Näringslivsutvecklingen i breda penseldrag

Perioden 1965–1985 inbegriper år av både exceptionellt kraftig tillväxt och av stagnation. Den omfattar således både industrisamhällets höjdpunkt och relativa tillbakagång. Fram till mitten av 1970-talet ökade tillväxten i produktionsvolymen och produktiviteten inom samtliga näringsgrenar, men under de följande decennierna minskade tillväxten inom framför allt industrisektorn. Allt färre individer arbetade inom industrin medan sysselsättningen inom tjänsteproduktionen, framför allt den offentliga sektorn, växte kraftigt. Under denna period befann sig Sverige sålunda i en övergång från ett utpräglat industrisamhälle till en mer diversifierad näringsstruktur. Flera äldre industribranscher marginaliserades eller slogs ut. Framför allt kvinnor sökte sig till den expanderande offentliga sektorn.

Strukturomvandlingen av det svenska näringslivet som inleddes under mellankrigstiden intensifierades under efterkrigstiden. Exportindustrin, som upplevde en kraftig tillväxt, var i stor utsträckning ledande i denna utveckling. Skogs- och järnindustrin hade svarat för den största delen av exporten, men från 1960-talet kom verkstadsindustrin att stå för en allt större andel av utrikeshandeln. Exporten av framför allt maskiner och transportmedel ökade kraftigt och fördubblade sin exportandel fram till början av 1970-talet. Fordonsindustrin var den bransch som uppvisade den kraftigaste ökningen, och personbilen blev den enskilt viktigaste produkten under perioden. Även produktionen av fartyg ökade kraftigt – den svenska varvsindustrin hade en expansiv period under efterkrigstidens tre första decennier. Det var inte bara varuexporten som växte. Den svenska sjöfarten fick en allt starkare position på den växande världsmarknaden.

Effekterna av den ekonomiska och industriella tillväxten under efterkrigstiden blev olika för de exportledda branscherna och de som var mer hemmamarknadsorienterade. Den internationella konkurrensen ökade incitamenten till innovation och teknisk utveckling, både för att stärka konkurrensförmågan på världsmarknaden och för att klara det förändrade konkurrenstrycket på den svenska marknaden. Många företag inom de hemmamarknadsorienterade branscherna hade fram till andra världskriget inte varit utsatta för någon större konkurrens och kom därför att uppleva stora strukturförändringar under ökat inhemskt och internationellt konkurrenstryck. Teko-, byggnads- och livsmedelsindustrin är bara några exempel på detta.

Näringslivets strukturomvandling bör även analyseras utifrån ett institutionellt perspektiv. Förändrade spelregler i form av lagstiftning och andra former av regleringar påverkade företagens strategier. Ett förändrat konkurrensparadigm efter kriget drev på branschrationaliseringar som i sin tur skapade koncentrationstendenser och större företagsbildningar. Statens roll som finansiell regulator påverkade investeringar och investeringsflöden, samtidigt som statsmakten under perioden blev en allt mer aktiv ägare inom näringslivet. Det statliga ägandet ökade kraftigt under strukturkrisen från mitten av 1970-talet, då flera företag inom teko-, stål-, gruv- och varvsindustrin övergick i offentlig ägo. Men staten gick även in som ägare i andra branscher inom ramen för Statsföretag och senare Procordia.

I början av 1960-talet var den ekonomiska tillväxten som starkast, och de svenska företagen stärkte sin position på en växande världsmarknad. Ökad välfärd och större köpkraft gynnade både exportsektorn och hemmaindustrin. Den svenska ekonomin integrerades allt mer med omvärlden. Undertecknandet av frihandelsavtalet EFTA innebar ett större handelsutbyte mellan de länder i Väst- och Sydeuropa som stod utanför EG, och innebar på sikt att Sverige knöts närmare den europeiska gemensamma marknaden. Samtidigt integrerades den svenska hemmamarknaden allt mer. Effektivare transport- och distributionssystem öppnade upp tidigare regionala marknader. Det förändrade institutionella ramverket och den ökade konkurrensen skapade ett förändringstryck som påverkade näringslivets organisation och strukturer. När efterkrigstidens högkonjunktur övergick i kris vid mitten av 1970-talet drabbades flera företag i den svenska industrin. Detta ledde till omfattande omstruktureringar och i vissa fall till att hela branscher gick under.

Under perioden 1965–1985 minskade sysselsättningen inom jordbruket kraftigt, särskilt mellan 1965 och 1975. Sysselsättningen inom industrin (med byggsektorn) gick tillbaka under senare delen av 1960-talet, en trend som förstärktes under krisåren efter mitten av 1970-talet.

Tjänstesektorns ökade betydelse för sysselsättningsstrukturen är tydlig. Bryter man ner tjänstesektorn till en mer detaljerad nivå framgår det att sysselsättningen i den offentliga tjänstesektorn ökade kraftigast, från cirka 760 000 år 1965 till en miljon år 1975. År 1985 var närmare 1,6 miljoner personer sysselsatta inom den offentliga sektorn. Sysselsättningen inom handeln växte medan transportsektorn i stort sett var oförändrad under perioden. Bakom de relativa förändringarna inom de olika näringsgrenarna (med undantag för den offentliga sektorn och privata tjänster) döljer sig kraftiga produktivitetsökningar, speciellt under perioden 1965–1975. När det gäller förändringar i produktionsvolymen var tillväxten påtagligt större 1965–1975 än de följande tio åren, framför allt inom industrin och byggsektorn. Förändringarna i sysselsättningsstrukturen måste dock tolkas med försiktighet, eftersom flera yrken som tidigare hade varit integrerade i industrisysselsättningen flyttades över till tjänstesektorn. Den osäkerhet som detta innebär när man skall tolka förändringar i sysselsättningsstrukturen gör det svårt att uttala sig om hur omfattande nedgången inom industrisysselsättningen var i realiteten. Klart är att det skedde en minskning inom många branscher efter krisåren.

En viktig förändring under perioden var kvinnornas återinträde på arbetsmarknaden och den minskade sysselsättningen inom kategorin oavlönat husligt arbete. Det finns ett starkt samband mellan kvinnornas ökade förvärvsarbete och den offentliga sektorns expansion, något som blir påtagligt redan under 1950-talet, men allt mer tydligt från 1960-talet då sysselsättningen inom den offentliga sektorn ökade kraftigt. Men kvinnorna efterfrågades även inom industrin, då arbetskraftsbristen var stor fram till 1970-talet. Det fanns dock en stor tveksamhet från industrins sida om att anställa kvinnor, och från mitten av 1960-talet ökade inte kvinnornas andel av de industrisysselsatta. Det bör dock påpekas att vissa industribranscher sysselsatte en större andel kvinnor, främst konfektions- och den övriga textilindustrin.

Utvecklingen skilde sig markant åt mellan de mer utpräglat exportorienterade branscherna inom basindustrierna och verkstadsindustrin å ena sidan och de mer utpräglat hemmamarknadsorienterade näringsgrenarna livsmedel och textil å den andra. Det går dock inte alltid att dra en tydlig gräns mellan export- och hemmamarknadsinriktade branscher, då många företag riktade sig till båda marknaderna. De mest exportorienterade branscherna presenteras i tabellen nedan.

Procentuell fördelning av industrivaruexporten 1950–1984.

Källa: Dahmén, E (1992), ”Den industriella utvecklingen efter andra världskriget”, i: Sveriges industri. Stockholm: Förlags AB Industrilitteratur, s. 53.

Skogsindustrin med pappers- och massaindustrin i spetsen var trots den relativa nedgången under 1950-talet fortsatt den enskilt största varugruppen och skulle så förbli fram till 1980-talet. Överlag var de svenska basindustrierna med skogs- och järnförädling ledande, men utmanades från mitten av 1960-talet av den exportorienterade verkstadsindustrin, främst tillverkningen av maskiner, fartyg och framför allt bilar. Den svenska industrivaruexporten ökade kraftigt och var vid 1970-talets mitt fyra gånger större än år 1950. Efter en nedgång under sjuttiotalskrisen ökade den åter med en viss utplaning under första delen av 1980-talet.

Författare: Peter Sandberg

Peter Sandberg är filosofie doktor i ekonomisk historia från Göteborg. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del IV: 1965–1985 Näringsliv och stat i nya roller. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.