Niklas Zennström är idag en riskkapitalist som satsar pengar i IT-utveckling och klimatbolag. Pengarna har han tjänat genom att erbjuda gratis telefoni med Skype och därigenom förändra hela telebranschen. Företaget har han och partnern Janus Friis lyckats sälja för miljardbelopp, inte bara en – utan två gånger.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN
OCH FÖRETAGENS HISTORIA I UPPSALA LÄN.
– – –
Niklas Zennström föddes 1966 i Järfälla men växte huvudsakligen upp i Uppsala. Pappan var konstnär och konstlärare, mamman lärare i textilvetenskap. Niklas både tävlingsseglade och spelade basket, och blev flerfaldig mästare i pojkallsvenskan med KFUM Uppsala Basket. Efter gymnasiet tog han dubbla examina vid Uppsala universitet, och blev både civilekonom och civilingenjör i teknisk fysik.
Som nyutexaminerad fick han 1991 jobb som vd-assistent på den nystartade teleoperatören Tele2. Vid den här tiden var internet helt nytt, likaså att privata telekomföretag kunde erbjuda tjänster. Fram till dess hade statliga Televerket som sedan blev Telia haft monopol på telefontjänster i landet.
Tele2 ägdes av entreprenören Jan Stenbeck och hans bolag Kinnevik. Under några intensiva år arbetade Niklas på flera andra bolag inom ”Stenbeckssfären”, samtidigt som telekombranschen växte fram och förändrades med nya aktörer och nya tekniker. Niklas var bland annat med om att lansera webbportalen everyday.com 1999, i en tid när alla medie- och telekombolag slogs om att lyckas skapa den webbsida som användare skulle välja att använda som startpunkt varje gång de skulle ut på nätet.
När Niklas arbetade för Tele2 i Danmark anställde han en dansk utvecklare som hette Janus Friis. Och när Niklas efter åtta år i Stenbeckssfären bestämde sig för att starta eget var det tillsammans med honom han gjorde verklighet av planen.
Omkring år 2000 hade internet slagit igenom ordentligt. Under en period hade det dykt upp nya webbolag upp nästan varje dag. Det fanns många företag som försökte sälja samma tjänster, och ofta var det dessutom tjänster som inte riktigt fungerade med dåtidens långsamma internetkopplingar. De flesta av dessa webbföretag hade år 2000 precis gått under i vad som i efterhand kallats en ”dot com död”. Det var därför kanske inte den bästa tiden att starta ett internetbaserat företag – vilket ändå var vad Niklas och Janus tänkte gör. De tyckte sig se att det ändå fanns så det borde kunna gå att göra affär av kopplat till internet, som till exempel den växande trenden med fildelning.
I princip handlar fildelning bara om att kopiera filer mellan olika datorer i ett nätverk. Men på internet hade fildelning främst kommit att handla om att dela musikfiler och snart även filmfiler. Filerna kom från cd- och dvd-skivor som människor köpt och sedan sparat – ”rippat” – till sin hårddisk, ofta som .mp3 och .mp4-filer, och därefter lagt ut på fildelningssajter, som till exempel den amerikanska tjänsten Napster. Några musik- och filmtjänster fanns annars inte på nätet ännu; underhållning hyrde eller köpte man fortfarande på fysiska skivor.
För många människor var de nya fildelningstjänsterna ett fantastiskt sätt att komma åt musik och film, enkelt och gratis. Samtidigt var det upphovsrättskyddade verk som lades upp, av personer som inte hade laglig rätt att sprida dem vidare. De stora musik- och filmbolagen inledde snabbt rättsliga processer mot både de som laddade upp filerna, och de tjänster som gjorde uppladdning möjligt.
Parallellt hade en specifik tekniklösning för delning också fått uppmärksamhet, den så kallade peer-to-peer (P2P)-tekniken. P2p-lösningar byggde på att en nedladdad fil inte kom från en central server; istället hämtades filen hem, i bitar, från alla andra som redan laddat ned den. Användarnas egna datorer blev då en del av nätverket som krävdes.
I sitt företag ville Niklas och Janus nu kombinera de två trenderna – fildelningstrenden och p2p-tekniken – och hitta affärsnytta. Så de köpte Fasttrack, ett p2p-baserat fildelningsprogram från Estland, som de sedan vidareutvecklade tillsammans med de estniska utvecklarna som gjort programmet. Niklas och Janus bodde i Nederländerna, och drev företaget Consumer Empowerment därifrån.
Programmet de nu tog fram fick namnet Kazaa. Tanken med Kazaa var att användare laddade ned programmet till sin dator för att dela filer med andra som också hade Kazaa. Programmet i sig hade aldrig hand om filerna, utan de låg kvar på användarnas datorer. Kazaas uppgift som program var att hjälpa användare hitta varandra – eller egentligen hjälpa användare att hitta de filer de ville ladda ned.
Kazaa lanserades 2000 och blev snabbt populärt. När en amerikansk domstol 2001 beordrade Napster att stänga ned växte trafiken till Kazaa ännu mer och var snart världens mest nedladdade program och en global hubb för fildelning. Men musikindustrin var fortfarande på krigsstigen. Precis som Napster stämdes nu även Kazaa vid olika domstolar. Niklas och Janus försökte hitta vägar till samarbete med musikbolagen men misslyckades. (Musiktjänsten Spotify skulle senare lyckas bättre med det.) Hoten och stämningarna tärde på Niklas och Janus, som började tänka att de ville bort från fildelning. Men de ville inte släppa p2p-tekniken. Kunde den användas till annat än att dela filer?
Svaret blev – röst.
Istället för musikfiler kunde man ju förmedla röstsamtal. Utvecklingsteamet i Estland fick nu hitta sätt att använda p2p-teknik för ”datortelefoni”, där användare ringer varandra från sina datorers så kallade ip-adresser och därmed kringgår det vanliga telenätet. Med en uppkoppling mot internet skulle man kunna ringa helt gratis.
Nu utmanade Niklas inte längre musik- och filmvärlden – utan i stället världens alla teleoperatörer, inklusive sin tidigare arbetsgivare Kinnevik. Röstsamtal var ju telefonbolagens huvudsakliga intäkt; ju mer folk pratade i telefon, ju mer fick de betala för det.
Det nya programmet fick heta Skype (en sammandragning av frasen ”Sky peer-to-peer”) och hamnade i ett helt eget nystartat bolag.
Det tidigare programmet, Kazaa, och dess ägarbolag Consumer Empowerment, hade Niklas och Janus lyckats sälja till en australiensisk firma, Sherman Networks. De köpte Kazaa 2002 med förhoppningen att lyckas omvandla det till en musiktjänst som musikindustrin skulle gilla. Det lyckades inte och några år senare lades Kazaa-tjänsten ned helt.
Försäljningen av Kazaa hade gett Niklas och Janus visst andrum, men inte så mycket pengar egentligen. Därför behövde de finansiärer för att kunna utveckla Skype. I Sverige hittade de inga riskkapitalister som ville investera i gratis webbtelefoni – men i USA gick det bättre. De fick finansiering från it-specialiserade riskkapitalbolag som Draper Fisher Jurvetson och Index Venture, som satsade kapital i utbyte mot ägarandelar i företaget.
Skype lanserades i augusti 2003. Företagets utvecklingsavdelning låg kvar i Estland men tjänsten var global. I takt med att människor världen över skaffade bredband blev webbtelefoni en verklig konkurrent till ”vanlig telefoni”. Skype fungerade i och för sig bara från datorn, inte telefonen, men trots det nådde Skype under hösten 2003 100 000 nedladdningar om dagen och var det snabbast växande fenomenet på internet. (Skype i mobilen kom 2005, när mobiltelefonerna blivit lite kraftfullare. Och full fart tog Skype i mobilen först 2007, när Apple lanserade världens första smartphone med sin iPhone.)
Telekomföretag över hela världen såg sina intäkter falla. Skype däremot ökade sina intäkter, via extratjänster som erbjöds mot betalning, som t ex SkypeOut, som lät en Skype-användare ringa till vanliga telefonnummer, eller SkypeIn, som lät de med vanliga telefoner ringa till användarna.
År 2004 nådde Skype en omsättning på 7 miljoner dollar och programmet laddades ner av 11 miljoner användare. Företaget fortsatte välkomna nya investerare och tog sommaren 2004 in 140 miljoner kronor i kapital. Mer pengar till utveckling kunde behövas, för det ryktades att jättar som Google och Microsoft tänkte utveckla egen webbtelefoni. Om sådana jättar satte sina utvecklingsteam på ”voice-over-ip”-lösningar, då oroade sig Niklas för att de snabbt skulle konkurrera ut det lilla svensk-dansk-estniska företaget.
Därför var det inte så konstigt att det under 2005 dök upp rykten om att Skype skulle säljas till något globalt bolag. Det sas till exempel att mediemogulen Rupert Murdoch ville köpa Skype. Den slutliga köparen blev dock en överraskning: amerikanska auktionssajten eBay köpte sommaren 2005 Skype för 2,6 miljarder dollar, vilket motsvarade 20 miljarder kronor. Skype hade då inte funnits i mer än två år.
Analytiker sa att det var ett vanvettigt högt pris för ett företag med 150 anställda och bara 50 miljoner kronor i omsättning. Men eBay motiverade priset med Skypes gyllene utsikter. För huvudägarna Niklas Zennström och Janus Friis betydde det många egna miljarder. Det blev mycket pengar även för andra som hade ägarandelar, både riskkapitalisterna som stöttat undre vägen, och flera i teamet som varit med länge, några ända sedan Kazaa-dagarna.
Med eBay som ägare stannade Niklas kvar som vd på Skype till 2007, då både han och Janus lämnade företaget.
Vad hände sen?
Niklas Zennström och Janus Friis fortsatte försöka hitta fler sätt att använda p2p-teknik. Men satsningarna ledde inte till någon framgång; filmtjänsten Joost startades 2007 och fick läggas ned 2009, och musiktjänsten Radio startades 2010 och lades ned 2015.
Men de lyckades faktiskt sälja – Skype, en gång till!
Ebay fick aldrig Skype att växa, utan skrev efter ett tag ned värdet med en tredjedel av vad man betalat. Sen la de ut bolaget till försäljning. Vissa intressenter dök upp – men då framgick det att Ebay faktiskt inte ägde källkoden till Skype, utan bara haft licens att använda den. Koden ägdes fortfarande av Niklas och Janus, som hävdade att bara de kunde bevilja licens till en framtida ägare. Det skrämde bort andra köpare och ledde till att Niklas och Janus, tillsammans med några andra investerare, kunde köpa Skype 2009 för betydligt mindre än vad de en gång sålt det för. Snart därefter förklarade it-jätten Microsoft att de gärna köpte Skype, om de även fick källkoden. De köpte Skype 2011 för 8,5 miljarder dollar, eller 53 miljarder kronor. Hur mycket av försäljningssumman som gick till Niklas och Janus är oklart, men gissningsvis ytterligare några miljarder kronor.
Redan efter den första försäljningen, och parallellt med sina andra satsningar, hade Niklas och Janus 2006 startat ett eget riskkapitalbolag, Atomico. Atomico har sedan dess investerat i it-företag som vill förändra den marknad de agerar på, helst även med en tydlig positiv miljöpåverkan. Bland företag som Atomico satsat på finns betallösningsfirman Klarna, presentkortföretaget Wrapp, elflygplanstillverkaren Lilium Aviation, food tech-bolaget Upside Foods, streckkodsbolaget Scandit, karttjänstföretaget Mapillary och elscooterfirman Lime. Niklas har även privat investerat i företaget Truecaller, en app där användarna enkelt kan identifiera inkommande samtal från för dem okända nummer.
Sedan 2007 driver Niklas Zennström, tillsammans med sin fru Catherine, även Zennström Philantropies, som delar ut bidrag till klimatforskning och mänskliga rättigheter.
Programvaran Skype finns kvar inom Microsoft, även om det idag är Teams som är företagets profilerade röst- och videotjänst. Video- och röstsamtal över nätet sker annars numera mest via tjänster som Zoom, WhatsApp, Facebook Messenger och Facetime.
– – –
Text: Jenny Stendahl och Anders Sjöman, Centrum för Näringslivshistoria
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN
OCH FÖRETAGENS HISTORIA I UPPSALA LÄN.
– – –
Mer att läsa
- Birgitta Forsberg, ”Svenska miljardärer” (Lind & Co, 2012)
- Kina Zeidel, ”Det svenska techundret” (Pagina, 2018)
Dela med dig av dina tankar