NK:s enda oavlönade springschas

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1943:2 (årgång 17).

Finns det någon, som inte känner igen lilla fru Hamsterlund på bilden härbredvid? Det är fru Minding, direktrisen på The-salongen Liberté – Mikado, som fått detta smeknamn, inte på grund av någon obskyr verksamhet, utan därför att vi här på NK aldrig ser henne utan de två matfyllda korgar, som tyckas vara hennes ständiga följeslagare. Sina matuppköp gör fru Min­ding nämligen alltid, sedan närmare 15 år tillbaka, på NK-livs. Hur fru Minding kom att kallas »fru Hamsterlund» av sig själv och andra, berättar hon själv med glimten i ögonvrån:

Jag kom som vanligt en morgon med mina fullastade korgar åkande ned i en hiss från Livsmedel-avdelningen. Det fanns en­dast en passagerare till i hissen, en herre. Han tittade föraktfullt prövande p1’t mina korgar, och ju längre ned mot bottenvåning­en hissen kom ju surare såg han ut. När vi till slut skulle stiga ur, pekade han på mig, skakade på huvudet och sa’: Så’na där skulle buras in! Han var fullkomligt Övertygad i sin mening om, att här hade han ett exemplar av fru Hamsterlund av stora mått framför sig, och han ville inte låta övertala sig av herr Lundgren i hissen till ändrad mening.

Fru Minding kallar sig själv humoristiskt för: ”NK:s enda oavlönade springschas”. Och vi måste beundra henne, som släpar på stora korgar med varor på upp till 30 kg. – och aldrig an­litar något bud. Ett gott föredöme för många yngre och star­kare krafter, som lätt glömma uppmaningen:

Spar smörjoljor och gummi åt landet! Bär hem paketet själv!

Fru Minding har arbetat i facket i 47 år och känner vid det här laget väl till allt vad därtill hörer. Dessutom ligger restau­rangrörelsen henne i blodet – morfadern var på sin tid gästgi­vare i Småland. Men att göra inköp till ett lunchställe är natur­ligtvis just nu svårare och mera krävande än någonsin. Man får ingenting glömma av ransoneringsbestämmelserna och kort och licenser måste skaffas och hållas ordning på.

Fru Minding har som sagt inte någon fast anställning på NK – trots att man ser henne där så ofta. En av hennes kunder, som sett henne både på Mikados the-rum och på NK men inte blev klok på rätta förhållandet, frågade en gång: ”Förlåt, men är Ni anställd på NK eller här på Mikado?”

Kärt barn har många namn, och fru Minding har ännu ett utom de föregående, mera skämtsamma. Hon kallas här på NK för: ”Idealkunden”, en berättigad titel, intygar herr Lindberg. Ingen kund har ett sådant tålamod, en sådan förmåga att lugnt och försynt vänta på sin tur när hon är här uppe på Livs och handlar, som fru Minding. För en sådan kund vill man ju göra allt vad i ens förmåga står!

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1943:2 (årgång 17).