NK: Kollega från Stockmans intervjuad

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:1 (årgång 14).

Håll reda på hur Ni kommer till skyddsrummen!

I början på januari fick Rullan höra talas om en ung dam från Stockmans varuhus i Helsingfors, som skulle vara anställd på NK:s Sportavdelning. Vi sökte upp henne – hennes namn visade sig vara Ulla Lindblad. Hon hade varit med om första dagens bombanfall mot Helsingfors och tillbringat flera timmar i varuhusets skyddsrum. Hennes och övrigas reaktion inför vad som då hände skola vi ej taga upp här – men några ord om skyddsrummen och samarittjänsten höra vara av speciellt intresse för oss alla som äro anställda i ett stort varuhus med skyddsrum.

– Vad anser fröken Lindblad vara det viktigaste att känna till just för ett sådant tillfälle? frågar Rullan.

-Vilken väg man snabbast tar sig till skyddsrummet på, skulle jag tro, svarar fröken Lindblad efter en liten funderare. – Att allt i skyddsrummen var iordningställt, hade ju bolaget svarat för. Där fanns bänkar att sitta på, bårar i hjälprummen, muggar med vatten, kamfertabletter för dem som behövde lugnande me­del, mat – inte minst det senaste betydde en hel del, ty första dagen tillbringades praktiskt taget nästan hela arbetstiden i skyddsrummen. Första larmet varade från 9.30 till 2.15, det andra från 3 till 6. Kaffe kokades för dem som ville ha att stärka sig med. Oljebelysningen var tänd hela tiden för den händelse elekt­riska ljuset skulle gå.

– Hade Stockmans anordnat några samaritkurser eller lik­nande för personalen?

– Ja då. Och jag själv hade varit med i första förbandskursen. En vecka innan anfallet blev vi samtliga kursdeltagare kallade till ett möte och fick en del allmänna förhållningsregler för den hän­delse situationen skulle bli allvarlig. Vi flickor fingo bl. a. till­sägelse att i så fall klippa naglarna alldeles korta och lägga av nagellack – det är lättare då att hålla naglarna så rena som behövs för samarittjänst. Dessutom skulle vi lägga av puder och rouge. Sportbyxor, pjäxor, gummistövlar och gummihandskar för oss samtliga utbildade deponerades samtidigt i skyddsrummen.

– Blev några personer på Stockmans skadade?

– I varje fall inte första dagen. Sedan reste jag över till Sverige med min mur och därefter har jag inte hört någonting från mina arbetskamrater. Men jag kommer kanske att snart resa tillbaka för att hjälpa till i mån av förmåga och då får jag väl höra närmare. Jag vet i alla fall, att flera av mina kamrater på kurserna på Stockmans nu hjälpa till med allmän samarittjänst.

– Hur kom det sig att fröken Lindblad hamnade på NK?

– Någonting skulle jag ju göra, när jag kom hit till Sverige och då tyckte jag, att jag alltid kunde höra mig för om det inte gick att fa någon plats på NK, vars organisation ju är snarlik Stockmans. Jag tänkte det också skulle vara mig till nytta i fortsättningen på Stockmans att ha litet praktik från NK, även om jag nu arbetar på en annan avdelning än den jag är van vid. På Stockmans hör jag till konstindustriavdelningen.

Den lugna beslutsamhet, som, enligt skildringar i pressen och gemene man emellan, präglar hela den finska befolkningen, lyser även igenom hos fröken Lindblad. Såsom hon böra vi väl alla ställa oss till den nuvarande stunden – ägna oss åt uppgifterna i nuet men samtidigt taga sikte på de lugna och normala förhållanden, som var och en med innerliga förhoppningar ser fram emot.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:1 (årgång 14).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.