I början av 1940-talet präglade världskriget all livsmedelshandel i Sverige. Det var hård ransonering av varor och drivmedel och förutsättningarna för dagligvaruhandeln liknade inte alls det vi ser i dag. Det viktigaste var att över huvud taget skaffa fram varor. Det gällde att hjälpas åt när tiderna var svåra.
Det nybildade ICA, där de fyra inköpscentralerna drev nästan all verksamhet, kunde inte ta några större steg i utvecklingen av butiker och distribution under 40-talets svåra år. Effekterna av kriget följde med ända in på 1950-talet med ransonering och statlig prisreglering. Men sedan började det hända saker. Alla såg en ljusare framtid när man kunde lägga de förfärliga krigsåren bakom sig och 1950-talet präglades av nya konsumtionstrender och nya butiksformer med självbetjäning. Sortimentet ökade snabbt. Nya, mer lättlagade livsmedel och bättre förpackningar gjorde både inköp och matlagning lättare för kunderna.
De snabba förändringarna ställde helt nya krav på varudistributionen. Eller var det just effektiviseringen av distributionen som möjliggjorde allt det nya i butikerna? Faktum är att det skedde en revolution i inköp och distribution bakom dem. ICA hade i början av 1950-talet närmare 100 olika lager över landet, de flesta i flera plan, där det mesta gjordes för hand och där varorna drogs på kärror. Under 1960-talet förvandlades detta till stora enplanslager med nya maskinella hjälpmedel och jobbet på lagret blev både lättare och effektivare. De gula ICA-bilarna med texten ”På väg till ICA- butikerna” blev ett välkänt inslag i stadsbilden.
Skellefteå, 1946, Kågströms butik, självbetjäningspremiär inom ICA. Ur ICA:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Punktliga varuleveranser blev på 1960-talet ett måste. Handlarna accepterade inte längre att det kunde vara si och så med leveranstiderna och kunderna i butikerna accepterade inte längre att det fattades varor i hyllorna. Kristiden hade övergått i konsumentmakt.
En effektiv distribution blev ett allt starkare konkurrensmedel på 1950- och 1960-talen. Det har hela tiden varit en styrka hos ICA. Men ICA har ett krav på sig som inte alla andra på marknaden har. ICA-butikerna är inte stöpta i samma form. De drivs av handlare och ska ha möjlighet att anpassa sig till sin storlek, sin lokala marknad och sina kunder. Det gör att lager och distribution måste ge butikerna tillräcklig valfrihet. Att ändå vara lika effektiv som centralstyrda konkurrenter är en förmåga som ICA utvecklade i 1960-talets nya distributionsformer.
Och det är förstås ICA-idén som utgör grunden även för den tanken. Tekniken ska användas för att ge kundanpassning, och inte tvärtom. Att klara det var ett konststycke som ICA lyckades med. Då hade elektronik och datorer bara tagit de första stegen i det som sedan blev en svindlande utveckling. Men ICA hade grundat en modell som skulle visa sig konkurrenskraftig även i den nya tiden.
Text: Roland Fahlin.
Roland Fahlin var vd i ICA AB och ICA Förbundet 1986–2001. Han hade börjat på ICA Förlaget (dagens Forma) 1963 och, med några års undantag, ägnat hela sitt yrkesliv åt ICA-rörelsen.
Dela med dig av dina tankar