NK – varuhuset där man trivs

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1935:2 (årgång 9).

Intervju med Stockmanns reklamchef Carl-Albin Söderlund.

– Ja nu tror Ni förstås att jag bara smickrar, därför att jag säger så mycket vackert om NK men faktum är, att jag för min del trivs bättre och bättre för varje gång jag kommer hit. Och det har jag gjort så där varannan sommar nu en längre tid. Man far så gärna över till Sverige på sommaren förstår Ni, för då har man tillfälle att få gå på en friluftsteater eller revy och det är något som man inte kan i Helsingfors. I jämförelse med Stock­holm är Helsingfors en riktig småstad i mång avseenden.

Rullans redaktion har fått besök av den hur i huset in­galunda okände representanten för Stockmanns i Helsing­fors, herr Carl-Albin Söderlund. Eftersom Stockmanns varuhus redan vid flera till fällen har omnämnts i Rullan. behöver det ingen närmare presentation. Herr Söderlund har förresten själv givit oss en mycket intressant och bely­sande bild av ”helsingforsarnas NK”, i en artikel i Rullan för några år sedan, närmare bestämt oktobernumret 1931.

– Vi i Stockmanns håller mycket styvt på traditionen, säger herr Söderlund vidare, traditionen att hålla goda va­ror åt en kräsen kundkrets – och jag förmodar att det­samma gäller för NK, som säkerligen har många traditio­ner att upprätthålla.

”Varuhuset där man trivs” – det är nog rätta ordet om NK. Jag tror att man trivs här – och elen saken gäller nog lika mycket NK :s stora personal som kunderna. Och bli alla besökare lika älskvärt bemötta som jag har blivit här, då tror jag även att jag kan göra mig till tolk för dem alla. Jag har inte ord nog att uttrycka min tacksamhet för all den möda, man lagt ned p;1 min ringa person – från direktör Sachs, som hälsade mig med orden: »NK kom­mer att ligga som en öppen bok för Er, herr Söderlund». Och jag skulle vilja säga: »Den boken har jag fast från pärm till pärm flera gånger om och jag blir mer och mer intagen i elen.»

Även direktör Björklund, löjtnant Ungewitter och herr Engström ha varit synnerligen älskvärda emot mig lik­som alla. jag kommit i beröring med under de dagar jag haft nöjet gästa Ert hus. En sak som gjorde mig särskilt förvånad och synnerligen smickrad var, när jag under en rond med herr Engström helt plötsligt kom på honom med att stå och resonera med mig på klingande ren finska. Det må jag säga var en överraskning. som imponerade på mig.

Och om Rullan skulle jag vilja säga, att vi mycket väl känner till elen hemma i Stockmanns och att vi läser den med stort nöje. när Yi kommer över elen. Skulle vi någon gång komma att starta en egen personaltidning, vilket va­rit tal om många gånger, så nog vet vi, vad vi skulle an­vända för mönster.

Sesådärja. Det var mycket blommor på en gång. Men herr Söderlund försäkrar småleende att det var precis bara som det skulle vara. .

En sak skulle vi vilja fråga herr Söderlund om, fast det inte har ett dugg i det bär sammanhanget att göra: Vad anser Ni finlandssvenskar (herr Söderlund är född på Åland och har en hel del släktingar i Sverige) om elen om­stridda språkfrågan i Finland? –

– Ja, det är ett ömtåligt ämne, som vi helst inte vilja vidröra, säger herr Söderlund. Naturligtvis förstår man det äktfinska folkets strävanden efter oberoende i alla av­seenden, men å andra sidan så har svenskarna gjort oss så mycket gott, att vi på inga villkor vilja dem något illa. Men visst är det ett problem, som kan diskuteras i det oändliga. –

– Ja, nu ska vi inte uppehålla herr Söderlund längre. Vi be att få tacka för vänligheten att offra några minuter på oss — och för alla de vackra »blommorna»!

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1935:2 (årgång 9).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.