Om konsten att skriva biografier

Bokförlaget Atlantis vd har följt rötterna långt bak i historien och utrett biografins själva väsen.

Varför skriver man biografier? Vad är syftet? Vad vill författaren uppnå? Eller beställaren, uppdragsgivaren? Och hur skriver man biografier? Vad kännetecknar biografier som räknas som framstående? Sådana som beundras för sitt innehåll och sitt framställningssätt? Sådana som många har velat och vill läsa?

Häromdagen promenerade jag förbi Uppsala domkyrka upp mot Universitetshuset. Jag stannade till vid en av runstenarna som står där och stavade mig igenom det kortfattade budskapet. Allting låter alltid ungefär likadant: Asmund reste stenen över Torgil, sin broder, som for i österled. Den senare vikingatiden var runstenarnas stora period, ungefär år 950 till 1100. Den information som lämnas till eftervärlden är knapphändig: ett egennamn, en släktrelation och något fragment av ett inte alldeles ovanligt öde.

I mer högtstående kulturer hade man förstås kommit längre vid den här tiden. Den persiska renässansen sammanfaller med den nordiska senvikingatiden. Kommersen längs Sidenvägen, kring floderna Eufrat och Tigris och på högplatån bort mot Indus blomstrade. Och en rad små- och några storkungar tävlade om att vara överlägsna beträffande kulturellt raffinemang och överdåd. Vid deras hov åstadkom man inte bara fylliga och individualiserade levnadsteckningar utan fäste funderingar på papper över vad man åstadkom när man gjorde det och varför. På 1100-talet författade Nizami Aruzi sina Fyra skrifter, en samling porträtt av och anekdoter om personer från de fyra yrkesgrupper som det var särdeles viktigt att en härskare omgav sig med: skrivare, diktare, astrologer och läkare.

Bara sången består

Apropå diktarna skriver Nizami Aruzi:

En kung står i behov av en begåvad diktare som odödliggör hans bragder och förevigar hans namn i poesisamlingar och böcker. Ty när han hemsöks av döden, som ingen människa kan undkomma, lämnar han krigshär, skattkammare och förråd i arv. Som Sharif Mujallidi Gurgani sjunger bevaras kungens namn för eftervärlden av diktarens verser:

Av all världens rikedomar som sassanider och samanider staplade på hög återstår blott Barbads sånger och Rudagis hyllning och elegi!

Sassaniderna och samaniderna var imperiebyggare i tiden, Barbad och Rudagi hovpoeter. Efter det nyss citerade stycket räknar Aruzi upp ett stort antal andra diktare som också har fyllt sin uppgift. Sedan varierar och orkestrerar han budskapet om det förgängliga i allt utom ord, om orden som det enda som kan segra över förgängligheten. Jag tillåter mig ännu ett lite längre citat, eftersom Aruzi med sådan pedagogisk tydlighet sätter fingret på biografins livsnerv, dess varför:

Ovanstående diktares verk visar prov på högsta vältalighet i skildringen av forna kungars och majestäters ståt och prakt, krigsstyrka och utrustning, rättvisa och rikedom, förfining och lärdom, befallning och statskonst och himmelska glans och härlighet. Av dessa regenter finns inga spår kvar och inte heller av deras följe eller härstyrkor. Må Gud lysa upp deras gravar och skänka dem rymliga viloplatser! Hur många ädlingar åtnjöt inte kungarnas gunst under dessa dynastier? Hur många skickliga poeter belönades inte av dessa ädlingar med frikostiga gåvor? Men av dessa gåvor återstår inga spår idag och inte heller av deras hus, tjänare och följe. Oräkneliga poeter förärades med furstliga palats och hänförande trädgårdar som de smyckade och förskönade. Men alla dessa praktfulla byggnader är idag grusade till marken och liknar mest öken och raviner.

Hur många palats lät inte sultan Mahmud resa?

Hur ofta stod inte månen på kurtis vid deras torn? Idag återstår inte en enda sten av hans palats, men alltjämt ljuder Unsuris sköna verser!

Ja, det där skrevs för nästan 1000 år sedan. Och en iakttagelse man kan göra är att Unsuris sköna verser – åtminstone i den persiska kultursfären – fortfarande ljuder nu 1000 år senare och ännu minner om den Mahmud vars palats var öken och raviner redan för 1000 år sedan. Aruzi verkar ha fog för sin uppfattning när han påstår att ord och bara ord består. Jag skulle vad det beträffar lika gärna ha kunnat citera 1900-talets ypperste producent av bons mots, Winston Churchill: ”Words are the only things which last forever.”

Biografins tre beståndsdelar De långa citaten från Nizami Aruzi säger emellertid något inte endast om biografins varför utan också om dess hur. Vad är det som ska hugfästas? Genom sina karakteristiker urskiljer och uppmärksammar Aruzi tre komponenter, nämligen en persons 1) gärningar, 2) moraliska halt och 3) intellektuella halt. Och han framhåller som viktigt att minnestecknaren är framställningsmässigt skicklig, att vederbörandes ord är sköna. Läsning av en biografi ska med andra ord inte bara vara belärande utan också nöjsam. Varaktighet vinner den som förmår underhålla med kunskap.

De tre nyss nämnda komponenterna går igen också i biografins historia inom den västerländska kultursfären. Möjligen skulle man kunna säga att tyngdpunkten här kom att förflyttats från 1) till 2) och vidare till 3), från gärning till moralisk halt och vidare till intellektuell halt. I begynnelsen finner man sådant som Suetonius kejsarbiografier, vi befinner oss då på 100-talet, senare medeltidens hagiografier, skrifter om helgon som kan fungera som moraliska föredömen, och ännu senare levnadsteckningar över stimulerande tänkare, över ordets egna män, från Boccaccios En liten skrift till Dantes lov, skriven under den italienska renässansen, som i mycket liknar den persiska, också den med dynamisk handel och konkurrerande hov med horder av poeter, filosofer och skulptörer, till fabulösa höjdpunkter som James Boswells biografi över Samuel Johnson från det sena 1700-talet eller Johann Peter Eckermanns nedteckningar av sina samtal med Goethe från det tidiga 1800-talet, en period som kan betecknas som den klassiska västerländska kulturens höjdpunkt eller guldålder, där upplysningen har slagit ihjäl mycket av vidskepelsen men inte torkat ut romantikens visioner och drömmar.

Publiken gör sin entré

Komponenterna gärning, moralisk halt och intellektuell halt har blivit bestående i biografigenren, även om deras relativa tyngd sinsemellan har varierat. Med uppkomsten av en litterär marknad byter skribenten ett beroende mot ett annat, beroendet av en beställare mot beroendet av en publik.

Om beroendet av en beställare kan föranleda skönmålning, kan beroendet av en publik föranleda omotiverad dramatisk tillspetsning. Publiken älskar kolorit. Ändå gäller i båda ordningarna, både när biografen är beroende av en beställare och när biografen är beroende av en publik, att biografin om den ska uppnå sina syften, göra intryck och äga fortbestånd, ovillkorligen måste upplevas som sann eller åtminstone driven av sanningsintresse. Läsaren måste känna att skribenten korrekt beskriver en levnad och dess händelser, såväl framgångar som tillkortakommanden, och på allvar försöker fånga karaktärsegenskaper, såväl förtjänster som begränsningar.

Visst var Boswells beundran för Johnson gränslös, liksom Eckermanns beundran för Goethe. Men det är inte genom deras beundran utan genom deras tillgång på ett myller av detaljer och deras omsorgsfulla redogörelser för dessa detaljer som Boswell och Eckermann gör intryck. Kommentatorer har velat se Boswell och Eckermann som intellektuella dvärgar i giganters sällskap, som dumskallar lierade med genier. Men Boswell och Eckermann är mästare i sin konstart, konsten att skriva biografier, att ge liv och kontur åt personligheter.

Inga människor som har vandrat på vår jord finns det möjlighet att komma närmare än Johnson och Goethe, detta tack vare Boswell och Eckermann. De är påtagligt nöjda när deras idoler säger något snillrikt eller dräpande, när de öppnar hisnande perspektiv med sina insikter och sin uppfinningsrikedom, när de briljerar med sin lärdom och exponerar sitt ädelmod. Men de förtiger inte när deras idoler ägnar sig åt sådant som är vardagligt och trivialt eller rentav småaktigt och lågsint. Varje aspekt av den porträtterade bör finnas med, så att människan kan stå fram för läsaren levande och med all sin komplexitet i behåll.

Att biografier som lade vikt på intellektuell halt snarare än på gärning, som betonade reflektionsvärlden snarare än handlingsvärlden, blev segerrika har förstås flera orsaker. Det var i regel mindre riskfyllt att vara öppenhjärtig om en konstnär eller diktare än om en kung eller statsman, i varje fall om en kung eller statsman som ännu var i livet eller som hade politisk betydelse i nuet. Det var också enklare att få fram material att vara öppenhjärtig med. Konstnärer och diktare lämnade ofta efter sig dagböcker och brevsamlingar som ganska snabbt blev tillgängliga för utomstående, så inte med samma självklarhet kungar och statsmän.

Populärkulturen bryter in

Med medieåldern har hela havet stormat. Allting har kommit att existera parallellt. Levnadsteckningar är inte längre förbehållna bara framstående personer, och de garanterar knappast att någon blir ihågkommen. Vilket efemärt kändisskap som helst kan föranleda en biografi. Idrottsmän, skådespelare och populärartister är favoriserade av förlagen. Man kan också ha gjort sig ett namn i en dokusåpa – eller genom att vara Kristi brud i Knutby. Ja, man kan lika gärna ha gjort något dåligt som något bra. Real life stories om hur det är att vara en shoppingfixerad Hollywoodfru, att ha tillhört ett kriminellt motorcykelgäng eller att ha suttit fängslad för narkotikasmuggling i Colombia lockar läsare. Böckerna behöver inte vara dåliga. Men bäst före-datum är ofta extremt kort. Och fenomenet svarar inte riktigt vare sig mot biografins hävdvunna varför eller dess traditionella hur.

Samtidigt fortlever den biografigenre som siktar på att trotsa förgänglighet och spegla gärning, moralisk halt och intellektuell halt. Och den mer komplexa människoskildring som har präglat biografier med tyngdpunkt på intellektuell halt har i de flesta fall tagit över också i biografier med tyngdpunkt på gärning. Inte minst har några av 1900-talets mest inflytelserika och destruktiva politiska och nationella ledare fångat den läsande allmänhetens intresse, detta genom att bli skildrade som individer i individers proportioner. Jag syftar i första hand på Josef Stalin och Adolf Hitler.

Om dessa båda världshistoriska förgrundsfigurer finns ett material att vara öppenhjärtig med. Stalin efterlämnar ett skriftställarskap i flera genrer, Hitler mängder av dokumenterade bordssamtal och monologer om allt mellan himmel och jord. Om båda är anekdotfloran och ögonblicksbilderna rikhaltiga. Simon Sebag Montefiori utnyttjar detta, måhända en smula spekulativt, i Stalin. The Court of the Red Tsar, och Joachim Fest gör det, med full intellektuell balans och mognad, i Hitler. A biography. Inget skrymsle av det som var vardag och närmiljö, vanor och egenheter, attityder och favoriserade tankefigurer förblir outforskat. Och gestalterna blir därigenom begripliga, åtkomliga. De kommer hitom de världshistoriska skeendenas monumentalitet.

Domen över den döde

I Hávamál heter det märgfullt: ”Fänaden dör, fränder dör, själv dör du likaledes; ett vet jag som aldrig dör, domen över den döde.” Tanken på eftermälet kan ge upphov till manipulation, försök att tillrättalägga för att få fram en lämplig snarare än sann bild av sig själv. De biograferade kan förse biograferna inte bara med selekterat stoff utan med lämpliga tolkningar. Existensen av den biografigenre som söker trotsa förgänglighet och spegla gärning, moralisk halt och intellektuell halt blir en faktor att ta hänsyn till vid utforskandet av en kvarlåtenskap och någons vittnesmål om den egna insatsen och existensen.

Ännu en gång kan det vara motiverat att citera Winston Churchill, som visserligen inte hade mycket att vara anspråkslös om men som precis därför kunde tillåta sig att fästa uppmärksamhet på sådant som mindre andar gärna förtiger: ”History will be kind to me, for I intend to write it.”

Den påverkan på eller kontroll över en biografi som den biograferade eller dennes anförvanter i äldre tid kunde ha i egenskap av beställare kan i senare tid återkomma till följd av möjligheten att selektera material och förestava tolkningar. Att ha tillgång som Boswell till Johnson eller Eckermann till Goethe är ett ideal men ett svåruppnåeligt ideal. Den tidsenlige biografen som vill skriva något som kan utmana förgängligheten och locka läsare har hur som helst som Boswell eller Eckermann, vilka hinder som än föreligger, att söka fånga och skildra en individ i hela hennes komplexitet. En success-story dör. En hagiografi dör. En genihyllning utan smolk dör. Bara den bild som låter läsaren betrakta ur många vinklar, som låter läsaren iaktta inte bara gärningen utan sådant som ligger vid sidan av gärningen och som har format den som utför gärningen, som återger inte bara vitt utan också svart och använder hela gråskalan dessutom, bara en sådan bild blir i alla avseenden framgångsrik, vinnande.

Erfarenhet med mersmak

Nå. Hur ska jag ta mig från dessa principiella höjder till en praktikalitet som ”biographies of the financial world”? Jag ska tillstå att jag var misstänksam mot subgenren, uppfattade det som om den dominerades av biografens starka bindning till den biograferade, av ett alltför stort mått underdånighet, av okritisk beundran. Lyckliga omständigheter gjorde att jag, som alltså är chef för ett bokförlag, Bokförlaget Atlantis, fick förlägga Ulf Olssons biografi över Knut Agathon Wallenberg och Håkan Lindgrens levnadsteckning av Jacob Wallenberg. Hos Anders Perlinge, i de välskötta arkiv som Stiftelsen för Ekonomisk Historisk Forskning inom Bank och Företagande förvaltar, hade de utan restriktioner fått tillgång till ett rikt material. De biograferade framstod som människor och inte monument. Sådana förläggarupplevelser ger mersmak.

Bokförlaget Atlantis, där jag arbetar, har biografier, seriösa biografier, sådana som siktar på att trotsa förgänglighet och spegla gärning, moralisk halt och intellektuell halt, som ett prioriterat verksamhetsområde. Ofta har vi en samarbetspartner. Tillsammans med Kungliga Musikaliska Akademien ger vi ut skriftserien Svenska tonsättare, om kompositörer framför allt från 1900-talet, tillsammans med Kungliga Vitterhetsakademien skriftserien Svenska lärde, om akademiska humanister, alltså historiker, arkeologer, litteratur- och konstvetare, etnologer och dylikt, och tillsammans med Svenska Akademien skriftserien Minnesbiblioteket, om i första hand svenska diktare, i huvudsak döda ledamöter. Tillsammans med Centrum för Näringslivshistoria och dess chef Alexander Husebye är vi på förlaget nu på gång med att starta ännu en skriftserie, en pendang till de redan existerande. Namnet är ännu inte bestämt. Men det blir Svenska entreprenörer, Svenska företagsledare, Svenska näringslivsprofiler eller något liknande. Fundamentet för den nya skriftserien är de arkiv som finns på Centrum för Näringslivshistoria. Där går det att dra slutsatser om en väg är framkomlig eller inte, om ett material är tillräckligt rikt och mångsidigt. De första biograferna är redan igång med att skriva om de första utvalda biograferade. Under 2011 hoppas vi att kunna presentera skriftseriens två första volymer. Bland annat på så sätt försöker jag praktiskt bidra till ett uppsving för subgenren ”biographies of the financial world”.

Ur Företagshistoria 2010:4

Text: Peter Luthersson är vd på bokförlaget Atlantis. Han var tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet och kom 2002 ut med boken ”Svensk litterär modernism: En stridsstudie”.