NK:s varuhuschef Arthur Thiel

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1965:3 (årgång 39).

Född i Stockholm – i år 48, 189 cm lång och varuhuschef på NK-Hamngatan. Speciella kännetecken: spänstig herre med frisk luft som hobby .. .trivs bäst (bokstavligt talat) medfötterna på jorden… pedant… snål… generös med service – med skratt! Tycker inte om slarviga löv… tycker om människor… springer fort… går i landskap… vill leka med siffror – prata med folk… har ofta dörren öppen till sitt kontor.

Så vi gick in genom den dörren

och fick veta att den står öppen så ofta som möjligt för att ge förbipasserande en chans att titta in ett par minuter och byta ord.

Någon kan ha problem som behöver luf­tas, någon kan ha idéer värda att prövas _ någon kanske bara behöver fråga om något. Möts man då av en stängd dörr, så stannar det oftast vid det. Men är dörren öppen, tittar man gärna in, hälsar… och ber om råd. Det händer ofta hos Arthur Thiel.

”Den personliga kontakten är så otroligt mycket värd”, anser Arthur Thiel. ”Att ge sig tid, lyssna och försöka förstå! Lära kän­na folks starka och svaga sidor, deras reak­tioner . . . spela en aning på egenskaper och svagheter och försöka bemöta varje individ på rätt sätt. P3. det sättet får man ju ut så oändligt mycket mer av sina medmänniskor både privat och i arbetslivet!”

– Du tycker alltså om människor?
– Mycket, den dagliga kontakten med så många olika typer av människor är ab­solut den roligaste delen av mitt jobb.
– Och hur är människan Arthur Thiel?
– (skratt) Jag är pedant. Lämnar alltid rent skrivbord. Plockar upp och undan alla spridda tidningar hemma. Jag vill ha rent omkring mig. Snål är jag också. Och omusikalisk. (Sjunger inte ens i badrum­met.) Dessutom förfärligt opraktisk och har alldeles för kort tålamod .

– Jaha – men snäll innerst inne, inte sant?

– Förmodligen, men jag kan bli arg också. Det har med tålamodet att göra. När det inte går som jag vill . . . om jag skall spika, snickra eller laga något – och inte lyckas – då blir jag arg och går. Så den händiga avdelningen sköter min fru. Men jag blir faktiskt sällan arg på människor. Om jag blir det försöker jag att inte skälla ut någon utan att denne får en chans att försvara sig. Jag kanske är en smula saktmodig!

– Någon hemlig last?
– Tja, jag röker pipa – men det är ju inte särskilt hemligt. Något annat?? Jo! Siffror!! Jag är helt fascinerad av siffror. En last som för övrigt gått i arv till min 21-åriga dotter, som nu går på Handelshög­skolan. En gång i tiden ville jag bli revi­sor. Min första tjänade slant fick jag för­resten som semestervikarie på en bank i Norrtälje. Och mitt första riktiga jobb hade jag i England 1938 då jag sysslade med reskontra, bokföring och översättning av svenska broschyrer. Sedan blev det detalj­handel för hela slanten. Med rätt blandning av sifferlek, människokontakt och säljser­vice!

”Löv kan se slarviga ut”

– Är du hjälpsam i köket?
– Nej inget vidare. Jag måste erkänna att jag inte tillhör den kategori karlar som snabbt och lättvindigt svänger till n3.gon aptitlig liten rätt. Men jag diskar ofta efter gäster – det har med mitt pedanteri att göra. Eller… ja, om jag skall vara riktigt ärlig – jag torkar disken i alla fall!!

– Men du tycker om mat?
– Ja, och mest husmanskost. Rejäl husmanskost som raggmunk, ärter med fläsk osv. Men jag är inte så fanatisk att jag ab­solut måste ha svenska köttbullar om jag är t. ex. i Italien… då prövar jag hellre och gärna något nytt. Jag tycker faktiskt om all slags mat och är inte särskilt kräsen.

– Och dricker helst?
– Öl… och om aperitif bjuds säger jag mer än gärna tack till ett glas Campari!

– Påtar du i trädgården?
– Nej. Den avdelningen tillhör också min hustru. Joo förresten det händer… när gräsmattan är full av löv då rycker jag ut och städar. Löv kan ju se så förskräck­ligt slarviga ut. Men annars… nej!
– Så du pratar inte med krukväxterna då?

– (Skratt) Nej.

(Arthur Thiel avbröt sig hastigt, svängde runt på stolen, reste sig och skyndade fram till en Flamingoblomma som såg torr och bortglömd ut. Tog vattenkaraffen och häll­de några livgivande droppar i den knast­riga jorden).
– Jo, det är så att Fru Mellgren är sjuk och hon brukar sköta om den här. Nu blir den väl aldrig mer vad den har varit och jag får bassning när hon kommer tillbaka.

Han springer fort… och går i landskap!

– Vad gör en varuhuschef på fritiden?
– Jag rör på mig. Två gånger i veckan idkar jag morgongymnastik, två mornar i veckan simmar jag och nästan varje kväll går jag en pingismatch mot min 13-årige son. Jag är förresten intresserad av all slags idrott. På en gammal aktiv idrottsman sit­ter det liksom kvar i kroppen. (’distrikts­mästare i löpning 400 meter’). Jag seglar gärna – är skärgårdsälskare av stora mått. Åker långfärdsskridskor. Och tar mig en semestervecka i fjällen varje vinter. En vin­ter utan fjällen är ingen vinter för mig.

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1965:3 (årgång 39).

Dela med dig av dina tankar