Murarbarnet Olle Engkvist från Gävle blev byggmästaren som byggde stora delar av det moderna Sverige. Han byggde själv sitt entreprenörskap på goda relationer, teknisk kunskap, bra samarbeten – och på att ta socialt ansvar. På vägen blev han en av Sveriges rikaste byggherrar.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Olof Engkvist föddes 1889 i en arbetarfamilj och växte upp i Gävle. Hans pappa Olof August var murare och blev sedan murarmästare, med ansvar för att ta fram byggritningar när det skulle byggas stenhus. Kunnigt byggfolk behövdes, nu när det byggdes mycket i Sverige som gick igenom en första våg av industrialisering. Pappan såg till att sonen Olle – som aldrig kallades Olof – fick lära sig yrket. Redan som fjortonåring bar han tegelstenar på svajiga byggnadsställningar elva timmar om dagen. Som femtonåring började Olle en treårig murarutbildning. Hela livet skulle han sedan hävda hur viktigt det var att kunna hantverket om man skulle jobba i modern byggindustri.
Parallellt med murarutbildningen gick Olle även ett år på Brunnsviks folkhögskola, norr om Ludvika i södra Dalarna. Skolan var helt nyöppnad, hade starka kopplingar till nykterhets- och arbetarrörelsen och var avsedd att ”ge medborgerlig bildning åt traktens unga människor”, när högre utbildning annars främst var något för bara samhällets rika. Olle skulle senare i livet säga att det var här hans samhällssyn formades: solidaritet och omtanke om medmänniskor och samhället i stort. När han var 60 år skrev Olle: ”En byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke; han skall reagera mot allt vrångt och tokigt samt kraftigt medverka till sunda och riktiga initiativ. […] Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.”
När han var 18 år började han arbeta som murare, avancerade till murarbas, och jobbade under första världskriget på olika byggen i Stockholm. Samtidigt läste han på Byggnadsyrkesskolan (del av dagens Konstfack) som utbildade arbetsledare inom byggnadsbranschen. Direkt efter den utbildningen passade han 1918 på att vara extraelev i arkitektur på teknikuniversitetet KTH och lyckades även få extrajobb som ritare hos den kände arkitekten Erik Lallerstedt.
År 1919 nådde han sedan ett viktigt yrkesmål: han fick byggmästarrättigheter i Stockholm, och därmed rätten att ta på sig och utföra hela bygguppdrag. Det var ett stort steg: nu skulle han kunna arbeta under eget namn och inte som anställd på någon annans bygge. Men innan han tog på sig uppdrag ville han ha ännu mer kunskap. Så under ett par år gav han sig ut på flera längre resor i Europa och studerade byggbranschen i flera europeiska länder.
Det var först 1922 som han, som 33-åring, till slut startade sin egen byggfirma.
Som yrkesman, när han jobbat för andra, hade Olle redan byggt upp ett bra rykte. När han nu gav anbud på större byggprojekt i eget namn öppnade hans goda anseende många dörrar. Byggnadsfirman Olle Engkvist fick ganska fort i uppdrag att utföra flera projekt på löpande räkning respektive entreprenad för privata beställare.
Fastighet under byggnad, Klarabergsgatan 1954-56. Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästares arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
För en utomstående kan det ha sett som att uppdragen bara ”rullade in” för den nystartade firman. Men de som följde Olle nära såg hur mycket tid han la ned på att delta i olika nätverk. Utöver att vara aktiv i byggbranschens organisationer, fortsatte han engagera sig i de samhällsdebatts- och arbetarkretsar som han lärt känna under åren på Brunnsviks folkhögskola. Han var aktiv i den bostadssociala debatten. Dessutom tyckte han om att arbeta nära arkitekter, såväl de etablerade som de nya, heta namnen.
Olles bygguppdrag kom ofta att utföras tillsammans med landets främsta arkitekter, i början främst med nyklassicistisk inriktning. År 1928 byggde firman till exempel ett barnhem i Blackeberg på beställning av Frimurareorden. Men efter Stockholmsutställningen 1930 gick uppdragen i mer modernistisk stil. Stockholmsutställningen var genombrottet i Sverige för funktionalismen, där allt skulle formges utifrån sin funktion och utan att använda en massa utsmyckningar. Arbeten som Olle nu fick var till exempel Fords sammansättningsfabrik i Frihamnen i Stockholm, och Apotekarnes Mineralvattenfabrik på Norra Stationsgatan. Kanslihuset i Gamla stan och Göteborgs Konserthus blev andra prestigeprojekt.
Det blev många banbrytande industriella byggnadsverk, men snart började Olle även bygga fler bostäder. Bland de mest kända är Sveriges första moderna radhus i Ålsten i Bromma. Olle gav arkitekten Paul Hedqvist uppdraget, och det blev ett antal vita kuber i funkisstil, placerade så att hörnen bildade ett zigzagmönster i kvarteren. De hårda ekonomiska villkoren under depressionsåren på 1930-talet gjorde det svårt att få hyresgäster till de nya husen, men statsminister Per Albin Hansson bestämde sig för att flytta in lossnade det.
Att bygga bostäder var uppenbart inte bara bygguppdrag för Olle, utan de var mer som sociala utmaningar. Hus skulle vara bra bostäder – och även passa in i en samhällelig helhet. Olle kom att delta i bostadssociala utredningar 1933–1947, i undersökningar av olika hushållsgruppers boendevanor, han utarbetade bostadsbyggnadsprogram och engagerade sig i arbete med stadsplaner, framför allt i Stockholm.
Olles sociala ambition låg helt rätt i tiden. Per Albin Hansson hade 1928 lanserat begreppet ”folkhemmet”, ett koncept där staten tog ett större ansvar för att vanliga människor skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet. I det ingick bra boenden, och Olles kontakter med socialdemokratiska ledare, som han odlat ända sedan tiden på Brunnsvik, och hans engagemang i socialpolitiska sammanhang, hjälpte säkert när nya byggprojekt planerades.
I sina byggen förde Olle även in standardiserad serieproduktion, nya rationella processer och tekniker, vilket aktivt bidrog till branschens industrialisering. Som när han byggde arbetarbostäder i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm i mitten av 1930-talet. Dels ritades alla hus likadana och sedan byggdes de enligt en ”löpande band”-princip, där arbetarna delades in i lag som vandrade från hus till hus enligt ett noggrant uppgjort schema. Det innebar att murare, snickare, elektriker och andra byggkompetenser aldrig behövde vänta på varandra och att de hade jobb hela tiden. Arbetssättet utvecklades hela tiden, i varje nytt projekt, som t ex vid bygget av den så kallade LM-staden i Midsommarkransen 1938–40, med bostäder runt telekombolaget LM Ericssons då nya huvudkontor.
Men trots att Olle Engkvist rationaliserade byggandet, och till viss del var känd för att bygga likformiga hus, kämpade han mot standardiserade bostäder. På en konferens i Gävle 1952 sa han, ”Hur glädjelös och trist i sin enformighet är inte mycket av den nya tidens bebyggelse. […] Låt städerna ha kvar något av sina egenarter och låt oss få bygga trivsamma lägenheter.”
Under 1940-talet fortsatte han med nya typer av bostadshus, som stjärnhus, terrasshus och punkthus i Gröndal. Han tilltalades av de socialt radikala makarna Myrdals idé om kollektivhus med hög servicenivå för yrkesverksamma hyresgäster. Tillsammans med arkitekten Sven Markelius medverkade han till bygget av flera kollektivhus i Stockholm, där de boende kunde få hjälp med barnpassning, matlagning, städning, tvätt och annat.
Olle hade en förkärlek för att bygga i tegel och betong, och i att utveckla dessa material. Bland annat låg han bakom att företaget AB Betongindustri, där han satt i styrelsen, vid 1930-talets slut tog fasta på idén att göra betong som var förspänd ståltråd. På mindre än ett år skapades en säljbar produkt kallad strängbetong. Strängbetongen gjorde att man till exempel kunde bygga balkar av betong och inte stål, vilket gjorde byggandet lättare och billigare, inte minst för de många skyddsrum som byggdes under krigsåren.
Till höger i bild byggmästare Olle Engkvist själv, 1939 – 1948. Foto Stockholms-Tidningens och Aftonbladets bildservice.
Den 1 januari 1945 omvandlades Byggnadsfirman Olle Engkvist till Olle Engkvist Byggnads AB, Bygg-Oleba AB, med en extern professionell styrelse. Tillsammans med den gode vännen, byggmästare Ernst Wohlin, bildade Olle även byggbolaget Byggnads AB Projector. Projectors uppgift skulle vara ”vanlig byggnadsverksamhet” och att fånga upp det stora uppdämda behovet av nya bostäder och arbetsplatser som fanns efter andra världskriget. På några få år utvecklades Projector till ett nytt medelstort byggnadsföretag, även detta med Olle Engkvists stämpel på sig.
Från det att han fick sina byggmästarrättigheter och genom hela karriären tog Olle på sig många uppdrag i byggsektorns arbetsgivareorganisationer. Han var aktiv i Stockholms Murmestare Embete, Stockholms Byggnadsförening, statens bostadssociala utredningar och i flera kulturella institutioner, bland annat med inriktning på byggnadsvårdsfrågor. Han värnade att gamla byggnadsminnesmärken bevarades i modern miljö. När han förvärvade Svindersviks egendom i Nacka för att bygga moderna bostäder överlät han den centrala herrgårdsanläggningen till Nordiska museet för att bli kulturreservat.
I efterhand har Olle Engkvists entreprenörskap kommit att kännetecknas av goda relationer, teknisk idéutveckling och samarbete med kända och duktiga arkitekter. En entreprenöriell nätverkare, som drev både innovation inom såväl affärsupplägg som organisation, skulle en nutida näringslivstidning kanske skriva. Men Olle själv, när han efter 30 framgångsrika år i byggbranschen bads att ge sig själv en titel kallade han sig bara för ”fri byggnadsföretagare”.
Där, sent i livet, var han också beklämd över hur branschen utvecklades: ”Tidsandan, som inte tål frihetens glada företagsamhet, krossar de privata initiativen och hindrar dem att slå ut i full blom, en i mitt tycke tragisk företeelse som orsakar inte bara ekonomisk och andlig utarmning utan även vänder fruktbärande optimism till onyttigaste pessimism. Det tjänstemannavälde som nu är ’den nya given’ förutsätter en mentalitet utan initiativ och därmed utan arbetsglädje.”
Vad hände sen?
När Olle Engkvist dog 1969, 80 år gammal, var han förmögen men barnlös. Hans förmögenhet, inklusive de fastigheter som han ägde, övertogs enligt hans testamente av en stiftelse, Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare. Genom andra stiftelser hade hustrun Signhild och Olle redan donerat mycket stora belopp till bland annat vetenskaplig forskning och andra områden som låg Olle varmt om hjärtat.
Byggföretaget Projector avvecklades strax efter Olles död, då Ernst Wohlin dött redan 1957. Byggverksamheten i Bygg-Oleba fortsatte fram till 1979 då företaget köptes av Anders Diös AB.
– – –
Text av Eva Ersson Åbom; med redaktionell och komplettering av Anders Sjöman.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- ”Olle Engkvist Byggmästare” (eget förlag, Alb. Bonniers Boktryckeri, 1949)
- Hans Wohlin, ”På Byggmästarens tid 1920–1957” (Carlssons Bokförlag, 2011)
- Margareta Redlund, ”Strängbetong: De första 70 åren, en industrihistorisk berättelse 1939–2009”
Dela med dig av dina tankar