En professor i distributionslära kan föreläsa i timmar om handelns betydelse för välståndet. Men även den som inte tänkt närmare på saken inser spontant, att detaljhandeln är ett oerhört viktigt inslag i varje samhälle. En normal tillvaro förutsätter ju möjlighet att köpa föda, kläder, möbler, elektronik, godsaker och annat som människor finner oumbärligt.
Detaljhandeln förekommer i många skepnader från glesbygdens lanthandlare och bensinmackar över tätorternas mataffärer och specialbutiker till stormarknadernas livsmedelshallar och byggvaruhus. Postorderkataloger och hemsidor medger beställningar från hemmen.
Den slutlige konsumenten har ingen anledning att bekymra sig över varornas väg från fabriker och gårdar till detaljhandelns hyllor, kyldiskar, potatisbingar och klädhängare. Osynligt för henne eller honom verkar ett världsomspännande handelsnät. En viktig aktör i detta är partihandeln med uppgift att vara en länk mellan industrin/lantbruket och detaljhandeln. Efter det gamla uttrycket grosshandel benämns partihandelsföretag ofta grossister.
Kritik mot handeln
Ingen omfattande och mångsidig mänsklig verksamhet är ständigt perfekt. Det bör därför inte förvåna, att handeln och dess utövare under årens lopp har blivit utsatta för kritik av olika slag.
Under första världskriget var allmänheten upprörd över jobbarna eller gulaschbaronerna, som beskylldes för att sko sig på varubristen. I skämtpressen framställdes de som vräkiga uppkomlingar. Från att ha varit yrkesbenämningar blev ”krämare” och ”månglare” glåpord.
Ett aktuellt fall utgör beskyllningarna mot den svenska dagligvaruhandeln för att genom ineffektivitet ha bidragit till Sveriges internationellt sett höga matpriser. På senare tid har ett antal utländska lågpriskedjor etablerat sig här, vilket utlöst en aktiv priskonkurrens. Men även för handeln gäller, att det inte är lätt att vara alla till lags. Nu klandras livsmedelsbranschen för att i jakten på lägre priser åsidosätta varusortimentets kvalitet.
Det finns politiskt grundade attitydskillnader i fråga om köp och försäljning av vissa produkter, t.ex. alkoholdrycker, läkemedel och vapen. Handel med importvaror som konkurrerar med inhemsk produktion har alltid föranlett krav på politiska ingrepp, då den setts som en orsak till arbetslöshet.
Fördomar mot tjänsteproduktion
En angreppstradition är av mer principiell natur. I denna betecknas handeln som improduktiv. En gammal nedsättande benämning på grossister är ”fördyrande mellanhänder”. De sägs bara flytta varor från ett ställe till ett annat utan att tillföra dem något mervärde. Som exempel brukar anföras, att sakerna på butikshyllorna ser likadana ut som när de lämnade fabriken.
Ett sådant resonemang är ett utflöde av fördomen att varuproduktion är en väsentligare uppgift än tjänsteproduktion. Visst är det samhällsekonomiskt effektivt att industrin avlastar konsumenterna besväret att själva snickra sina möbler. Men lika viktigt är att handeln befriar dem från att åka runt i Småland för att leta efter den rätta soffan och – när de äntligen funnit denna – förhandla om priset och ordna hemtransporten. Därmed är sagt, att vitala tjänster som handeln tillhandahåller är att göra varorna lättillgängliga och att underlätta jämförelser av pris och kvalitet mellan olika märken.
De negativa attityderna till handeln framstår dock som krusningar på en lugn yta. Opinionsundersökningar visar att majoriteten av de svenska konsumenterna är mycket nöjda med sina inköpsställen och att ambitiösa ungdomar gärna vill göra karriär inom handeln.
Dela med dig av dina tankar