i stora rader och åstadkom stort buller. Denna sättmaskin göt hela rader och användes till långt in på 1980-talet i tidningstryckerier. Esselte hade också sättmaskiner av märket Monotype, som styrda av hålremsor göt bokstav för bokstav till rader.

Handsättning användes emellertid för komplicerade arbeten, såsom tabeller och annonser. Utvecklingen här hade inte gått så fort, utan utfördes med liknande verktyg som på Gutenbergs 1400-tal: man plockade typ för typ till rader i en vinkelhake. I handsätteriet på fjärde våningen kunde man se handsättare i långa rader stå vid sina regaler (möbler för förvaring av kast, som innehöll bokstavstyper).

När det gäller tryckpressar hade utvecklingen gått längre. Plana diglar användes endast för mindre trycksaker – för större utfördes trycket med roterande cylindrar i snällpressarna, vilket gav hög hastighet.

Offset hade också kommit och förekom mest för affischer, konstreproduktioner och reklam. Men det var boktryck (blytyper) som dominerade. Ståltryck förekom till finare brevpapper och aktiebrev. Djuptryck förekom för bra bilder och stora upplagor.

Bokbinderierna fanns på första och sjätte våningarna och hade olika specialiteter. På första våningen utfördes mest skärning och falsning, och på sjätte våningen fanns mera avancerade maskiner för bokframställning.

Personliga minnen

Mina sex år som beställningsfaktor i detta hus, med försäljningsansvar för egna kunder, gjorde att jag fick många intressanta kontakter: akademiker som gav ut sin första bok, men även kända författare, som av förlagen hänvisats till tryckeriet då det gällt en ändring i sista minuten. Vid sådana tillfällen minns jag bland andra Per Anders Fogelström och Jan Fridegård.

Koncernchefen för SLT, hovrättsrådet Johan Nordenfalk, hade relationer till hovet och det var inte ovanligt att kungen och andra medlemmar av kungliga familjen åkte tåg. Den särskilda ingången för dessa resenärer till SJ-hallen finns ju fortfarande kvar. Jag minns hur vaktmästaren vid sådana tillfällen kom fram till mitt kontorsfönster för att hissa svenska flaggan på en stång som stack ut från ytterväggen på Vasagatan, just vid mitt fönster.

Det hände också att det kom strökunder som jag i början av min anställning fick ta hand om. Jag minns en byggmästare som var intresserad av ett nytt brevpapper. Jag föreslog en logo med JM och tegelstenar, vilket en tecknare fick utforma till ett varumärke. Det kan man än i dag se lite varstans och jag känner samhörighet med det.

Handsättning typ för typ användes ännu för speciellt komplicerade arbeten. Sätteriet i Esseltehuset 1938. Bland sättarna märks herrar Bernklint och Berghult. Esseltes historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Esseltegänget

Många minnen har jag också från mina dagliga besök i produktionshallarna. I handsätteriet fyra trappor upp kunde man se Vitus Carlsson (Sickan Carlssons far) och Rönningberg (skridskoprinsessan Maj-Britt Rönningbergs far) stå vid sina kast i ett hav av regaler.

Jag vill också nämna kamratföreningen för manliga tjänstemän, EG (Esseltegänget), bildad 1938, i vilken jag var en intresserad styrelseledamot. Denna förening hade från början stor betydelse för sammanhållningen för alla nya inflyttade firmachefer med sina olika specialiteter. Mötena var präglade av glättig atmosfär och höjdpunkterna var ofta de digra årsberättelserna.

Huset såldes 1972 till Försäkringskassan. Esselte är i dag världens ledande leverantör av kontorsvaror – en internationell koncern med årlig försäljning överstigande SEK 11 miljarder och dotterbolag i 31 länder, försäljning i mer än hundra länder och över 7000 anställda. De ledande varumärkena är Dymo, Pendaflex, Leitz och Curtis. Internets möjligheter kommer troligen att omskapa kontorsvarubranschen och Esselte ligger väl framme för den anpassningen.

Ur Företagshistoria 2009:5

Text: John Tranvik har ägnat hela sitt verksamma liv åt den grafiska branschen, varav längsta tiden med eget tryckeri. Han har skrivit böckerna ”Kuvert” och ”Konstförvanter” och även byggt upp ett handtryckeri med historiska blystilar och handpressar

Dela med dig av dina tankar