Moderniseringen av samhällets grunder under 1800-talet

Från 1840 års riksdag till slutet av 1860-talet genomfördes ett antal viktiga ekonomiska och politiska förändringar som skapade förutsättningar för moderniseringen av Sverige. Den svenska politiken präglades under denna period av en omfattande nedmontering av gamla regleringar med rötter i medeltiden och en etablering av nya institutionella villkor inom ett flertal områden.

Utbildningsväsendet reformerades redan i början av 1840-talet. Den viktigaste åtgärden var att en obligatorisk folkskola för både flickor och pojkar infördes 1842. Även de medborgerliga rättigheterna började förändras. En viktig reform var att fri in- och utvandring och fri rörlighet inom Sverige infördes 1860 som en anpassning till frihandelsarbetet – och till erosionen av laga försvar-begreppet.

Kvinnornas rättigheter i samhället stärktes, men utan att villkoren för mäns och kvinnors medborgarskap blev likvärdiga. Vid den ålder män blev myndiga var kvinnorna fortfarande omyndiga. Från 1858 kunde ogifta kvinnor bli myndiga efter ansökan, men vid giftermål blev kvinnan åter omyndig. En annan skillnad var att även om lika arvsrätt för kvinnor och män infördes 1845, fick gifta kvinnor inte rätt att förfoga över sin egendom förrän 1874. När det gäller högre utbildning fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen vid privatskolor 1870 och rätt att avlägga akademisk examen i ett flertal ämnen 1873, men utan att efter avlagd examen ha rätt att få anställning i statlig tjänst.

Det politiska systemet moderniserades också på olika sätt. Den merkantilistiska staten avvecklades i många avseenden, och embryot till 1900-talets parlamentariska demokratiska system föddes. Med den så kallade departementalreformen 1840 inrättades en mer modern styrelseform med departement för olika sakfrågor där ministrarna var chefer med eget ansvar. Det gamla systemet med ett kungligt råd och olika kollegier upphörde att gälla. En effekt av detta var att det blev lättare än tidigare att styra landet och utöva kontroll över de statliga åtagandena.

Kommunallagar som skapade grunden för ett tydligare kommunalt självstyre stiftades 1862, då kommunerna också fick en tydlig skatterätt och ett nytt styrelsesätt, med kommunfullmäktige istället för magistraten och de äldste råd som styrt städerna tidigare. Fortfarande var det en liten elit som styrde, men medbestämmandet var inte längre kopplat till burskapet, utan till inkomsten. Samtidigt inrättades landsting med det specifika uppdraget att sköta näringslivets allmänna utveckling, kommunikationsväsendet samt utbildning och sjukvård på länsnivå.

Kulmen på den politiska och administrativa omvandlingen av de förindustriella institutionerna var avskaffandet av den gamla ståndsriksdagen och till sist upprättandet av en ny tvåkammarriksdag år 1866. I den nya riksdagen – till vilken fortfarande bara en minoritet svenskar hade tillräcklig inkomst eller förmögenhet för att få rösta – förenades liberala och konservativa krafter för att bygga det nya industrilandet Sverige. Inte minst framstår i efterhand den så kallade förstakammare-högern som förvånansvärt framstegsoptimistisk och villig att lätta på plånboken för att genomföra förbättringar till gagn för näringslivets förkovran och samhällets utveckling. Dessa förändringar skapade sammantaget förutsättningar för nya konstellationer och maktförhållanden på både lokal, regional och nationell nivå. Som vi sett har vi samtidigt att göra med ett avskaffande av de flesta av de privilegier som var knutna till den gamla ståndsindelningen. Handel var inte längre en exklusiv rättighet för statsköpmän med särskilt burskap, och adeln var inte längre förbehållen rätten att äga så kallad frälsejord med särskilda skattefriheter eller att uppbära vissa yrken och funktioner.

Ett kännetecken för det sena 1800-talets pragmatiska ekonomiska politik var att ett nära samarbete mellan staten och framväxande nya industriella aktörer och nätverk långsamt ersatte den jordägande adelns tolkningsföreträde i ekonomiska frågor. Samtidigt engagerade sig staten aktivt i skapandet och upprätthållandet av nationella utvecklingsförutsättningar: den ingick internationella frihandelsavtal och agerade på den internationella kapitalmarknaden för att låna avsevärda mängder kapital för inhemska investeringar. Det kom tydligt till uttryck i den ekonomiska politik som kom att färga den svenska utvecklingen under andra halvan av 1800-talet.

Insikterna om att Sverige måste reformeras för att kunna öka sitt välstånd men också hävda sig i den internationella konkurrenskampen växte fram under uppenbar vånda. Här spelade utan tvivel staten en viktig roll. Den sneglade på utvecklingen i andra länder, där expansionen inom industri och handel tycktes leda till ökat välstånd men också till större resurser för att stärka statens roll. För det behövdes industrier, stål, järn och fabriker. Järnvägar var viktiga för att öppna landet för handel och kommunikation, men också för att transportera trupper och bygga ett nationellt försvar. Till detta behövdes nya företag, men också affärsbanker för att förmedla krediter.

Författare: Lena Andersson-Skog och Lars Magnusson

Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar