Nya Sverige-kolonin – stormaktstidens högriskföretag

En koloni ska löna sig! Varför annars besvära sig med att starta den? De rent företagsekonomiska ambitionerna gällde även Nya Sverige, vårt lands försök under 1600-talet att få in en fot i Nordamerika.

Ett av historiens viktigaste handelskrig skulle utkämpas på ön Ambon den 25 februari 1605. Tolv holländska ostindiefarare hade ankrat upp på redden, och utan att ett enda skott avlossades erövrades det portugisiska fortet på ön. I ett enda slag hade holländska köpmän tagit kontrollen över en av dåtidens mest åtråvärda handelsvaror – kryddnejlikan.

Ambon var det holländska ostindiska kompaniets, VOC:s, första etablering i vad som skulle komma att bli 1600-talets mest lukrativa region. I och med herraväldet över de små kryddöarna i Moluckerna skulle holländarna tillskansa sig monopol på handeln med nejlikor, muskot och många andra av de kryddor som hett åtråddes av de finare hemmen i 1600-talets Europa. Under nära 200 år skulle VOC ge en årlig avkastning på 18 procent till sina aktieägare och därmed bli ett av världshistoriens mest framgångsrika företag.

En av männen som medföljde på VOC:s första expedition, och som närvarade vid den historiska erövringen av Ambon, var Samuel Blommaert. Trettio år senare sitter han vid ett tungt ekbord i Amsterdam tillsammans med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna. Blommaert har vid det laget blivit involverad i det holländska västindiska kompaniet, men suktade efter mer. Därför kläcker man nu idén att starta ett svenskt kompani som kunde utmana holländarnas intressen i Nya världen.

Holländarna ska utmanas

Berättelsen om Nya Sverige börjar alltså som en ren företagshistoria. Här handlade det aldrig om storsvenska ambitioner eller om patriotiska flaggviftningar. Det handlade om pengar. Hägrade gjorde VOC:s enorma vinster, och även om rikedomarna i Nya världen inte smakade kryddnejlika och muskot, var de ack så mycket mer beroendeframkallande. År 1612 hade engelsmannen John Rolfe som förste europé lyckats odla tobak i Jamestown, den första framgångsrika engelska kolonin i Nya världen. Det ”bruna guldet” hade snabbt blivit populärt, inte minst på grund av nikotinets beroendeframkallande egenskaper, och gick att tjäna stora pengar på.

Nya Sverige-kompaniet var en märklig företagsbildning efter vår tids mått. Delägare var de tre oxenstiernor som satt i rikets högsta ledning, där de innehade posterna som rikskansler, riksdrots och riksskattemästare. Amiralen Clas Larsson Fleming, ansvarig för Vasas undergång, var också delägare, liksom den svensk-holländske konsthandlaren Pieter Spierinck Silfvercrona.

Blommaert hade till bolagets generaldirektörspost engagerat den nyligen avskedade guvernören över Nya Holland, Pieter Minuit, mannen som påståtts ha lurat till sig Manhattan för priset av 24 dollar. Ytterligare fyra holländare utgjorde resten av finansiärerna. Hade motsvarande personer samlats i dag för att bilda ett bolag: Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Beatrice Ask tillsammans med Microsofts Bill Gates, skulle det sannolikt bli stora rubriker i tidningarna, men när Fågel Grip och Kalmar Nyckel avseglade mot Nya världen i november 1637 skedde det i lönndom.

Strandhugg vid floden

Första landstigningsplatsen vid Delawareflodens västra strand kallade man Paradisudden, och det första fortet fick namn efter drottning Kristina, men Nya Sveriges korta historia skulle varken bli paradisisk eller kunglig. För att få tillräckligt med kolonisatörer tvångsrekryterades finska skogsbönder från Värmland och Västmanland, och en stor grupp ”nysvenskar” utgjordes också av brottslingar som fick avtjäna sitt femåriga straffarbete i kolonin. Visst skickade man hem tobak och djurhudar, men ganska snart visade det sig att Nya Sverige var en dålig investering. År 1641 drog sig holländarna ur projektet, och 1655 skulle det holländska västindiska kompaniet, som hade sin bas vid Hudsonflodens mynning, helt sätta stopp för det svenska äventyret i Amerika.

Många av Nya Sverige-kolonins fyrahundra invånare skulle stanna kvar i området kring Delawarefloden även efter att de svenska guvernörerna bytts ut mot holländska. Så småningom skulle de holländska som bekant bytas mot engelska, och ännu när Förenta Staterna proklamerade sin berömda självständighet från britterna 1776 fanns banden kvar mellan Sverige och svenskättlingarna i Nya världen. Moderlandet skickade sina sista präster till de svensklutherska kyrkorna i Delaware 1783.

När svenskar på nytt började söka sig till Amerika var det av helt andra anledningar. Den stora utvandringen på 1800-talet drevs av nöd och lust, nödår och missväxt i Sverige och lusten till ett land där lyckan stod den djärve bi. Och som minoritetsfolk i USA återuppväckte amerikasvenskarna minnet av Nya Sverige. Att kunna hänvisa till sekelgamla rötter i Amerika var ett viktigt politiskt slagträ i den ständiga kampen mellan USA:s många invandrargrupper.

Firat jubileum

Inte minst 300-årsminnet 1938 firades stort, med kronprinsessan Louise och prins Bertil, samt president Franklin D. Roosevelt. Såväl svenskar som svenskättlingar hade skramlat ihop till ett minnesmonument där Carl Milles gestaltade Kalmar Nyckels pionjärresa.

Jubileumsåren, däribland innevarande, inkluderar kungabesök och högtidstal, även om Nya Sverige egentligen ådrog minimalt intresse hos dåtidens regenter, drottning Kristina och Karl X Gustav. I jubileumsyran ägnas mindre uppmärksamhet åt kolonins ende slav, Anton Schwartz, bördig från Angola, som i Nya Sverige fick tjäna åt guvernören. Svensk slavhandel är en historia som ingen vill yvas över, men där finns faktiskt en intressant parallell till senare tiders amerikasvenska äventyr. Efter att smålänningen Svante Magnus Svensson rest till USA 1838 kom han att lägga grunden för ett av de få slavägande amerikasvenska samhällena – Fort Bend County i Texas. I mitten av 1800-talet var ämnet uppe till häftig debatt bland svenskarna i Amerika, där majoriteten tyckte att Svenssons slavranch var omoralisk, men där texassvenskarna menade att deras slavar hade det betydligt bättre än vad man själv hade haft det hemma i Småland.

Svante Magnus Svenssons ranchaffärer skulle göra honom till en av Texas största landägare, och han räknas till en av de mest framgångsrika svenskamerikanska entreprenörerna. Svensson var också en av de första i raden av svenskar som lyckades förverkliga den amerikanska drömmen. Fler skulle följa i hans spår: hotellkungen Curtis Carlson, Greyhoundskaparen Eric Wickman (född Martis Jerk Wretman i Våmhus i Dalarna), apoteksikonen Charles Walgreen och många, många fler. Gemensamt för många av de amerikasvenska entreprenörerna var att de skickligt utnyttjade sina svenska nätverk. Carlssons hotellimperium föddes i svenskstaden Minneapolis, och på Svenssons rancher i Texas var de flesta förmännen svenskar.

Ett intressant fenomen är också hur det tyckts finnas företagshistoriska analogier mellan Sverige och amerikasvenskarna. Ingvar Kamprad har sin spegelbild i Johan Jönsson från Slätthög i Småland, som emigrerade 1854. I USA bytte han namn till John Erlander och grundade möbelföretaget Rockford Union Furniture Company, en kooperation som skulle förvandla Rockford, Illinois till USA:s möbelmecka. Johan Petter Åhléns detaljhandelsföretag hade också sin motsvarighet bland amerikasvenskarna. Två år efter att Åhlén inlett sin verksamhet i Insjön öppnade norrlänningen Johan Nordström sin skobutik i Seattle 1901. Verksamheten växte, och i dag finns Nordstroms varuhus i de flesta större amerikanska städer.

Avundsjukan mot Swanson

I hemlandet Sverige kom människor som Johan Nordström och Curtis Carlsson att betraktas med en imponerad avundsjuka. Lasse Dahlquists schlager ”Very welcome home, Mr Swanson”, som var omåttligt populär på 1930- och 40-talet, porträtterar den hemvändande amerikasvenske dollarmiljonären som högfärdig och skrytsam.

När radiolegenden Sven Jerring 1937 under fyra månader reste runt i en specialbyggd Volvo för att ta pulsen på amerikasvenskarna inför Nya Sverige-jubiléet, möttes han dock av en helt annan bild. Utblottade emigranter som sjunkit ner i alkoholism och misär. Svenskan som tagit anställning som husa och uppmanade andra unga svenskor att stanna i hemlandet. ”Di får det nog bättre där”, menade hon.

I dag tycks drömmen om USA ha svalnat. Decennier av frostiga relationer mellan den socialdemokratiska folkhemsutopin Sverige och det liberala lyckoriket USA har gjort att förbindelserna mellan svenskar och svenskamerikaner är sämre än till exempel mellan norrmän och norskamerikaner. Vi gammelsvenskar tenderar att glömma att 1,2 miljoner av våra äldre släktingar hjälpte till att forma världens största ekonomi. Också på andra sidan Atlanten har man glömt. När Sveriges Television nu spelar in tredje säsongen av ”Allt för Sverige” får ytterligare en grupp svenskamerikaner återknyta banden med det mytiska moderlandet, där alla förväntas gå i folkdräkt och tälja dalahästar. Mötet brukar bli chockartat, men slutligen resultera i en tårdrypande förening bryllingar emellan.

Den svenskamerikanska entreprenören förkroppsligas i dag av Cristina Stenbeck, som med Kinnevikskoncernen opererar på en globaliserad världsmarknad. Fjärran är tiden då svenskamerikaner byggde sina lokala affärsimperier, understödda av sina landsmän i diasporan. Men för att hitta dagens motsvarighet till Peter Minuit och de övriga deltagare som lade grunden till Nya Sverige får vi leta bortom entreprenörernas skara. Kanske hade äventyrarna i det koloniala projektet känt igen sig i svenskättlingen Buzz Aldrin, den andre mannen på månen?

Författare: Tobias Svanelid

Tobias Svanelid är redaktör för Vetenskapsradion Historia i Sveriges Radio P1. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2013:4.

Dela med dig av dina tankar