Den 22 september 1915, Hamngatan i Stockholm. Mitt under första världskriget invigs Sveriges första riktiga varuhus – NK i Stockholm. Varuhuset speglade på mängder av olika sätt det moderna samhället. Det var ett palats, nästan ett sagoslott, där mycket var möjligt. Här blev konsumtionen inte bara en nödvändig vardagsrutin, utan en livsstil och ett nöje – ett sant nöje var det även för företagsledaren och NK:s grundare Josef Sachs som trodde på kvalitativa produkter och att se efter sin personal.
Josef Sachs föddes år 1872 och var son till Simon Sachs som övertog Joseph Lejas basar, ett varuhus i miniatyr inriktat på den köpstarkaste publiken. Detta övertagande skedde år 1863 efter giftermål med grundarens dotter. När Simon Sachs drog sig tillbaka från affärerna år 1893 gick den unge Josef in i ledningen för företaget för att efter ett par år ta hela ledningsansvaret.
Med stöd av sin far lyckades han öka sin makt över företaget varvid övriga familjemedlemmar trängdes undan. De olika avdelningarna arbetade inte längre som självständiga företag inom företaget utan kunde inordnas i en allmängiltig organisation. Detta är en typ av förändring som ungefär samtidigt genomförs i de ledande stockholmsföretagen inom både handel och industri.
År 1902 sammanslogs firman med det största detaljhandelsföretaget i Stockholm, K M Lundbergs varuhus i den fastighet vid Stureplan, som senare blev Johnsonkoncernens huvudkontor (och som i dag år 2018 är investmentbolagets Nordstjernan AB:s tillhåll). Det nya företaget, som kallades aktiebolaget Nordiska Kompaniet, hade redan vid starten 1000 biträden och kunde erbjuda ett mycket brett varusortiment.
Under det närmaste decenniet stärkte Sachs sitt ägarinflytande i företaget, men ingen medveten inriktning på ett nytt stort varuhus kan spåras. Arbetet med detta verkar ha kommit igång plötsligt hösten 1911. Till nära tre fjärdedelar var NK då finansierat med eget kapital med likviditeten var däremot svag. Samtidigt som Sachs tog hela makten i företaget år 1912 drev han igenom att ett nytt stort varuhus skulle byggas efter internationellt mönster. För att finansiera bygget beslöts om en stor nyemission av stamaktier. Detta medförde att NK inte längre var familjeägt, men familjen förblev i praktiken ensamhärskande eftersom övriga aktieägare var för små för att ha något större inflytande.
Det nya varuhuset öppnade hösten 1915 och blev snabbt en sevärdhet. Verksamheten var som under Joseph Lejas tid inriktad på den publik som kunde betala för dyra kvaliteter. En stor reklamapparat sattes in kring det nya varuhuset och kunderna strömmade till. Under krigsåren såg NK sina vinster öka starkt men också sina kostnader stiga. Vinsterna var viktiga som morot vid de många och stora nyemitteringarna under kriget. De var dock delvis rent fiktiva genom att tillgångarna värderades för högt även om metoderna för vinstredovisning följde den dåtida seden.
Omedelbart efter kriget kom en köprusch för att tillfredsställa sedan länge stoppade behov. Priserna steg och inflationen var hög eftersom tillgången på kvalitetsvaror inte kunde möta efterfrågan. NK inriktade sig på att fylla sina lager för att göra vinster på beräknade fortsatta prisstegringar. Men mot slutet av år 1920 satte ett stort prisfall in. Krisen var snart ett faktum och den fortsatte under år 1921 med nära en tredjedel av de svenska fackföreningsmedlemmarna arbetslösa. I krisens början var NK:s bedömning fortfarande optimistisk och krigsåren höga utdelning bibehölls även år 1920. Företagets tillgångar var dock till stora delar placerade i lager och prisraset medförde förluster under 1921 med mer än 20 miljoner kronor. NK kom att bli anledning till en ändring av aktiebolagslagen så att aktierna kunde skrivas ner till halva värdet.
Som ett resultat av krisen ändrades NK:s inriktning i fråga om kundkrets. Man började målmedvetet sträva efter att vinna kunder också bland den bredare allmänheten. Driften koncentrerades och förbilligades, bl.a. genom att de kostsammaste inslagen i miljön borttogs. Avdelningar som ”i allmänhetens ögon haft karaktären av att föra rena lyxvaror” lades ner eller sammanslogs med andra avdelningar. Å andra sidan utökades avdelningar ”som föra standardvaror och, i allmänhet talat, stora konsumtionsartiklar”. Ambitionen var att både behålla den köpstarkare publiken genom betonande av smak och kvalitet och att nå de bredare folklagren genom att föra ett större sortiment varor i de lägre prislägena.
År 1922 anställdes en ung reklamchef, Tom Björklund, som bakom sig hade studier i USA, och med nya reklammetoder stärktes NK:s roll som stilbildare främst inom modet. Resultatet blev att nya grupper inom den lägre medelklassen drogs till NK. Allt fler kunder övertygades om att det var särskilt ”fint” att handla på NK samtidigt som där inte var dyrare att handla än på annat håll. Besöksfrekvensen steg snabbt efter omläggningen och företaget återhämtade sig för att under andra hälften av 1920-talet åter ge goda vinster.
Den andra krisen under Sachs’ tid var trettiotalets depression. Det dröjde till i början av 1931 innan krisen blev mer kännbar i Sverige. Under 1932 sjönk prisnivån kraftigt och återigen började många köpare att gå över från dyrbarare varor till billigare. Under sensommaren blev krisen särskilt intensiv och följdes av en stark minskning av omsättningen. Under hösten skedde dock en markant förbättring men årsresultatet blev 14 % lägre än under 1931. Den administrativa apparaten skars ned, hembärning/körning nekades i större utsträckning och förpackningarna förbilligades. Detta möjliggjorde en kostnadssänkning med 12 %.
Under 1933 drabbades företaget genom stagnationen inom byggnadsindustrin och en strejk inom möbelindustrin. NK:s leveransförsäljning och inredningsverksamhet fick särskilt kännas vid denna nedgång medan i övrigt en viss återhämtning kunde märkas mot slutet av året vad gällde försäljningen av dyrare varor. Lönereduceringen tillgreps i form av tjänsteledighet utan lön. Även i början av år 1934 tillgreps denna åtgärd men under andra halvåret växte allmänhetens köplust och krisen kunde betraktas som övervunnen.
Krisen drabbade därför inte företaget inte alls lika hårt som den under 1920-talets början men blev ändå betydelsefull för företagets utveckling. Josef Sachs’ expansionistiska och utdelningsvänliga politik upphörde och från mitten av 1930-talet inleddes en ny politik inrikta på konsolidering, också denna förändring med många samtida paralleller. Vinsterna plöjdes ned i företaget och utdelningarna till aktieägarna blev betydligt mindre. Den nya inriktningen har kallats ”Civilekonomernas NK”. Direktionen kom att uteslutande bestå av civilekonomer utbildande vid Handelshögskolan i Stockholm, som då präglades av försiktighetens lära.
Josef Sachs lämnade nu successivt ledningen för företaget. 1936 avgick han som VD men han kvarstod ett par år som ”jourhavande direktör” och styrelseordförande. Han efterträddes av sin son.
Ur Företagsminnen 1985
Författare: Uno Gustafson, Fil dr.
Dela med dig av dina tankar