Året 1903 rekryterades J. Sigfrid Edström – då en ung ingenjör – för att rädda ASEA. Detta är berättelsen om en historisk företagsrekonstruktion.
Asea bildades som Elektriska Aktiebolaget i Stockholm år 1883 av grosshandlaren Ludvig Fredholm, dess verkställande direktör fram till sin död 1891. Till bolaget knöts redan vid starten ingenjör Jonas Wenström och de båda bildade en vinnande kombination, unik inom sitt område vid denna tid; företagaren Fredholm och forskaren och uppfinnaren Wenström. För tillverkning av bolagets patenterade maskiner hyrdes en mindre verkstadslokal i Arboga. Bolaget hade en blygsam start med endast ett fåtal dynamomaskiner tillverkade de första åren, men långsamt vidgades verksamheten trots konkurrens från utlandet.
1890 ombildades Elektriska Aktiebolaget i Stockholm genom sammanslagning med Wenström & Granströms Elektriska Kraftbolag, bildat 1889 av Georg Wenström – broder till Jonas Wenström – och Gustaf Granström. Resultatet av denna fusion blev Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, förkortat Asea. Huvudkontor och verkstäder flyttades till Västerås, och vid Fredholms bortgång 1891 efterträdde Georg Wenström som verkställande direktör.
Snabb expansion
Asea utvecklades snabbt fram till sekelskiftet. Filialer öppnades, verkstadslokaler utvidgades, tekniken avancerades och man satsade på en omfattande export. Till detta kom uppförande av bostäder för de anställda. Bibliotek, samlingslokal, privat sjukkassa och pensionsfonder hörde också till Aseas satsningar. År 1902 omsatte bolaget över tre miljoner kronor. Vid bolagsstarten hade aktiekapitalet legat på 500 000 kronor, men genom expansionen hade detta successivt ökat till 2 500 000 kronor vid sekelskiftet. Man ansåg bolagets ställning så säker att man genom omflyttning av fonder utdelade en gratisaktie per äldre aktie, varvid aktiekapitalet fördubblades.
Så småningom började efterfrågan stabiliseras och någon fortsatt ökning kunde inte skönjas. Parallellt med detta hårdnade konkurrensen, inhemsk som utländsk. Priserna pressades i botten och värdet på tillgångarna minskade i samma takt. Samtidigt var stora delar av Aseas kapital bundet i förlustbringande dotterbolag. För att täcka kapitalbehovet tog man lån i rasande fart mot inteckningar i fastigheter och varulager och 1901 översteg skulderna fem miljoner kronor. Fler lån förvägrades av Stockholms Enskilda Bank. Dess vice vd Marcus Wallenberg har beskrivit situationen:
Då 1902 Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget hade kommit under isen till följd av dålig skötsel, svaga konjunkturer och utländsk konkurrens, så blev det – såsom oftast är förhållandet – icke aktieägarna, som togo hand om sin affär, utan det blev den förlagsgivande banken, vilken för att rädda sina fordringar fick söka ingripa för att om möjligt undvika konkurs.
Banken gavs rätt att ingå i Aseas styrelse med en ledamot för att utreda situationen. Härvid påtalades nödvändigheten att anta en genomgående förändring av Aseas ledning. Det är här Edström träder in.
Uppvuxen i Göteborg
Johannes Sigfrid Edström var född på Orust 1870 som son till en sjökapten. Rätt snart flyttade familjen till Göteborg där Sigfrid påbörjade sin skolgång vid läroverket, vilket var starten på en gedigen utbildning. Fem år tillbringade han vid Chalmerska Institutet, varifrån han utexaminerades som elektroingenjör 1891. Därefter studerade han elektronik vid Polytechnicum i Zürich, fick sin examen där 1893 och fortsatte sedan till Amerika för att praktisera sina nyvunna kunskaper hos Westinghouse och General Electric under åren 1893–1897. Det var för övrigt under denna period han mötte sin blivande hustru amerikanskan Ruth Randall, med vilken han gifte sig 1899.
Efter åren i USA vände Edström åter till Zürich efter erbjudande att elektrifiera stadens spårvagnstrafik. Göteborg hade samma behov och efter viss övertalan – även andra anbud lockade – tog Edström sig an uppdraget och verkade som chef för Göteborgs Spårvägar 1900–1903. Uppdraget fullföljdes med belåtenhet; arbetet färdigställdes inom utlovad tid och kostnaderna understeg lagda budget. Ryktet om Edströms kvalifikationer började sprida sig.
Sigfrid Edström cirka 1912. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Nytt uppdrag i Västerås
Uppdraget att finna en ny verkställande direktör för Asea lades på häradshövdingen och vice vd:n vid Stockholms Enskilda Bank, Marcus Wallenberg. ”Uppgiften var ej lätt”, menade Wallenberg. ”Det gällde att få tag i en duglig man, som ville bli chef för ett konkursmässigt företag, vilket höll på att övergivas av flera goda medarbetare.” Wallenbergs eftersökningar hade inledningsvis föga framgång, men ryktet om den komptententa spårvägschefen vid Göteborgs spårvägar nådde Stockholm, varvid denne – efter bedöming – befanns lämplig. Edström inviterades till middag i Stockholm av Wallenberg och kvällen fortlöpte:
Efter middagen tog jag [Wallenberg] fram en portfölj och sade att jag skulle gå rakt på sak. Jag ville då fråga, om Edström ville bli verkställande direktör i Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget. Samtidigt tilllade jag att företaget befinner sig i ett mycket dåligt skick.
Edström bad att få tänka över saken och närmare undersöka förhållandena. Ett definitivt besked lät dröja och Edström förklarade:
Jag har öfvervunnit alla personliga hinder för antagandet af det gjorda erbjudandet [—] Jag beklagar mycket, att jag har svårt att slå till, men oaktat alla garantier kan jag ej gå in i styrelsen för ett bolag, vid hvilket jag riskerar att efter ett eller två års tid få sjelfmant träda tillbaka på grund av ställningens ohållbarhet.
Wallenberg reste i januari 1903 ned till Göteborg för att övertala Edström – med framgång. När Wallenberg återvände till Stockholm hade han med sig det påskrivna kontraktet där Edström åtagit sig att ”utöfva befattningen såsom verkställande direktör, och i sådant afseende egna all sin tid och sina krafter för bolagets bästa” under fem år, med tillägget att om Asea går i konkurs inom denna period, eller om Edström inte blir återvald på bolagets stämmor, så garanterades han en ersättning på 25 000 kronor årligen under återstående kontraktstid. I maj samma år utsågs Aseas nya styrelse. Anmärkningsvärt är att direktör Georg Wenström – mannen som drev Asea ”under isen” under sitt ledarskap – valde att kvarstå som styrelseledamot. Och fick förtroendet.
Att ro iland
Edström har själv beskrivit tronbytet på Asea på följande sätt:
[—] Wenström mottog honom [Edström] mycket kallt [—] och blott överlämnade nyckeln till arkivet samt därefter lämnade kontoret. ”Jag hade väntat mig att han skulle föreställa mig för personalen, men därav blev intet”.
Även styrelsemedlemmarna var till en början reserverade, men ”efter hand lossnade det, och man blev goda vänner.” Edström var ett par år över 30 när han tillträdde tjänsten, vilket kan anses ovanligt i en tid där åldersmeriter ofta vägde tyngre än ungdomlig styrka. Men med stöd av generalkonsul Otto Heilborn och Marcus Wallenberg grep han sig an uppgiften att återskapa Asea till ett framgångsrikt företag. Efter en överblick av företaget fann han att ”mera energiska män borde komma till på vissa av de ledande posterna”, varvid ett par personer han ansåg kompetenta anställdes. I ett brev till Wallenberg undrade han dock en smula oroligt:
Det kan dock möjligen klandras att jag tager trenne medhjelpare och derigenom ökar ingeniörsutgifterna. Jag tror dock att detta är enda sättet att få ”rutsch” i verkstäderna. Om ett år få vi afskeda dem, som äro olämpliga och derigenom åter nedbringa utgifterna. Jag hoppas jag får Häradshöfdingens samtycke [—]
varvid Wallenberg svarade:
Klart är att de hvilka ej fylla måtttet måste försvinna, ty de skada i två afseenden, dels derför att de ej göra skäl för lönen och dels derför att, om de få stanna, tro de öfriga att det ej tjenar något till att utmärka sig.
Heilborn hade som finansdirektör redan tidigare påbörjat den saneringsprocess som behövdes för att ordna upp det finansiella bagaget. Detta fortsatte nu Edström, som tillsammans med Wallenberg som första åtgärd nedskrev aktiekapitalet till hälften. Det bibehölls dock oförändrat vid 5 miljoner kronor eftersom man samtidigt nytecknade preferensaktier för motsvarande halva summan för att skaffa bolaget nytt rörelsekapital. Stockholms Enskilda Bank beslutade att sälja av de aktier som de tagit som säkerhet för lån eftersom uppgiften att lösa in dessa i läget var en omöjlighet för Asea. Det var att föredra att få ut aktierna på marknaden och dela upp ägarskapet.
Med dessa åtgärder var Stockholms Enskilda Bank åter villiga att hjälpa till med rörelsekapital för att Asea på lång sikt skulle klara sig på egen hand. Den positiva utvecklingen gick långsamt till en början, men fanns där. Bland annat satsade man på export och frigjorde sig därmed från det konjunkturkänsliga beroendet av hemmamarknaden. Nyorganisation av tillverkning och försäljning och utvidgning av verkstäderna var också betydande moment. Genom fusioner med andra företag expanderade koncernen och de följande åren hade Asea en betydande uppgång som också kan sättas i samband med samhällets stora utbyggnad som karakteriserade 1900-talets första hälft. Edström lyckades under sin period som verkställande direktör bygga upp Asea till ett av Sveriges mest betydande företag med många internationella förgreningar. När han avgick som vd 30 år efter sitt tillträde hade aktiekapitalet ökats till 75 miljoner kronor.
Sigfrid Edström med hustrun Ruth Randall Edström, sent 1930-tal.
Edström kom att tillbringa större delen av sitt arbetsföra liv på Asea. Vd var han fram till 1933 och vid sin avgång så var det Edströms tur att överlämna nyckeln till direktionsarkivet till sin efterträdare, direktör Arthur Lindén, som under flera år varit Edströms närmaste man. Tonen han använde vid detta tillfälle var en helt annan, än när han själv fick överta nyckeln 30 år tidigare: Jag vill idag härmed överlämna denna nyckel till min efteträdare, direktör Arthur Lindén. Den är en symbol för ledningen av företaget. Bakom den dörr till vilken denna nyckel går finns ej blott stora materiella tillgångar i olika former utan även många andra värden av olika slag. Jag uttalar en förhoppning att Du, Arthur, med Dina kamraters hjälp skall veta att väl bevara och fökovra dessa värden. Jag önskar Dig av varmaste hjärta lycka till. Edström fortsatte som styrelsens ordförande fram till 1949, då han drog sig tillbaka, nästan 80 år gammal. Han hade då ett innehållsrikt liv bakom sig, med flera ordförandeskap, bland annat inom Industriförbundet (1929–1931) och Svenska Arbetsgivareföreningen (1931–1942). En av hans främre meriter kan sägas vara presidentskapet för Internationella olympiska kommittén 1946–1952. J. Sigfrid Edström avled 1964.
Ur Företagshistoria 2004:2
Text: Lisa Qviberg är arkivarie och fi l.mag. i historia med stor erfarenhet av släkt- och personforskning.
Dela med dig av dina tankar