Morgondagens kund och nuets – Barnet

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1938:4 – 5 (årgång 12).

”Futurum”, den stora svenska reklamtidskriften, har ägnat ett specialnummer åt ”morgondagens kund”, barnet. Det är f. ö. även nuets kund. Ungdomen av i dag är köpstark och köpmyndig – dels genom sina månadspengar, dels genom biinkomster för lektioner, ärenden, agenturer … Barnen veta vad de vilja och de glömma inte. Ha Lisa och Bengt känt sig åsido, satta eller förnärmade i en affär, få de lätt ett horn i sidan till den för all framtid. Vi på NK ha särskild anledning att vinnlägga oss om den unga kundkretsen. ”Futurums” undersökning har nämligen bl. a. visat att i Stockholm föredra barnen NK framför alla butiker – t. o. m. när man frågar dem, vilka annonser de lägga märke till, nämna de NK :s namn bland de första. Och att landsortsbarnen tycka, att NK är paradiset på jorden, ha vi ju också belägg för.

Barnet – kunden är också representant för föräldrarna. Barnen handla ofta på deras uppdrag. Och föräldrarna äro mycket känsliga för den behandling deras avkomma röner. Kommer pojken eller flickan hem och beklagar sig över att ha blivit nonchalerad – och kanske t. o. m. fått dåliga varor, återverkar det på föräldrarnas inställning. I våra tider har barnens önskan i stor utsträckning blivit föräldrarnas rättesnöre, man kan rentav säga att vägen till dem ofta går via barnen. Man bör därför som försäljare först och främst slå bort den tanke, som tränger sig på en, när ett barn kommer fram till disken: ”Jaså, bara en barnunge …”

Låt aldrig barnet vänta!
”En av de allra största fördelarna med barnen av i dag”, skriver ”Futurum” bl. a., ”är att man kan nalkas dem med förnuftsskäl, emedan de redan äro självständiga – och därigenom om sitt ansvar medvetna – personligheter … Det duger inte längre att slå an de inbilska tanternas hög, dragna, nedlåtande ton: ”Käära barn” . . . utan man måste vara naturlig, vänlig – kamratlig.”

En del missnöjda små kunder ha själva fått or, det i tidningen. Vad de ha att säga är belysande. Det är t. ex. lille Jan, som utropar:

– ”Äh, det är väl nedrigt i alla fall, va? Först säger far och mor, att jag kan ha en vanlig kavajkostym på skridskobanan, och så går biträdena hos N:s och ger dem medhåll också! Att de inte kan få i sina trånga skalar, att man hellre vill ha en sån där snitsig sportkostyrn, för åtminstone de som säljer borde väl i alla fall be, gripa, vad en grabb behöver, när en skall åka skridsko, va?”

Hjalmar M. beklagar sig:
– ”Nu är det andra gången, som de ha lastat på mig gamla grönsaker där nere i fruktaffären! Och så får man skäll där hemma, för att man inte kan handla ordentligt – jag kan väl inte hjälpa, att de vräker på en sånt, som de stora inte vill ha … ?”

Inga K. utropar:
– ”Och när de säger: ’Du får vänta ett tag, liten – du har gott om tid l’, då blir jag arg . . . I går höll jag faktiskt på att fråga käringen i butiken, om hon hade lust att plugga läxorna åt mig!”

Hans K.: – ”Den där fröken, som är hos P., försöker att rnalla upp sig, så hon borde ha pisk. När jag var där för att köpa en fin vas åt mamma på födelsedagen, så sa hon: ’Men den är nog alldeles för dyr för dig, lilla vän l’ – precis som hon hade kläm på, hur mycket pengar jag hade sparat ihop. – Nej, nästa gång går jag till F:s, för där är dom mycket bus, sigare.”

Birgit B.: – ”Häromdagen, då jag skulle ut och gå med några kamrater, var jag inne i förbifarten hos A :s för att köpa några saker först, som mamma hade bett mig om . . . Det är klart, att jag inte ville ha en massa påsar att dras med hela eftermiddan, så jag bad fru A., att hon skulle skicka sakerna med bud. Men hon bara fräste och blev arg och sa, att ”vi har inget bud till sånt” och ”det vore just fint, om alla ungar skulle ha budskickning” . . . Det tycker jag var kymigt sagt, när man aldrig någonsin ber att få något hemsänt annars. När jag korn hem, talade jag om det för mamma, och hon tyckte också, att det var väldigt fräckt av henne att göra så!”

Stina F.: – ”Gamla tanten hos L:s gillar jag inte alls. När jag skulle betala för mina karameller i julas, fick jag vänta så hemskt länge, bara för att den där malliga fru M., du vet, korn in. Tanten struntade blankt i mig, men du skulle bara ha sett.

Till sist kan det kanske vara på sin plats att citera vad ett par försäljerskor säga om barnen som kunder.

Försäljerska A: – ”Framför allt måste man, när barnen äro inne för att titta på leksaker, förklara för dem, hur spelen skola användas. Om möjligt lämnar jag ut illustrerade pro, spekt. Då kan jag med ganska stor bestämdhet hoppas på, att det inte blir någon frid i det hemmet, förrän föräldrarna korn, mit hit och köpt leksaken i fråga.”

Försäljerska B: – ”Det första jag frågar, gäller alltid priset. Ett barn som visas en vara, som den lilla kunden ändock inte har råd att köpa, känner sig tillbakasatt. Jag har gjort den erfarenheten, att man med ett uppmuntrande: ’Ja, för de pengarna kan man få många, många vackra saker!’ genast vinner barnets hjärta. Jag brukar sedan försiktigt utfråga bar, nen. Söker de något åt sin pappa, brukar jag fråga: ’Vad brukar pappa göra om kvällarna? Denna naiva fråga ger för det mesta den bästa lösningen på presentproblemet.”

Försäljerska C.: – ”En alldeles särskilt lyckad ide fick jag, när jag frågade ett presentköpande barn, om det hade någon liten syster eller bror. Jag sökte ut något även åt dessa, och mestadels blev det faktiskt så, att även den rådville brodern tittade in till mig efteråt – och på så sätt vann jag mig ännu en kund!”

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1938:4 – 5 (årgång 12).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *