När kontorschefen var filmens hjälte

Mötet mellan hög och låg, kungar och undersåtar eller adelsmän och bönder är ett lika gammalt tema i berättandet som det klassiska mötet mellan man och kvinna. Under 1930-talet var kontoret därför en idealisk spelplan för sin tids filmdrama, där den svenske kontorschefen, något otippat, klev fram som hjälte.

De stora bankerna och försäkringsbolagen var attraktiva arbetsplatser under mellankrigsåren. Här kunde springpojken göra karriär och bli tjänsteman, och kvinnorna från över- och medelklass kunde ha ett socialt accepterat arbete i väntan på äktenskapet. Vid ämbetsverken hade kvinnorna länge svårt att få ordinarie anställningar, och en plats på affärskontoret eller grosshandelsfirman var konjunkturkänslig och därför mycket osäker.

Till och med ordet kontor var positivt laddat. Filmproducenterna utnyttjade den framväxande kontorsvärldens typgalleri, och reklammännen använde gärna kvinnliga kontorister som kuttersmycken, när de marknadsförde de nya skrivmaskinerna. ”Tack – jag vill ha en Halda” var en välkänd slogan från Åtvidaberg på 1940-talet.

Det fanns således en stor målgrupp för alla populära spelfilmer om kontorslivet som producerades under 1930-talet och de första krigsåren, den så kallade pilsnerfilmens storhetstid. Hela den då etablerade skådespelarkåren medverkade i dessa filmer, som knappast skildrade verkligheten, utan snarare förstärkte rådande föreställningar och klichéer om det dåtida kontorslivet.

Började med Wägner

Filmerna byggde ofta på böcker med samma innehåll. Genren hade varit populär alltsedan Elin Wägner år 1908 gav ut Norrtullsligan, där hon skildrade fyra fattiga kvinnliga kontorister som delade lägenhet. Den boken blev sedan en uppskattad stumfilm 1923. En ung Inga Tidblad spelade kontoristen Baby, Tora Teje kontoristen Pegg, och filmmanuset hade skrivits av Hjalmar Bergman.

Händelseförloppet i kontorsfilmerna var ofta förlagt till en prestigefylld bank, ett försäkringsbolag eller ett fint advokatkontor, och handlade mest om karriärer och kärlek. Men om chefen själv eller någon anställd skulle misstänkliggöras för något, som förskingring eller konkurshot, så utspelades handlingen ofta på någon grosshandelsfirma eller ett mindre affärskontor. Arbetsrutiner beskrevs i förbigående, och att de var monotona och trista.

Ett brokigt typgalleri

Alla kontorets anställda var representerade i filmerna, från högste chef till minste springpojke. Typgalleriet rymde både hjältar, hjältinnor och skurkar. Här återfanns givetvis den gudomlige chefen, som var satt på piedestal och var oåtkomlig. Han fick också spela rollen av fältherre och segrare i kontorets äktenskapslotteri, och brädade givetvis den ursprungliga fästmannen, ofta en lågavlönad kontorist.

Kontors- och avdelningscheferna, de som hade daglig kontakt med personalen, hamnade däremot sällan på piedestalen och tecknades oftast med mindre smickrande penseldrag. I de pågående intrigerna spridde de i stället skräck bland personalen. Här fanns också den bleksiktige bokhållaren, den evigt obefordrade, en anti-hjälte som den kvinnliga personalen gjorde narr av. Längs ner i hierarkin fanns vaktmästaren som ”hörde och såg allt”, och de unga springpojkarna, buspojkarna, som lekte med jo-jo i korridorerna och drömde om tjänstemannakarriär och eget skrivbord med många lådor.

I Springpojkar är vi allihopa från 1941 spelade det populära radarparet Thor Modéen och Åke Söderblom despotisk grosshandlare respektive busig springpojke. Åke Söderblom avancerade aldrig längre än till kontorist i den här typen av filmer, men spelade den rollen många gånger på 1940-talet.

Mannen eller kontoret

Den kvinnliga kontoristen fick ofta spela huvudrollen i filmens intrig, medan männen skymtar i periferin. Det var kring kvinnorna händelserna var fokuserade, även om det var männen som ytterst formade och styrde deras öden på och utanför kontoret.

Den kvinnliga strategin i dessa filmer var att helst vinna chefen eller någon annan framgångsman, som i filmen På solsidan från 1936, där Ingrid Bergman i en tidig roll spelade en fattig kontorsfröken, som möter den rika godsägaren, spelad av Lars Hansson.

Kvinnornas livsöden följde två huvudlinjer: antingen gick vägen från det ”själsdödande” kontorsarbetet till äktenskapet, eller resignerade de, och förenade sina öden med kontoret i brist på frierier. En magisk åldersgräns ansågs ligga strax före trettioårsåldern, då de unga, glada och förhoppningsfulla flickorna förvandlades till ansvarstyngda, kroknade och slätkammade ”kontorsmänniskor”.

Det bärande budskapet var givetvis att kvinnans plats var i hemmet, och att en kontorsplats endast var en försäkring om friaren inte skulle dyka upp. I filmen En dotter född från 1944 fick Naima Wifstrand agera kontorsnuckan, ”Draken” kallad, som gift sig med kontoret, medan den unga Barbro Kollberg spelade den unga kontoristen som räddades in i äktenskapet.

I filmen Raggen det är jag det från 1936 spelade Isa Quensel en underordnad skrivmaskinsflicka hos en grosshandlare som sålde frukt. Innan hon lämnar kontoret för att gifta sig, har hon tillsammans med de andra flickorna på kontoret, i dåtida feministisk anda, hunnit bilda kvinnoklubben ”För fridlysta läppar”.

Gyckel med försäkringsbranschen

Ibland kunde handlingen skildra den manliga karriären, som i filmen Uppsagd från 1934. Där fick den underordnade kontoristen på det stora försäkringsbolaget, Björn Kraft, exemplifiera den manliga karriärdrömmen. Björn misstänktes för förskingring, så situationen i filmens upptakt var i ett bottenläge, men då det var en av dåtidens filmcharmörer, Sture Lagerwall, som spelade huvudrollen, kunde man nog ana ett lyckligt slut på historien.

Efter diverse förvecklingar vann han inte bara prinsessan, den rike direktörens dotter, utan också kungariket, då han fick efterträda fadern som chef för firman. Den verkliga skurken och förskingraren spelades av Georg Rydeberg. Filmen fick lovord i tidningarna, men branschfolk klagade över att man gycklade med försäkringsbranschen och ”förklenade” deras produkter.

Kontorets prestigeladdade strålglans började avta efter andra världskriget. Filmer med kontorsmotiv, som ännu producerades på 1950-talet, tog endast ett inledande avstamp i någon kontorsmiljö, som till exempel Lille Fridolf från 1956. Där spelade Douglas Håge kontorist på direktör Grillhagens kolonialvarukontor, på vilket Håge så småningom skulle komma att avancera till kontorschef. Hjördis Pettersson spelade hans dominanta hustru Selma, Inga Gill dottern Margareta och Lars Ekborg svärsonen. Filmintrigerna utspelade sig alltmer inom familjen med stort F, och hemmafrun hade sin storhetstid. Hjälten var inte längre kontorist med ambitioner, utan flygofficer i uniform eller läkare i vitt.

Ur Företagshistoria 2010:5

Text: Birgitta Conradson var tidigare intendent på Nordiska Museet. Hon har skrivit flera böcker om näringslivshistoria, bland annat ”Sillburkar & Tvålkartonger”, och ”Pappersmästarna: Om holländarna på 1700-talets Tumba Bruk”.

Dela med dig av dina tankar