Det var långt ifrån bara den växande gruppen sågverksarbetare som strejkade i mitten av 1800-talet. Även andra grupper av grovarbetare visade sitt missnöje med arbetsförhållandena vid denna tid, till exempel kvinnorna i byggnadsindustrin. Vid 1800-talets mitt var kvinnorna en viktig del av arbetsstyrkan vid byggen i städerna. Det var ofta kvinnorna som stod för murbrukstillverkningen – dessa kvinnor kallades för mursmäckor – och de bar bruket i träämbar eller hinkar upp till muraren. Vandringen gick på utvändiga träställningar och landgångar. Arbetet var tungt, riskfyllt och dåligt avlönat. Det var ett utpräglat säsongsarbete, då byggsäsongen i stort sett endast varade mellan april och oktober. De flesta var arbetslösa i flera månader varje år eller lyckades få tillfälligt arbete som städerskor och tvätterskor. Ibland fanns det vintertid tillfälle till arbete vid rivningar av hus, då tegel och sten skulle rengöras för återanvändning.
Det var framför allt i de större städerna i Mellansverige som man fann mursmäckor, och vanligast var de i Stockholm där stora husbyggen pågick. Under byggboomen på 1880-talet arbetade omkring 200 mursmäckor i huvudstaden, de flesta inflyttade från andra delar av landet. De hade lågt socialt anseende – de var outbildade, fattiga grovarbetare som ofta hade dåliga boendeförhållanden och i långa perioder var arbetslösa. Och liksom andra kvinnliga arbetare vid denna tid utsattes de för antydningar om osedligt leverne.
I juli 1888 gick denna hårt exploaterade och icke fackföreningsanslutna yrkesgrupp ut i en spontan strejk för att förbättra sina lönevillkor. Strejken inleddes vid ett bygge i Stockholm sedan arbetsgivaren vägrat gå med på mursmäckornas begäran om löneförhöjning. Trots att det var en relativt obetydlig strejk fick den uppmärksamhet i pressen, troligen på grund av att de strejkande var kvinnor. Aftonbladet kallade den ”Stockholms första qvinnostrejk”, och Svenska Dagbladet gav den epitetet ”fruntimmerstrejken”. Efter tre dagar accepterade byggmästarna kvinnornas lönekrav, strejken avblåstes och arbetet på byggena återupptogs. Men efter ett par år sänktes lönen åter på grund av konjunktursvackan vid 1890-talets början. Det var först långt senare, när båda parter var organiserade, som förhandlingar om arbetsvillkoren skedde mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Författare:
Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar