NK: Hur var det då?

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:9 (årgång 14).

För att få några glimtar från NK 1915 har Rullan här nedan intervjuat några på måfå utvalda NK-ister, som kommo i NK:s tjänst detta år.

”Så fint, att dit kan väl vanligt folk inte gå!”

Nordiska Kompaniets livsmedelsavdelning var nog en av de detaljer, som 1915 imponerade mest på allmänhe­ten. Många som voro med på den tiden, ha ju berättat, med vilken stolthet de dinglade med matpåsar, som voro från NK. Och fru Lisa Almqvist, en av de tre 25-års­jubilarerna på Livsmedel, berättar att hon hade en be­kant, som aldrig kunde komma sig för ens att komma upp och titta. » Det är väl bara för societén, inte kan vanliga människor som jag gå dit, inte», tyckte hon.

Och nog var NK Livs fint, det tyckte fru Almqvist också. I synnerhet de första dagarna, da visningen för de kungliga, pressen och allmänheten ägde rum. Dagarna innan hade man på Livsmedel hållit på att örn hovnig­ning efter instruktion av herr Pettersson på Konservavdelningen. Den kom visst dock aldrig till utförande – och lika gott var det. Ty inte bör det vara särskilt efter­strävansvärt att utföra hovnigning bland diskar och all­sköns matlager. En sak minns fru Almqvist särskilt från invigningsdagen – och det var att hon hade höga knäppkängor, som voro ett nummer för små. Dessutom voro alla damer klädda i svart med vita små förkläden samt vitt kring hals och handleder. Herrarna voro i svart kavajkostym och avdelningscheferna i jaquette. Och ob­servera: detta gällde ej endast första dagen utan varje dag ett par år framåt. Snyggt och prydligt för all del men inte särskilt praktiskt, i varje fall inte på speceri­avdelningen.

Fru Almqvist kom till NK den 15 september, innan ännu diskarna placerats ut på sina platser på Livsmedel. Hon fick sin första verksamhet på den plats, där kassa 2 nu ligger. Där fanns en liten avdelning för kex, choklad­kakor och te. NK höll sig på den tiden med 10 á 12 olika egna teblandningar. Avdelningen var också ett slags föregångare till den nuvarande demonstrationsdisken, ty man kokade där te på ett litet gaskök och lät kunderna smaka på olika sorter olika veckor. Några restriktioner i fråga om te på grund av kriget, märktes icke i början. I nuvarande »Ostermans» hade NK ett stort lager och dit fingo de som hörde till avdelningen turas om att gå ett par dagar i veckan för att paketera te. Någon sär­skild paketeringsavdelning fanns nämligen icke på den tiden.

Så småningom blev det dock ransonering och då för­lorade avdelningen sitt berättigande och i stället växte där upp en särskild ransoneringsdisk med skåp, som lås­tes mycket sorgfälligt varje kväll.

En dag, som fru Almqvist bevarat i särskilt starkt minne, är vinavdelningens sista dag. Denna avdelning låg då på nuvarande brödavdelningen och där stod en kö hela dagen, som sträckte sig ända bort till lunchrummet. Man köpte och man kom igen för att förse sig med så mycket som möjligt, innan de impopulära motböckerna skulle träda i kraft.

Då telefonisterna sutto i glasskåp

NK :s telefonväxel var ett särskilt dragplåster vid ti­den för NK:s invigning. Den låg på en trappa, och hela baksidan var av glas, så att allmänheten – främst den som passerade till Hygieniska avdelningen – kunde se hur allting försiggick. 14 telefonister arbetade alltid på en gång och expeditionerna voro placerade mitt emot varandra med 6 för rikssamtal och 8 för allmänna. Det blev oerhört mycket att göra genast från början och re­dan innan årets slut fick telefonväxeln flytta upp till 2 trappor och större utrymmen.

»Men hur mycket det än var att göra, så kan det inte jämföras med nu», säger 25-årsjubilaren fru Wallinder. Fordringarna och belastningarna ha konstant stigit un­der de år som gått.

En intressant detalj vill Rullan gärna flicka in i detta sammanhang. De flesta av NK:s telefonister hade varit verksamma på telefonstation tidigare och hade i allmän­het en erfarenhet från c:a 10 års tjänstgöring tidigare. De voro med andra ord mycket drivna i arbetet.

1915 – de stora aftontoaletternas år

Förra kriget inverkade ingalunda menligt på beställ­ningsateljéernas arbete. Tvärtom var det lysande kon­junkturer. Umgängeslivet i Stockholm blomstrade – stora aftontoaletter hade man god användning för. Och till beställningsateljéernas ordinarie kunder kommo alla emigranter, främst ryssar, med sina lyxvanor.

Fröken Ida-Maja Jonsson på Klänningsatéljen under­stryker, att det var fullt upp med arbete på NK:s beställ­ningsateljéer – de voro då två, den franska och den svenska. Den stora arbetsstyrkan omfattade – och om­fattar fortfarande flera personer – som varit i NK :s tjänst åratal innan Hamngatspalatset togs i besittning.

Att även ateljépersonalen var stolt över sitt NK, får man väl ta för självfallet. Som fröken Jonsson säger:

»Man kan inte ens nu trots den utveckling, som ägt rum på andra håll, jämföra andra arbetsplatser och NK. Tyc­ker jag i varje fall» , understryker hon. » Tänk bara på alla de sociala välfärdsanordningar, som ägnats stor omtanke redan från skapandet av det nya NK: läkare, intressekontor, bibliotek m. m. En enastående fördel är ju just, att vi har läkare så lätt åtkomlig, inte behöver söka honom i avlägsna stadsdelar och kan nå honom varje dag. »

När Ljusgården var så förnäm att inga diskar fingo finnas där

»Skyltarrangemangen 1915 voro avgjort annorlunda mot nu», berättar 25-årsjubilaren, herr Munkham­mar. – »Ljusgården t. ex. rymde inga som helst diskar för specialförsäljningar – den var endast som en pam­pig hall, omgärdad av de ordinarie försäljningsavdelning­arna. Alldeles innanför porten fanns ju då en brunn med räck och tittade man ned där, såg man på undre botten­våningen en porlande springbrunn med frisk grönska omkring. Det fanns verkligen fram mot jultiden en disk i Ljusgården – mellan pelarna. Där satt NK:s utvalt vackraste dam – »Vackra Fanny» – och sålde present­kort. Det var det enda specialarrangemanget för julen – några dekorationer förekommo icke heller, ens i skylt­fönstren. Så småningom började man använda sig av specialfönster med rörliga leksaker. De togos kompletta direkt från utlandet och ställde sig mycket dyrbara. Men de gjorde ju också succé.

Som helhet kan man nog säga, att skyltningskonsten då ännu var relativt ofullgången. Någon plan att skylta efter förekom icke. Man fyllde fönstret med varor så gott det gick, började i ena ändan och slutade i den andra, monterade och draperade efter bästa förmåga på de mycket bristfälliga ställningar, som funnos. Skylt­ningssystemet var också klumpigt. Man använde sig av stora klossar i olika former. De kläddes och på dem placerades de flesta varorna. Många varor hängdes ock­så upp på väggarna.

Höjden på fönstren var också en nackdel. De äro näm­ligen i sig själva 5 meter höga. Genom det lamellsystem, som införts på senare åren, har emellertid fönstren kun­nat göras mer intima och begränsade. Nu ser man endast upp till 2.5 á 3 meter.

Trots ofullkomligheten i fråga om hjälpmedlen gjor­de dock NK-dekoratörernas skicklighet våra fönster till en attraktion, som föranledde folkvandring till Hamn­gatan.

Skillnaden mellan då och nu framgår icke minst av antalet skyltningsattiraljer. Då hade man något dussin­tal dockor, nu är NK uppe i över 100. Den golvyta de­korationslagret då disponerade var endast ungefär en femtedel av den nuvarande. Den behövliga textningen omhänderhades av 1 person. Nu ha 7 full sysselsättning.

”Tänk att jag är på Kompaniet!”

Fröken Ohrling på Pälsavdelningen hör till dem som knötos till NK redan någon tid före invigningen.

» Det var något alldeles sagolikt att få arbeta här,» tyckte hon. » Hela min barndom hade jag tyckt, att K. M. Lund­berg var något så fantastiskt fint. Och en sådan sak, som att man där stängde klockan 6, medan alla andra affä­rer höllo öppet mycket längre, var något alldeles ena­stående.
– Från min första anställningsdag (det var alltså i byggnaden vid Stureplan) minns jag särskilt hur överväldigad jag och mina samtidigt nykomna kamrater blevo, när vi stodo och knöto fast prislappar och blevo anmodade att sitta. Det hade vi inte varit vana vid på våra tidigare platser!
– Invigningsdagen var som ett enda festrus – alla blommor, musiken, mängden av människor… det hela flöt ihop till en enda lycksalighetskänsla. Det var en stor Jag inte bara för varuhuset och dess ledning utan också för var och en av oss, mer obetydliga kuggar.»

Personalbiblioteket firar också 25-årsjubileum

Skildringar från NK :s invigning finner man bl. a. nämnt, att det fanns ett särskilt bibliotek för personal­en. På den tiden såg biblioteket ut som denna bild u, det hade med andra ord en påfallande prägel av läsesalong. Av en skildring i »Biblioteksbladet» från tiden framgår, att rummet var tillgängligt från 8.30 – 6 och att det besöktes särskilt flitigt just under lunch­erna. Ett flertal svenska dagliga tidningar samt flera in- och utländska tidskrifter funnos tillgängliga.

När personalbiblioteket var läsrum.

Biblioteket förestods till en början av fröken Willy in, alias syster ’Willy, som emellertid snart fick en läsare. Vår nuvarande bibliotekarie, fil. kand. Maj Lindgren, har omhänderhaft biblioteket sedan hösten.

Det är nog icke för mycket sagt, att NK:s bibliotek det första personalbiblioteket i vårt land. Bruken landet hade visserligen i många fall startat bibliotek för sina underlydande men de voro organiserade helt annorlunda. Bland affärsföretag var NK i varje fall flera ensamt om denna anordning till personalens bästa. n första verksamhetsåret kunde biblioteket konstra en hemlåningssiffra på 784. 1939 hade summan sti­git till 16.569. Men så har också bokbeståndet ökat a­vsevärt, sedan de första böckerna inköptes den 20 september 1915 och fram till den nuvarande stunden.

Kungen i Cigarrmetropolen 1915: ”Ja, det här var ju något nytt!”

Hans Majestät Konungen hedrade som bekant det nya NK med ett besök, innan varuhuset öppnades för allmänheten. Under sin rundvandring kom han givetvis även till Cigarrmetropolen. Där hade herr Lundewall skyltat upp bl. a. en trekantig Havanna-cigarr. Vilket föranledde Kungen att vända sig till Generalkonsuln sägande:

»Här är något nytt, som Du har kommit med!» Det är 25-arsjubilaren, herr Lundewall, som berättar denna lilla episod. Han ger också en målande skildring av elen glädje och entusiasm, som besjälade alla dem, vilka voro med och ställde i ordning det nya NK. »Alla hade ett gemensamt med», säger han, »att fä det hela färdigt till invigningsdagen.»

Intressant är att höra, att varulagren började ström­ma hit, innan ännu låsen för dörrarna voro definitivt färdiga. Följaktligen måste det varje natt finnas vakter kvar för att se till varorna. Från varje sektion på botten­våningen avdelades 2 å 3 personer, som fingo tillbringa natten bland lagren. Det hände nog att en eller annan slumrade till ett slag, men annars var det meningen att sömnen skulle tagas igen påföljande dag. Den var ledighetsdag för de vaktande just av elen anledningen. Något tillbud inträffade ej. Och på det hela taget var det hela endast utomordentligt trevligt. Stämningen var storar­tad då liksom under hela flyttningen. En angenäm omväxling hade man också, enligt herr Lundewall, tillfälle att få på det närbelägna Blanche, där man då kunde dricka grogg utan att äta. Och på tal om mat, så bjöd firman under elen tid flyttningen pågick, på lunch ute på sta’n på olika håll. Personalmatsalarna voro näm­ligen icke då i ordning.

Invigningsfestligheterna voro ju något enastående, understryker herr Lundewall också. » Man kunde inte tro, att det var en affär det var frågan om, utan snarare en stor offentlig inrättning, något museum t. ex.»

1915 vore kunderna glada enbart åt att få hem varorna

Vid tiden för NK:s invigning var allmänheten inte så bortskämd med att fä sina varor hem kickade som nu­mera. Det var storartat nog, att NK kunde sända hem ,·arorna samma dag och det var först en senare tid, som skulle föra med sig önskemål om bestämda tider. Bilar användes icke då tiIl sändningarna – det var hästskjut­sar, cykelbud och gångbud med dragkärror, som om­besörjde transporterna. D. v. s. det var sådana tider, som på sista året upplevat en renässans.

Det är 25-årsjubilaren herr A. E. Johansson på Varu­distributionen, som berättar detta. – »Annars är det sig tämligen likt då och nu» , fortsätter han. »Samma ut­rymme för expeditionen som nu, d. v. s. lika trångt då. En liten detalj, som förtjänar omnämnande, är kanske att varje bud då hade nummer i mössorna.»

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:9 (årgång 14).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.