Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1937:2 (årgång 11)
Ett grundläggande faktum, nämligen att den dominerande delen av vårt näringsliv ända till helt nyss historiskt sett så att säga inte haft någon historia alls, framhålles mycket starkt av professor Heckscher, lika, väl som att de andra företeelser, som man möter, såsom utrikeshandel, sjöfart, bergsbruk och järnhantering, hantverk och industri, är att betrakta såsom små krusningar på ytan av ett djupt hav. Man kan då kanske säga, att det inte är mycket att skriva tjocka böcker om sådant, men forskningens uppgift är ju att undersöka alla företeelser, endera objektet är stort eller litet, och huvudsaken är, att det är intressant. För att taga en parallell från ett annat område, nämligen vår skönlitteratur, så var den också nästan obefintlig på en tid, då nästan ingen människa kunde läsa, men dess historia lockar oss i alla fall.
Tyngdpunkten av skildringen har med all rätt lagts på naturahushållningen och dess konsekvenser med hänsyn till bytet och penningväsendet, och här har författaren fått fram synnerligen belysande och intressanta synpunkter ifråga om penningväsendet, där vi för första gången fått en redig framställning av dess intrasslade förhållanden.
Heckscher framhåller att penningen hade mindre betydelse som bytesmedel än som värdemätare, med andra ord, man bytte varor mot varor och uttryckte värdeförhållandet i penningar, men begagnade sig ej av penningen som likvid i större utsträckning. På det hela taget är det för oss sena tiders barn ofattligt, hur man överhuvud kunde komma till någon sorts avslut, uttryckt i penningar, enär mynt av de mest skiftande slag förekommo, inländska såväl som utländska. Ännu trassligare voro förhållandena i fråga om mått och vikt; jag vill minnas att ett skeppund betecknade inte mindre än 8 olika viktenheter. Gustaf Wasa, som ifråga om affärer inte iakttog alltför skrupulös hederlighet, begagnade sig också av detta förhållande. Han köpte sålunda varor i Åbo efter den därstädes gängse skeppundsvikten och sålde sedan samma antal skeppund i Stockholm, där enheten var betydligt lägre. Detta får inte fattas så, att Gustaf Wasa var särskilt ohederlig i sina affärer, mätt med dåtida mått, men det är rätt märkligt att denne man, som är vår störste ekonom på tronen, startade som revolutionskonung i det dåtida fattiga Sverige, och dog som en av Europas rikaste monarker. Detta betyder inte, att kungen uteslutande såg på sin egen fördel. Tvärtom, den gamla uppfattningen om Kung Gösta som den gode landsfadern har mycket fog för sig. Fick han det själv bra, såg han även till att hans undersåtar fick det så hyggligt som möjligt, och kung Gustafs tid var faktiskt en guldålder för menige man, vida överlägsen både föregående och efterföljande tidsskeden.
Som bevis härpå anför professor Heckscher ett av ina lyckligaste fynd under sina forskningar, nämligen en del utspisningsstater för folk i kronans tjänst. De visa att dessa personer, vad födan beträffar, stodo på en förvånansvärt hög levnadsstandard. Räknat i kalorier var densamma lika riklig som den i genomsnitt var för det svenska folket vid tiden för världskrigets utbrott. Den översteg vida det fysiologiskt nödvändiga. För aristokratin äro siffrorna fantastiskt höga, vittnande om ett nästan otroligt frosseri.
Även om befolkningen i sin helhet inte hade det lika bra som kronans folk på Gustaf Wasas tid, så framgår det av andra forskningar att människorna hade det bättre ställt då vad livets nödtorft beträffar än under förra delen av 1800-talet. Det är en vanlig tro, att väl, ståndet gradvis stigit under tidernas lopp, men så har ingalunda varit fallet.
Nu får man emellertid hälla i minnet, att det var si och så ställt med kvaliteten på det man åt. Lanthushållningen på hans tid var en utpräglad förrådshushållning; man lade i förråd smör, kött, fisk och andra livsmedel i saltat eller rökt tillstånd, och de kunde vara både ett, två och ända till tre år gamla, innan de förtärdes. Härav förstår man saltets enorma betydelse under detta tidevarv. Den myckna saltade och rökta maten hade som oundviklig konsekvens en ständig och outsläcklig törst. Hade brännvinet funnits som folkdryck på Gustaf Wasas tid, hade det varit konungens rätta period i Sveriges historia, han, som beklagade sig över, när han såg en människa dricka en liter vatten, att där gick så mycken och god törst förlorad. – Det förklarar också den otroliga förbrukningen av öl och att kornet var det mest odlade slaget, liksom att humle var en nödvändig importvara som utfyllnad av den egna odlingen. Fantastiska siffror citeras angående ölförbrukningen under 1500-talet. Jag skall inte anföra dem här, ty de verka faktiskt otroliga, men torde icke desto mindre vara sanna. Det är ett motstycke till den ohejdade brännvinskonsumtionen under kronobränneriernas gyllene tidsålder.
Jag har i det föregående mest uppehållit mig vid Gustaf Wasa och hans tid, självfallet beroende på att han är en otroligt fascinerande personlighet, inte minst – eller kanske allra mest – i sin ekonomiska verksamhet. Går man nu över till hans store sonson, Gustaf Il Adolf så ligger ju hans huvudgärning på det politiska, krigiska och administrativa området, där han i motsats till farfadern var en nyskapare av rang. A ven på det ekonomiska området försökte han skapa om landet, i detta fall dock efter utländska förebilder och enkannerligen då i den inbrytande merkantilistiska andan. Som redan vidrörts förut har hans verksamhet på detta område dock inte lämnat något mera betydande spår efter sig. Heckscher varnar i detta sammanhang uttryckligen för att bedöma de ekonomiska förhållandena efter vad vederbörande regenter ville och vad de åstadkommo. Läser man mängden av dekret och påbud (detta gäller även Gustaf Wasa) får man en helt annan bild av de ekonomiska förhållandena än vad verkligheten utvisar. Gustaf Il Adolfs in sädes sats bestod mest i hans åtgärd att inkalla utlänningar för att upphjälpa de svenska näringarna, och bland dessa strålar namnet Louis de Geer som en stjärna av första ordningen. Louis de Geer var från Neder länderna, det land som på den tiden var ledande, när det gällde handel, bergshantering och andra näringar, och han har ifråga om bergshantering lämnat bestående minnesmärken efter sig i synnerhet i fråga om järnframställning och manufakturer.
Heckscher anmärker i samband härmed att det svenska folket tydligen hade en storartad förmåga att assimilera dessa främmande element, vilka införlivades i det svenska samfundslivet utan de slitningar som utmärker t. ex. Norge och även andra länder. Man får inte glömma, att av de svenska adelsätterna över 40 % voro av utländskt ursprung och att på riddarhuset under Gustaf Il Adolfs tid förutom svenska talades såväl tyska som holländska. Efter en generation voro dessa utlänningar goda svenskar och ha så förblivit.
Av det nyss sagda får man inte dra den slutsatsen, att det ekonomiska livet stod alldeles stilla under 1600-talet. Järnhanteringen kunde visa ett relativt sett betydande uppsving, sedan de av Louis de Geer inkallade vallonerna givit nya impulser åt den urgamla näringsgrenen. Det svenska järnets anseende som kvalitetsjärn grundlades under detta århundrade, och de svenska smederna visade sig på detta område så skickliga, att Ludvig XIV :s store minister, Colbert, inkallade svenska bruksarbetare till Frankrike för att få någon fason på det franska järnet.
Naturligtvis ökade också handeln och sjöfarten i omfång under 1600-talet, och speciellt blev tjära från Norrland och Finland en stor svensk exportartikel, men totalbilden av Sverige som ett till övervägande del agrarland rubbades inte väsentligt av dessa för, hållanden. Anmärkas bör att trä som exportartikel varken under 15- eller 1600-talen spelade någon nämnvärd roll för Sveriges vidkommande.
Den stora händelsen under Gustaf Il Adolfs tid, eller för att börja från början, under Carl IX:s, var den svenska kopparproduktionens enormt stegrade betydelse. Mätt med nuvarande förhållanden var Falu koppargruvas årsproduktion visserligen även under gruvans glanstid föga imponerande, den producerade då litet över 3.000 ton lindrigt ren koppar. Som motsättning kan man ju nämna, att Boliden, som i våra dagar inte är någon koppargruva att tala om, producerar 6.000 ton raffinerad koppar och att Förenta Staterna frambringar – eller åtminstone frambringade – över 1.000.000 ton dylik koppar. Detta är absoluta tal, men ställda i relation till rådande förhållanden får man en annan bild. Den enda kopparkonkurrenten av betydelse under Gustaf Adolfs tid var de ungerska gruvorna i Siebenbürgen, enär de urgamla gruvorna i Mansfeld i Tyskland redan då praktiskt taget voro uttömda. Den svenska kopparproduktionen gynnades dessutom av en fantastisk tur i det att Spanien – dåtidens rikaste silverland – till allmän förvåning för alla världens nationalekonomer, år 1599 övergick från silvermyntfot till kopparmyntfot, vilket drev kopparpriset i höjden 2 a 3 gånger. Denna för Sverige synnerligen lyckliga omständighet tog sitt slut 1626 och hade till given följd ett fall i kopparens värde, ett fall som Gustaf Il Adolf och hans medhjälpare sökte avhjälpa genom att etablera koppar som myntfot i Sverige, en åtgärd som naturligtvis hade föga lyckliga följder. På grund av kopparmyntets ohanterlighet har detta emellertid varit en av de bidragande orsakerna till att man i Sverige på 1600,talet kom på den iden att trycka sedlar, alltså en bankteknisk nyhet av epokgörande betydelse. Det var den Palmstruchskabanken, som införde denna nyhet, och därmed skapade sig ett namn i bankväsendets historia.
I detta sammanhang kan det var lämpligt att berätta en episod, som visar att tiden visserligen har förändrats, men att knepen eller metoderna, hur man nu vill uttrycka det, förbliva ganska lika. Louis de Geer fick nämligen i uppdrag att söka upprätthålla kopparns internationella värde, och gjorde det på så sätt att han lät försälja små partier koppar på utländska handelsplatser och köpa igen dem till högre pris, samt upprepa denna procedur ända till sju a åtta gånger. Påminner inte detta osökt om Ivar Krügers manipulationer med sin egna aktier runt om på världens börsplatser? Knepet lyckades lika litet för Louis de Geer som för Ivar Krüger. Det kan ju visserligen vara en tröst att lägga på minnet. Kopparn bibehöll emellertid, trots sitt sänkta värde, en framstående plats i Sveriges ekonomiska liv, och som ovan sagts var det Falu Koppargruva, som i stor utsträckning finansierade både Älsvborgs Lösen och Gustaf Il Adolfs många krig, i den mån de nu finansierades inom Sverige.
När här talas om koppar, och järnhantering bör man kanske inte helt gå förbi Kristoffer Polhems verksam, het, ehuru hans betydelse torde ha blivit rätt över, skattad. Det bör kanske anmärkas, att Polhem var en typisk son av sin tid – det fanns massor av uppfinnare Europa runt, som sysslade med de mest skiftande slag av uppfinningar, av vilka de allra flesta aldrig komma till utförande, antingen därför att de på den dåtida teknikens ståndpunkt voro för tidigt väckta, eller över huvud taget lågo alltför mycket inom fantasiens område. Polhem var otvivelaktigt en genial natur, men det fantastiska draget hade han i hög grad, och hans projekt angående slussar vid Trollhättan, som mycket intresserade Karl XII, bör man vara tack, sam för ej kom till utförande på det sätt, han föreslagit. Sitt bästa arbete nedlade han på Stjärnsundsbruk, därifrån, förutom de berömda klockorna, utgått en massa produkter, vilkas genialiska konstruktion i och för sig berättigar Polhem till en hedersplats bland svenska uppfinnare. Man måste i alla händelser sätta honom betydligt högre än Jonas Alströmer, vars namn av många historiker tillmätts en orimligt över, driven betydelse också i den ekonomiska verkligheten, Heckscher säger kort och kärvt om honom, att hans betydelse nästan helt och hållet ligger på de ekonomiska föreställningarnas område.
Det vore intressant att belysa förhållandena under 1600-talet med ytterligare en hel del uppgifter, men det skulle tyvärr föra mig för långt. Jag skall blott vidröra, utöver vad jag förut sagt, ett par omständigheter, som äro av största intresse. Den ena är Karl XI :s berömda indelningsverk, som ekonomiskt sett är en återgång från en tilltagande penninghushållning till naturahushållningen. Detta indelningsverk stod i samklang med Karl XI :s politik, vilken gick ut på att upprätta ett försvar för det dåvarande Sveriges gränser, men för hans sons vidlyftiga krigsföretag var det inte mäktigt att utgöra någon bas. Det har emellertid som vi veta, bibehållit sig ända till slutet av 1800-talet, då det avlöstes av den allmänna värnpliktens princip.
En annan intressant omständighet är Karl XI :s vitt, beryktade reduktion. I fråga om denna kommer Heckscher till den slutsatsen, att konungen med reduktionen inte avsåg vare sig någon adelsfientlighet eller bondevänlighet. Det var mera en fråga av stats, finansiell, kameral-juridisk natur. Man får inte glömma, att en stor del av kronans jord av föregående regeringar lämnats som förläning, och att för alla ämbetsmän ned till överstes rang detta utgjorde den nor, mala löneformen. När denna lön sedan gjordes ärftlig för vederbörandes efterkommande, och de nya ämbetsmännen fortfarande skulle ha löner, fanns det till slut ingenting att ta, utan reduktionen blev nödvändig. Den har i övrigt inte visat sig vara så katastrofal för svenska adelns jordbesittningar som man har gjort gällande. Det är först i våra dagar, som adelsgodsen på grund av arvs, och skattelagstiftningen hålla på att glida sina ägare ur händerna.
Den sociala följden av Karl XI :s reduktion blev fastmera att de adliga godsägarna tvingades att bruka sin jord i stället för att efter utländskt mönster bosätta sig i städerna som rentierer och låta förpaktare suga ut jorden och de underhavande bäst de gitte. Jord, bruksekonomiskt har reduktionen inte betytt någon, ting för Sverige. Den svenska adelsjorden var lika bra eller lika illa brukad som övrig jord i Sverige, och förblev så till mitten av 1800-talet.
Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1937:2 (årgång 11)
Dela med dig av dina tankar