När Ericsson nästan dog

Den 9 augusti 1995 var dagen då it-boomen började. Det lilla företaget Netscape i Silicon Valley hade aldrig någonsin tjänat några pengar, men utvecklat den första effektiva webbläsaren – Netscape Navigator – och på så sätt utlöst en explosion i internetanvändning.

Netscape börsnoterades den 9 augusti 1995, och aktiekursen gick från 28 dollar per aktie till 71 dollar under första dagen. Bolagets grundare Jim Clark blev den första internetmiljardären.

Därmed var cirkusen igång. I Sverige blev Johan Staël von Holstein och Jonas Birgersson hjältar. Börsanalytiker och journalister ingick en ohelig allians och drev upp förväntningarna. Även Ericsson var med sitt tal om 3G plötsligt sexigt.

Steg för steg blev svenskarna vid den här tiden ett folk av aktiespekulanter, ivrigt påhejade inte bara av analytiker och journalister, utan så småningom också av politikerna. Stora delar av AP-fonderna omplacerades till aktier. Svenska folket köpte Teliaaktier i förvissning om att det var en säker investering.

Enorma vinster och förluster

Under 1999 och 2000 bekände politikerna färg: 3G-licenserna skulle fördelas. De nordiska länderna utgick från ett resonemang om samhällsnyttan och delade ut licenserna i en ”skönhetstävling”. Länderna inom övriga EU såg en chans att tjäna pengar och sålde genom auktioner ut licenserna för 1 200 miljarder kronor – en osannolik summa pengar för rätten att använda en dittills oprövad teknologi.

Den 7 mars 2000 inleddes nedgången för börskurserna. Massmedierna manade till lugn. Till exempel skrev Dagens Nyheter att ”ingen behöver oroa sig för att [börsfallen] varslar om en ekonomisk nedgång”.

Men världens börser följde inte de goda råden. Europas telekomoperatörer såg sina aktiekurser, och därmed värdet på de egna företagen, genomgå ett skoningslöst ras, samtidigt som kassakistorna var tömda efter 3G-auktionerna.

För leverantörer som Ericsson blev effekterna dramatiska. År 2000 hann bli ett rekordår för Ericsson: 273 miljarder kronor i omsättning, en vinst på 21 miljarder, 105 000 anställda i 130 länder. Men sedan började en ofantlig nedförsbacke, som syntes i att faktureringen minskade med nästan 60 procent.

Operatörerna hade genom 3G-auktionerna alltså gjort slut på sina pengar, och för Ericssons del slutade det nästan med döden.

Så räddades Ericsson

Fyra faktorer blev avgörande för fortsättningen.

Behovet fanns kvar.  Människor fortsatte att ringa. Branschen var i grunden hälsosam. Efterfrågan på kommunikationstjänster fanns kvar och skulle öka. Operatörerna måste förr eller senare börja investera igen.

Jättelika sparpaket.  Kurt Hellström bad inte om stödmiljarder hos regeringen, utan såg till att anpassa företaget till situationen. Under de kommande åren slog Ericsson åter alla rekord, men i besparingar. Bolaget sparade 500 miljoner kronor i veckan i 100 veckor. Antalet anställda minskades med 60 000.

I början kämpade fack och arbetsgivare mot varandra, men enades så småningom i det gemensamma målet: överlevnad.

Nyemission.  I början av 2002 stod det klart att det inte skulle räcka med alla sparpaketen. Beslutet blev en nyemission på 30 miljarder kronor, den största i Sverige någonsin. Bankerna föreslog emissionskursen 5,50 kronor, men styrelsen lade sig så lågt som 3,80 kronor.

Styrelseordföranden Michael Treschow, vd:n Kurt Hellström och finanschefen Sten Fornell åkte sedan ”som ett resande teatersällskap” (Treschows ord) på långturné och sålde in emissionen till finansfolk. Det hände att aktiekursen låg under 3,80 kronor.

I emissionen visade sig de svenska huvudägarna vara en kärngrupp. ”Det fanns en känsla av att Ericsson är en nationalklenod som vi måste rädda. Vi hade löpande kontakt med Hans Karlsson och Göran Persson.” Här uttrycktes något typiskt svenskt, ”när det verkligen är kris sluter vi oss samman”, säger Michael Treschow.

Den 3 september 2002 var det klart att Kurt Hellström hade lett Ericsson genom dess värsta kris: ”Då sa jag till Michael Treschow att nu tänker jag gå i pension.”

Nytt ledarskap.  Från och med nu handlade det för Ericsson om att skifta fokus, från att slåss för livet till att slåss för framtiden. Carl-Henric Svanberg blev som ny vd den som skulle leda det fälttåget. Han genomdrev som en av sina första åtgärder, med en tveksam och delvis skeptisk styrelse, ännu en stort nedskärningspaket, det fjärde.

Patienten klarade också den operationen och Svanbergs era började.

Text: Svenolof Karlsson och Anders Lugn

Svenolof Karlsson är rådgivare, kommunikatör och skribent. Han har stått bakom över 30 böcker huvudsakligen om näringslivshistoria, ledarskap, teknologiutveckling och äventyr till bergs och sjöss. Anders Lugn är journalist, kommunikatör och ledarskapskonsult med ett förflutet bl.a. som studierektor vid Journalisthögskolan i Stockholm och pressofficer inom internationella FN-styrkan i Libanon. På 1980-talet grundade han Journalistgruppen, som under hans ledning utvecklades till det ledande företaget i branschen. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2009:3.

Dela med dig av dina tankar