Under 1950-talet slog Vattenfall en mängd rekord vid kraftverksbyggena i Harsprånget och Stornorrfors. Det lyckades man med tack vare skickligt yrkeskunnande och ”the Swedish method”, teknik utvecklad av de svenska företagen Atlas Diesel och Sandvik i samarbete med Vattenfall.
När kraftverket i Harsprånget invigdes i juni 1952 var det i en klass för sig. Det var inte bara Sveriges och ett av världens största vattenkraftverk. Bygget som sådant kom att slå en rad rekord.
Kraftverket skulle, liksom flera tidigare vattenkraftverk, byggas under jord. Maskinhallen placerades 100 meter ner i urberget. Vattnet skulle ledas in och ut genom kraftverket via en tilloppstunnel respektive avloppstunnel. Avloppstunneln blev 2,9 km lång, 13 meter bred och 15 meter hög – med en tvärsnittsarea på 190 kvm. Den största tunneln i sitt slag.
Sammanlagt mätte de utsprängda bergrummen 850 000 kubikmeter och under arbetets gång slet man ut 6 500 borrar och gjorde av med 800 000 kilo sprängämne. All sprängsten användes till den 780 meter långa dammen.
Utbyggnaden av Harsprånget påbörjades långt tidigare, 1919, men hade avbrutits på grund av lågkonjunkturen i början av 1920-talet och vikande elefterfrågan. Arbetet återupptogs först 1945 när den stora utbyggnaden av övre Norrlands vattenkraft inleddes. Detta sammanföll med utvecklingen av bergborrningstekniken ”the Swedish method”. Metoden utvecklades av Atlas Diesel, numera Atlas Copco, och Sandvikens Jernverk. Den bestod av så kallade knämatade borrar utrustade med hårdmetallskär. Borrarna kunde hanteras av en enda man, som med hjälp av ett ”knä” på borren kunde mata borren framåt. ”One man, one machine”, som det hette i reklamen. Hårdmetallskären innebar dessutom att man inte behövde byta skären lika ofta. Tack vare den lättare och flyttbara utrustningen, kunde borrningsarbetena utföras på ett betydligt effektivare sätt än tidigare. Hos Vattenfalls tunnelprojekt kunde metoden testas och utvecklas i full skala.
Tunnelsprängning var en omfattande och dyrbar del av byggnadsarbetena i Harsprånget. Tekniken som tillämpades ägnades därför stor uppmärksamhet, bland annat genom ingående studier av arbetsmetoder och utveckling av maskinell utrustning. Samarbetet mellan Vattenfall, Atlas Diesel och Sandviken bidrog till att Sverige blev ett av världens ledande länder inom tunnelsprängningsteknik. De tre bolagens samarbete fortsatte sedan, framför allt vid byggena av kraftverken i Kilforsen och Stornorrfors.
Nya rekord i Stornorrfors
Vid bygget av kraftverket i Stornorrfors, som togs i drift 1958, slogs ytterligare rekord. Det är inte utan orsak de här åren brukar kallas ”Vattenfalls rekordår”. Kraftverket rankades då som världens största tunnelprojekt. Den fyra kilometer långa avloppstunneln hade en tvärsnittsarea på 390 kvadratmeter, vilket var störst i världen. För bergrummen hade 2,6 miljoner kubikmeter hård klippa sprängts och forslats bort. För Atlas Copco och ”the Swedish method” blev detta ytterligare ett framgångsrikt referensprojekt, ”bergborrmaskinernas och hårdmetallborrarnas triumf”. 15 år av utveckling fick nu fullt utslag.
Vid Stornorrfors slogs även andra rekord. Vattnets fallhöjd på 73 meter ner i turbinerna var också ett världsrekord. Och turbinerna från Nohab var störst i världen. Generatorerna från Asea slog också storleksrekord.
Arbetet med Stornorrfors drog till sig stort intresse bland tekniker i en rad länder. Vattenfall producerade därför en informationsfilm, där arbetet dokumenterades. Filmen fick titeln ”Bergtagen”, och visades också som förspel på de svenska biograferna. Huvudrollerna spelades av borrarbasen Forsgren och hans mannar. Tunnelarbetarnas svarta kläder gjorde sig emellertid inte på färgfilm. Därför kläddes mannarna i stället i orange gummiställ. Byggnadschefen vid Stornorrfors lär ha blivit så nöjd att han senare lät klä alla bergarbetare under jord i denna färg.
Ett mindre smickrande ”tunnelrekord” på senare tid är tunneln genom Hallandsåsen. Vattenfalls dotterbolag Kraftbyggarna fick 1993 i uppdrag att borra den knappt 9 kilometer långa tunneln. Enligt tidplanen skulle den stå färdig 1997. För uppgiften utnyttjade Kraftbyggarna tunnelborrningsmaskinen Hallborr, som man trodde skulle ta sig igenom berget med 100 meter i veckan. Tekniken hade med framgång använts vid bygget av vattenkraftverket Klippen. Men borren klarade inte av bergarten i Hallandsåsen utan stannade efter 13 meter. Kraftbyggarna tvingades byta borrningsteknik, men ytterligare problem tillstötte och bolaget fick lämna projektet. Vattenfall tvingades betala 700 miljoner kronor i skadestånd till uppdragsgivaren Banverket.
Dela med dig av dina tankar