Mobiltelefonens historia

Mobiltekniken uppstod under 2:a världskriget. 1956 togs det första nätet i bruk i Sverige. Då vägde en mobil 40 kg och fyllde en hel baklucka. Norden var inte först, men kom med tiden att ta ledningen.

Vilken färg hade du på din mobil när du var liten?

Nicklas 14 år ställde frågan till Nils 55 år 2002

Under andra världskriget körde militärjeepar omkring med radiosändare som fick sin ström av stora batteriuppsättningar. Efter 1945 var det befogat att ställa sig frågan om denna mobila radioteknik kunde ges en fredlig uppgift.

I bl.a. Zürich, Hamburg, Paris, Rotterdam, Tokyo, Liverpool, Köpenhamn skapades under 1950-talet mobilradiosystem som var manuella och krävde många telefonister. De vanligaste samtalen i dessa jättetelefoner var enligt kritikerna, ett samtal till batteristationen för att beställa laddning samt ett meddelande hem till frun om sen ankomst till middagen för att man måste åka på service.

Mobiltelefonsystem Laurén

I Sverige fick Sture Laurén på Telegrafverket (namnändrades till Televerket 1953) i uppdrag att utveckla ett helautomatiskt mobilt telefonsystem. 1951 kunde de första testerna göras. Sändarmasten fanns på Lidingö vattentorn och hade en räckvidd på 3 mil. Sture Laurén förvånade sina svärföräldrar med att på Luciaafton 1951 ringa från bilen och be dom titta ut på gatan när han talade i sin telefon monterad i bilen.

Systemet var färdigt 1956 och lanserades på Telefonkatalogens informationssidor där allmänhet och företag erbjöds att skaffa sig Mobiltelefonsystem Laurén. Abonnenten som skriftligen ansökt försågs med en mobil telefon på 40 kilo, tillverkad på Alsnögatan 12 i Stockholm hos SRA (Ericsson) och betalade 1 750 kr i anslutningsavgift. Kvartalsavgiften var 375 kr och minutkostnaden en krona – multiplicera avgifterna med 12 för att få motsvarande penningvärde idag. Några tiotal användare per år anslöt sig till detta helautomatiska system.

Jourläkare i Stockholm använde systemet. Akutsamtal togs emot av sjukhuset som kunde dirigera den rullande läkarbilen till sjuklingar i hemmen. På ett liknande sätt utrustade Kreditbanken Volkswagenbussar med Lauréntelefoner så att de kunde erbjuda en rullande bankservice åt invånarna i Vällingby och de andra moderna förorterna kring Stockholm.  De första hantverkarna som skaffade sig mobiltelefon var låssmeder.

Åkerier, polis, utryckningsfordon, m.fl. hade redan på 1930-talet kommunikationsradio. Men det gällde slutna system utan kopplingsmöjligheter till allmänna telefonnätet. Samtalen kännetecknades av uttryck som: ”över”, ”kom”, ”klart slut”.  1959 fanns kom-radio i ca 9 000 fordon. Kontoret för planering, normer och godkännanden inom Televerkets Frekvensförvaltning måste i varje enskilt fall ge sitt tillstånd för lokal förmedlingsverksamhet som det kallades.

Mobilpionjärerna Ragnar Berglund, Sture Lauhrén och Rolf Langborger framför en bil utrustad med Berglunds system som kom vid mitten av 1960-talet. Ur Ericssons historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

System Berglund och privatnäten

Ragnar Berglund fick med Televerkets goda minne utveckla ett nytt helautomatiskt system som byggde på transistorer i stället för radiorör och reläer.  System Berglund togs i bruk 1962. Vikten på en mobiltelefon minskades till 10 kilo. Maximalt kunde systemet rymma 500 abonnenter och samtalen var tidsbegränsade till 3 minuter. Televerkets generaldirektör hade systemet installerat i tjänstebilen och luren utgjordes av den då ytterligt moderna kobratelefonen med belysning monterad innanför fingerskivan. Säpo hade Berglundtelefoner i sina bilar när Nikíta Chrusjtjóv besökte Sverige 1964.

Det första försöket att bygga upp ett privat mobiltelefonnät gjordes av Wikanders Ur & Optik i Jönköping. Ägaren Per Erik Petterson skaffade mobila apparater från AGA. Han erhöll tillstånd från Televerket att använda vissa radiofrekvenser och  fick även koppla ut samtalen på allmänna telefonnätet. Ett tiotal olika orter i Götalandskapen var sammanlänkade i detta manuellt drivna nätverk.

År 1967 presenterade Televerket Landmobilutredningen som förordade att verket skulle utveckla ett personsökningssystem och att ett rikstäckande mobiltelefonnät skulle byggas.

Nordiskt samarbete lade grunden

Sedan 1917 möttes representanter från de olika televerken i Norden för att dryfta gemensamma problem. Vid midsommartid 1969 kallades det till sedvanligt möte i fiskeläget Kabelvåg i Lofoten. Under övriga frågor på mötet tog utredaren Carl Gösta Åsdal upp spörsmålet om Landmobilverksamheten i Sverige, hörde sig för om situationen i de övriga länderna och om intresse fanns för en eventuell gemensam mobilverksamhet. Enligt beslut bildades en arbetsgrupp, Nordiska Mobiltelefongruppen, som successivt skulle rapportera till televerkens styrelser. Ett nytt gemensamt mobiltelefonsystem skulle vara klart att sjösättas 1981. Gruppens prognos var att ca 45 000 abonnenter skulle finnas på mobiltelefonmarknad i Sverige 1991.

Arbetsgruppen inledde sin verksamhet med att kontakta företag i elektronikbranschen för att diskutera tekniska lösningar så som hur knappsatsen skulle utformas, om telefonnumret skulle knappas in först och luren lyftas sen eller tvärt om, hur mycket brus som skulle accepteras, vad som kunde krävas av en mobiltelefonväxel och en radiobasstation m.m. Allt specificerades och gavs ut i fyra färggranna böcker (Röda, Gröna, Blåa och Gula boken). Man ville väcka företagens kommersiella intresse att konkurrera på den förestående nordiska mobilmarkanden. Företagen fick offerera de olika tekniska delarna som systemet behövde: växlar, filter, radiobasstationer, antenner, mobiltelefoner etc. För att locka företagen att engagera sig var det fritt fram att bygga mobilnätverk av samma typ i andra länder utanför Norden Det skulle förhoppningsvis skapa en massproduktion och låga priser. Företag som fick produktionsuppdrag var bl.a. Mitsubishi, Motorola, Hitachi, NEC, Siemens, SRA (Ericsson), Magnetic, Sonab, Salora, AP, Storno, Radiosystem. Det var en blandning av källarföretag och globala giganter. Televerken önskade att företagen skulle göra reklam för sina mobiltelefoner och därigenom generera abonnenter i Televerkets mobiltelefonnät.

Medan arbetsgruppens tioåriga planeringsarbete framskred drog Televerket igång en enklare helt manuell mobiltelefontjänst där 400 telefonister med stationering i Örebro tog hand om växling, uppkoppling och en debitering som antecknades för hand. Man fick därigenom en interimslösning under 70-talet som förvisso var dyrbar men som etablerade en mobiltelefonkultur. Minutkostnaden för att använda detta system höjdes årligen och var 1981 uppe i 4 kr/min.

NMT-användare. Period: 1965-1985.Deponent: TeliaCompany AB

NMT

När Nordisk Mobiltelefon – NMT – öppnades i Sverige den 1 oktober 1981 var det världens största helautomatiska mobiltelefonsystem. Runt om i landet fanns det 250 återförsäljare. I regel var det bilfirmor, bilradiohandlare eller liknade serviceverkstäder som sålde och monterade in anläggningarna i bilar och placerade antennspröt på taken. Priset var ca 30 000 kr för de 10 olika fabrikat som fanns att välja på. I stort sett blev NMT en omedelbar framgång.

Det hade hunnit bli 19 000 abonnenter i de manuella nät som vuxit fram under 70-talet. Dessa lockades över till NMT som hade en lägre minutkostnad (3,50 kr/minut) . Nya abonnenter strömmade till betydligt snabbare än de kalkyler Televerket gjort upp.

Men hur det gick för Per Erik Pettersson på Wikanders ur & Optik i Jönköping? Verksamheten gjorde konkurs men återuppstod i nya skepnader. Namnet ändrades till Telelarm. Liknade företag med namn som Nordiska radiocentralen, Telejour, Sambandscentralen, Nordiska Mobiltelefonväxeln startades på andra håll i landet. Sammanslagningar och konkurser gjorde marknaden föränderlig. Vid tiden för NMT-starten 1981 var de privata näten främst etablerade i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Stenbeck och nya NMT-system

Jan Stenbeck önskade etablera sig i mobilmarknaden och köpte dessa privata bolag med deras 1 500 abonnenter. Härigenom kom han åt de radiofrekvenser som Televerket tilldelat de olika små privata svenska näten. Från USA köpte han en teknisk lösning och kunde redan 1981 öppna Comvik. Det blev en irriterande konkurrent till Televerkets betydligt mer avancerade rikstäckande NMT. Comvik inriktade sig på kunder i Stockholmsområdet (som gladde sig åt att kunna välja ett alternativ till Televerkets NMT). Detta ledde till ett annonskrig i DN och SvD. (Televerket blev t.o.m. fällt i marknadsdomstolen.)

Vintern 1984 måste hela NMTs mobiltelefonnät byggas om i Stockholm till en betydligt tätare placering av mobiltelefonmasterna för att klara trafiken. Antenner flyttades från Nackamasten ner till 5:e höghuset, Skatteskrapan, Alviksskrapan m.fl.

1986 infördes ett nytt parallellt system med kortare våglängd som resulterade i mindre och lättare mobiler (NMT 900 eller Yuppienallen). Dessa mobiltelefoner kunde med lätthet bäras omkring och de blev en masskonsumtionsvara. NMT hade ca 500 000 abonnenter 1991.

Norden segrar!

Mitterrand, Kohl och fransk-tysk industri kämpade under 1980-talet för hitta sätt att ta ledningen över mobiltelefonutvecklingen från de nordiska länderna (30 länder runt om i världen hade byggt upp NMT-nätverk och köpt Ericssons mobiltelefonväxlar till sina nät för fast telefoni). Den fransk-tyska tanken var att bygga en ny generation i ett avancerat digitalt system som Europas länder skulle enas kring. Nätet skulle ges namnet GSM. Dragkampen gällde om GSM skulle bli en biltelefon enligt fransk-tyska preferenser eller en handburen telefon enligt nordiskt önskemål.

Nu vet vi att det blev en liten digital ficktelefon av GSM-projektet och att Norden bibehöll greppet om utvecklingen. Vi kan även konstatera att GSM erövrade världen och blev ett av de mest lyckade industriprojekt som europasamarbetet har burit fram.

Författare: Nils Olander

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *