Ibland stöter vi på företagshistorier som överraskar mer än andra. Berättelsen om Konsums nattklubb i Sundsvall tillhör dessa. I Tidningen Vi nr 38, från 1966, hittade vi en smått poetisk beskrivning av denna något okonventionella del av kooperationen. Här återpublicerar vi därför artikeltexten där den prisbelönte journalisten och mångårige Vi-medarbetaren Lars Westman berättar om sensommaren 1966 – då livet var stenkul på Konsums nattklubb.
Livet är stenkul på Konsum nattklubb
Text: Lars Westman, publicerat I tidningen Vi, nr. 38/1966
Denna afton inträffar i Sundsvall tre händelser som låter tala om sig. På biografen China kör man filmen Jag – en älskare och från den föreställningen hinner man sedan lagom ut till Åkersviksskolan där Lewi Pethrus valtalar för Kristen Demokratisk Samling. Pastor Pethrus uppehåller sig vid den norrländska traditionen där arbete och kärva levnadsvillkor aldrig låtit den nya tidens upplösande krafter tränga igenom. Sång. Bön.
Sedan går vi på Konsums nattklubb.
Redan i taxin har vi av chauffören fått veta allt om denna fantastiska nattklubb som Konsum driver i Sundsvall och dit hela Norrland har sökt sig under tre sommarmånader.
– Jag har haft körningar ända upp till Matfors och Ånge från nattklubben, berättade taxichauffören. Många hade varit påverkade men alla hade varit glada som om de hade kommit från en mycket fin fest. Många hade sjungit i bilen och det är inte vanligt att norrlänningar sjunger så där utan vidare. Många hade berättat om Miss Ramona.
Vi körde upp på Norra Stadsberget och taxichauffören pekade ut stan som låg där nere: var hotell Knaust låg, var f d hemmet för vanartiga flickor låg och Stora Torget med polishuset, fontänen och Marina, Konsums nattklubb.
Vi berättade för honom att vi bott i den här stan en gång i tiden och var, på vilken gata vi bott.
– Jag minns er far, jag körde honom hem många gånger, sa taxichauffören.
Vi stod där och såg solen gå ner över Sundsvall. Det blänkte i Selångersån och i bukten utanför. När man kisade med ögonen var det som i Rio de Janeiro.
Sedan körde han oss ner till Konsums nattklubb.
Mitt i larmet känner vi det vemod som finns på Konsums nattklubb i kväll. Sommaren har varit lång och skön, men nu är det den sista natten. I natt går nattklubbslicensen ut.
I morgon är det höst. Nu måste vi dansa. Affischen med Miss Ramona sitter fortfarande uppe ute i kapprummet. Åtråvärd. Älskvärd över hela Europa. Många tror att hon kommer att uppträda och klä av sig här i natt, men hennes kontrakt gick ut i går. Hon sitter nu på tåget söderut, på väg till nattklubbarna söder om Dalälven.
Miss Ramona kommer inte att vara här i natt, eller i morgon natt, eller natten därpå.
En man vid bordet bredvid berättar om Miss Ramona. Om tystnaden i salen när hon klädde av sig och om medlidandet i hennes ögon när hon såg på någon som hade fnissat åt henne. Hon var mycket vacker.
– Det var vackert på något sätt när hon klädde av sig. Man kände sig aldrig generad.
Till och med flickorna hade applåderat.
Och nu var hon borta. Miss Ramona, vi saknar er denna natt. Konsum och nattklubbar. Det hade dom aldrig kunnat drömma om. Ett myller av folk ute på dansgolvet. Vi dansar med norrländskorna. Alla tycks känna varandra och det gör dom antagligen också. Det är som om man brakat in på en fest som har hållit på en hel sommar.
Vi ser pojkar gå fram till flickor, slå sig ned hos dem, prata med dem, dansa med dem, dricka ur deras glas och gå vidare till nästa. En flicka kommer och slår sig ner vid bordet intill vårt.
– Du, Åke, varför dansar du inte med mig? säger hon
– Det vet du att jag alltid gör, säger Åke. Ska du följa med till Matfors på lördag?
– Nej, på lördag är det bingo på Högliden, säger hon. Sedan dansar dom. Klockan är bara ett och ännu är det två timmar kvar på sommaren.
Här råder faktiskt något slags kooperativ anda. Man tänker på alla mystiska, skumma nattklubbar som man besökt söder om Dalälven och hur ensam man känt sig bland alla spejande ögon inne i halvdunklet på dessa ställen. Så är det inte på Konsums nattklubb. Man nästan känner hur det doftar skog från de trärena väggarna och här och var hänger det litografier. På borden ligger det trevliga rödrutiga dukar. Nu spelar dom vals också. Det här är Norrland, tänker man.
När vi böjer oss ned för att sätta på vår dam hennes sko är det någon som trampar oss på handen. Sedan måste vi dansa med ena handen i fickan.
Upplysningschef Per-Olof Inde från Konsum berättar om Marina och om hur man startade mot alla odds i våras.
– Jag var nere på en konferens i Stockholm och då sa alla att det där kommer aldrig att hålla. Konsum och nattklubbar. Det hade dom aldrig kunnat drömma om.
Men varför ska Konsum inte gå före även på det området? Man måste bryta hysch-hyschet kring sådana här saker. Och striptease. Bara det sker under värdiga former är det väl okej.
Nu är Konsums nattklubb Sveriges nordligaste nattklubb, kanske världens nordligaste. Och här uppe, i denna lokal, går striptease-gränsen. Sedan börjar vildmarken.
Klockan två delar Per-Olof Inde ut konfetti och trumpeter. Det blir ett väldigt tutande och alla trasslar in sig i serpentiner. Vi dansar med en flicka som vunnit en gottpåse på entrébiljetten.
Nu, vad händer nu? En kille ur publiken tar mikrofonen och sjunger en visa, en skabrös visa, en fruktansvärd fräckis om en pojke som följde en flicka hem som hade träben. »Och när de kom fram tog hon fram portnyckeln som hon hade på en spik på träbenet«, sjunger han. Detta är Sundsvalls hålligång-pojke, säger någon vid grannbordet.
Någon träffar oss i ögat med en sån där sak som rullar ut sig när man blåser i den. Vi dansar. Det gör ont i högerhanden, men vad gör det? Livet är stenkul på Konsums nattklubb.
Men Miss Ramona kommer inte.
Ur Företagshistoria 2020:4
Text: Lars Westman, publicerat I tidningen VI, nr. 38/1966
Dela med dig av dina tankar