Peder Herzog, Herzog bokbinderi (Esselte) (1862)

Det finns entreprenörer som gör revolutionerande uppfinningar. Men entreprenörer som boktryckaren Peder Herzog inför ny teknik eller nya arbetssätt som för utvecklingen framåt. Under förra sekelskiftet ledde han bokbinderiet in i massproduktionens värld. På kort tid blev Herzog en av sin tids rikaste, och det han skapade lever kvar i kontorsvarujätten Esselte.

– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

Det finns ett talande porträtt av Peder Herzog från 1860-talet, när han är i trettioårsåldern. Gissningsvis är det taget i Stockholm, i någon av de många fotoateljéer som dök upp när fotograferingen var ny men privatkameror knappt fanns. Bilden är i helfigur och Herzog är snyggt klädd i byxor, väst, kravatt, bonjour och med fickur. Men kläderna är inte direkt senaste mode för sin tid, snarare lite ”bonniga”. De sitter på en man som har det ganska medelmåttigt, men som vill framåt. Detta kan sägas vara typiskt för personer som tog sådana ateljéfoton– att framställa sig själv som lite ”finare” än de egentligen var.

Det är alltid en fördel för nyskapare att kunna sitt hantverk. Det kunde Peder Herzog. Han föddes 1838, i en småborgerlig judisk familj i tyska Hessen, och fick namnet Moses Herzog. När det var dags för Moses att välja ett yrke blev han bokbinderilärling. På den tiden lärde man sig hantverksyrken genom att börja som lärling hos någon mästare. Därefter arbetade man som gesäll hos flera andra mästare i minst två år, ofta i olika länder, innan man fick sitt yrkesbevis, gesällbrevet.

Exakt hur Moses Herzogs gesällvandring gick vet man inte, men 1858 reser han i alla fall till Hamburg och fortsätter därifrån via Köpenhamn till Stockholm, dit han anländer 1859. Kanske tyckte han att Sveriges huvudstad var för liten och tråkig, för året efter fortsatte han till Ryssland och världsmetropolen Sankt Petersburg.

Men redan ett år senare är han tillbaka i Stockholm. Då har han konverterat från judendomen till evangelisk-luthersk kristen tro och dessutom bytt namn från Moses till Peder. Vad han var med om vet vi inte, men troligen råkade han illa ut för att han var jude. Kanske greps han till och med av myndigheterna, eftersom judar då inte fick bosätta sig fritt i Ryssland.

1861 är han alltså tillbaka i Stockholm, i ett Sverige vars näringsliv och samhälle dessutom höll på att förändras i grunden. Skråväsendet hade tidigare starkt begränsat vem som fick starta egen verksamhet, men 1846 hade systemet i praktiken avskaffats för hantverkare. (1864 införde Sverige full näringsfrihet, som tillät ”hvar man och kvinna” att driva vilken näring de ville.)

Samtidigt hade folkskoleväsendet grundats 1842, vilket skapade läskunniga invånare. Och redan 1830 hade tidningen Aftonbladet börjat komma ut och pressfrihetens gränser vidgades. Tidningar började ges ut över hela landet på ett helt nytt sätt.

Det pågick också en intensiv diskussion om vilka grupper som fick bestämma i samhället. 1866, fem år efter att Peder Herzog kom tillbaka till Sverige, avskaffades ståndsriksdagen och ersattes av en mer klassneutral tvåkammarriksdag. Religiösa väckelserörelser (frikyrkor) började spridas, men samtidigt började människor läsa annat än religiös litteratur. Boktryckare och förlag gav ut nya sensationella romaner, så kallad ”piglitteratur”. Och när de första fotogenlamporna blev vanligare i människors hem ökade också de praktiska möjligheterna att läsa.

Men det var inte bara samhället som förändrades och intresset för läsning som ökade. Tekniken för att producera böcker utvecklades också snabbt. Det kom en ny tryckteknik med snällpressar och rotationspressar. Det kom nya sätt att tillverka papper: sedan mitten av 1840-talet användes träfiber i stället för textillump och linfiber för att göra pappersmassa. Det var enklare, billigare och dessutom hade processen mekaniserats, vilket innebar att maskiner gjorde de tunga momenten i stället för människors muskelkraft.  Samtidigt hade ett nytt, lätt formbart material blivit tillgängligt så att det gick att göra vackrare bokomslag: färgad textil, benämnd klot.

Men ett steg i bokproduktionen var fortfarande traditionellt – hur tryckta ark bands ihop till böcker. På den tiden köpte kunderna ofta böcker häftade och lät kanske binda in dem senare. Böcker bands fortfarande i mindre verkstäder och i små serier – och arbetet gjordes helt för hand.

När Peder Herzog kom till Stockholm anställdes han av en sådan bokbindare, Franz Beckman, som specialiserade sig på exklusiva skinnband. Herzog måste ha uppskattats för sin hantverksskicklighet, med erfarenhet från verksamheter i många länder.

Bokbinderibranschen drevs på den tiden i stor utsträckning av personliga relationer. Peder Herzog bodde vid Stora Skinnarviksgatan (i dag Torkel Knutssonsgatan) på Södermalm, och där hade han grannar som var entreprenörer i den religiösa väckelserörelsen: P P Elde som var uppfinnare och boktryckare och Per Palmqvist som spred kristen litteratur. Vad behövde de om inte en effektiv bokbindare?

Det visade sig att Peder Herzog inte bara var en skicklig yrkesman, utan också entreprenör. 1862 startade han ett eget bokbinderi, men först med en annan ägare på pappret eftersom han som  utlänning inte fick driva företag i Sverige.

Herzogs fabriksbyggnad på Regeringsgatan 109 i Stockholm. Bild ur Esseltes arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Att starta bokbinderi krävde inte så mycket startkapital och förmodligen fick han hjälp med den finansiering som behövdes  av Elde och Palmqvist. Herzog band ett stort antal böcker i långa bokserier som Palmqvist gav ut. Eftersom han var bra på att organisera arbetet kunde han hålla hög produktionstakt. ”Billigt och bra” var hans motto.

Företaget utvecklades snabbt. När Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och andra väckelseorganisationer växte öppnade sig en ny stor marknad för bokbinderi över hela Sverige: bönböcker, psalmböcker och predikosamlingar, så kallade postillor. Och till skillnad från Stockholms andra bokbindare satsade Peder Herzog hårt på att marknadsföra sig, till exempel via annonser i branschpress. Tack vare det kunde han nå ut till  nya kunder utanför företagets vanliga krets.

Efter något år flyttades bokbinderiet från Södermalm till de nybyggda stadsdelarna i centrala Stockholm. Snart band Herzog också vanlig, bred litteratur i större upplagor, som den tidens populära poeter; August Nicander, G L Silfverstolpe, August Malmström och Ludvig Runeberg. Bland kunderna fanns bokförlag som gav ut dessa poeter och författare. Utan Herzogs effektiva boktryckeri hade Bonniers, Norstedts och de andra förlagen inte kunnat leverera alla böcker som nu efterfrågades av en alltmer läsande befolkning.

Peder Hertzogs firma växte snabbt. Personalstyrkan hade efter några år vuxit till hundra personer, och Herzog hade stora lokaler vid Malmskillnadsgatan, i det som idag är Stockholms city. Åren före sekelskiftet var Herzogs bokbinderi Nordens största, och han uppmärksammades på utställningar runt om i Europa.

Herzogs bokbinderi kallade sig för ”ångbokbinderi”. En stor orsak till framgången var nämligen att Peder Herzog, i mycket högre utsträckning än sina branschkollegor, var öppen för teknikutvecklingen där olika moment i bokbindningen mekaniserades. Han tog också in tyska specialister för att lära upp sina anställda.

Teknikutvecklingen gällde till exempel hur pappersarken veks och skars, men framför allt trycket på det textillager – klot – som böckernas pärmar kläddes med. För att klä in och dekorera pärmar på det viset krävdes nämligen en ny bindningsteknik, där bokens sidor ”hängs in” i den färdiga pärmen eller bokryggen.

Peder Herzog såg till att bli bäst på den tekniken. Hans bokbinderi levererade inte bara långa serier hållbara och relativt billiga band i klara färger. De dekorerades heller inte bara i guld och färg – nu gjorde de böcker i flerfärgstryck med hög precision och konstnärligt utförande.

Snart stod böcker som var inbundna av Herzog i nästan alla borgerliga hems bokhyllor. De skapade inte bara läsglädje, utan syntes, gav status och visade alla som kom på besök att här bodde det bildat folk. Efter omkring tio år rapporterade tidningar att Peder Herzog var en av de tio stockholmare som hade högst årsinkomst – och då drev han fortfarande sitt företag som en enskild firma. (”Så mycket tjänar man där du bor”-artiklar är alltså inget nytt.)

Men inte nog med det. Peder Herzog tänkte att företaget hade mer att ge. Om det nu går att binda böcker effektivt, kan inte den kunskapen användas även på andra områden?

Under de här åren började ett nytt sorts näringsliv växa fram i Sverige. Det startades firmor och olika slags bolag när allt fler fick möjlighet att starta företag.

Många av företagen som startades hade kontor som behövde just sånt som Herzog kunde trycka: kassaböcker, journaler, liggare och kalendrar. Kontorsmateriel blev därför nästa expansionsområde. När skrivmaskinerna sedan kom i slutet av 1800-talet medförde också de ett nytt stort affärsområde för Peder Herzogs bolag. Skrivmaskiner krävde lösa pappersark. I stället för att motarbeta den nya tekniken och värna om inbundna skrivböcker som krävde handskrift, omfamnade han teknikskiftet och funderade på vilka nya problem som behövde lösas. Exempelvis hur de lösa pappersarken skulle förvaras. Herzog gav svaret – i en ringpärm där de lösa bladen kunde sättas in allt eftersom Extra populär blev pärmen som kallades ”skruvliggare”, där papper som satts in inte kunde tas bort, och inte kunde ändras i efterhand vilket var viktigt till exempel när det gällde räkenskaper och bokföring.

Vad hände sen?

Det är på kontorsvarusidan varumärket Herzogs har levt längst, i det som länge hette Esselte-Herzogs och numera bara Esselte. 1918, när Peder Herzog var 80 år, sålde han nämligen sitt företag till SLT, Sveriges litografiska tryckerier, som startat fem år tidigare.  (Säg SLT högt så hör du varifrån det utskrivna namnet Esselte kommit.)

Peder Herzog var inte bara öppen för förnyelse och hade förmågan att se en marknad, han hade också organisationsförmåga och ordningssinne.  Det sägs vi att när vi blir äldre ofta blir karikatyrer av oss själva, och det var nog fallet med Peder Herzog också. Han hamnade i konflikt med framväxande fackföreningar, och som styrelseordförande och grundare var han troligen en plåga för sina söner som tog över och ledde företaget som vd:ar. När han dog 1920 hade tiden sprungit ifrån honom. Men hans böcker står fortfarande kvar i många bokhyllor, och när vi öppnar en A4-pärm använder vi en produkt som han var med om att utveckla.

– – –

Text av Per Dahl, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria. Redaktionell bearbetning av Anders Sjöman.

– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

Mer att läsa

• Per Dahl, ”Peder Herzog, bokbindaren som började bygga”. (Förlaget Näringslivshistoria, 2015)