Robert Nobels första oljeraffinaderi

Robert Nobel hade haft svårt att nå samma framgångar som sina bröder. Men rykten om den flödande oljan i Baku intresserade honom. När en affärsresa för broderns räkning förde honom till Kaukasus kom hans livsväg att stakas ut – och Branobel födas.

Bröderna Robert, Ludvig och Alfred Nobel var välinformerade om utvecklingen inom tekniska och kemiska områden. Ludvig hade hört talas om att ryssen Kokeroff år 1857 hade anlagt en liten fabrik i Baku i södra Kaukasus där han gjorde kerosin, fotogen, och det första raffinaderiet var i gång 1863. Ludvig ansåg i brev till Robert år 1864 att ”priset ännu är för högt. Troligtvis kommer dock denna olja att snart nog göra concurrence med den amerikanska. Tillgångarna är fullt ut lika rika som de i Amerika. I allmänhet har Petroleum en i allo lysande framtid”.

På jakt efter trä

Ryska regeringen upphävde arrendeformen på jord i januari 1873. Staten sålde nu genom offentliga auktioner jordlotter (parceller) till högstbjudande. Det lönade sig att investera. Robert hade länge velat resa till Baku, han hade erfarenheter av kerosin från Lamp- och lysoljemagasinet Aurora i Finland. Men Ludvig erbjöd Robert att på kommission tillverka 500 000 stockar till de ryska armégevären, de s.k. berdankorna, i Izjevsk. Robert visste att valnötsträ var bäst och att trädet växte i södra Kaukasus. Men först skulle Robert studera tillverkning av gevär i Schweiz och Österrike och därefter söka trä till stockarna i Kaukasus. Robert besökte brodern Alfred – som hade grundlagt en förmögenhet genom tillverkning och försäljning av nitroglycerin i Paris. Bröderna diskuterade de moderna tillverkningsmetoderna för gevär som Robert hade iakttagit. Därefter gjorde Robert en grundlig genomgång av skogarna i bergen väster om Baku, vid Kaspiska havet. Rapporten till Ludvig i september 1873 var negativ, skogarna var endera för gamla eller för vanskötta för att räcka till gevärsproduktion. Men Robert hade sett hur ”Baku blivit en livlig ort”.

Brödrahjälp

Mot slutet av 1873 återkom Robert till S:t Petersburg. Han fick 25 000 rubel av Ludvig som ersättning för nedlagt arbete i sökandet efter stockvirke och begärda upplysningar om vapentillverkning. Robert återvände i början av 1874 till Baku med ångtåg till Tsaritsyn (dagens Volgograd) och med båt på Volga via Astrakan till Baku. Skepparen på flodbåten var en holländare Debour, vars raffinaderi och en jordlott i Baku Robert köpte. Ludvig kunde den 31 oktober 1875 meddela Alfred att Robert hade funnit utmärkt nafta (råolja) på 10 famnars djup på ön Cheleken. Robert hade råmaterial, men frågan var hur han skulle klara att driva tillverkningen. Ludvig och Alfred hade erfarenhet av Roberts misslyckanden tidigare. Nu ville de hjälpa honom och hade gett både pengar och goda råd av teknisk natur.  Ludvig hade dock svårt att bedöma Roberts nya uppfinningar i destilleringen och reningen av oljan. ”Huvudsaken är och blir dock att förstå att driva saken i stort på förnuftigt sätt. Jag tänker alltid på, att vi, d v s du och jag, borde tillsammans resa dit för att se, om vi kunde hjälpa honom på något sätt. För oss har det ju lyckats att bli oberoende, och vi borde därför söka hjälpa Robert att också komma i samma ställning. Tänk därför på resan till Baku.”

Första inmutningen

Robert gjorde en inmutning på ön Cheleken på östra sidan av Kaspiska havet, men lämnade den och koncentrerade sig på Baku-området. Där, i Svarta staden var 120 små raffinaderier i gång. På oljefälten i Baku användes primitiva metoder, men nu började en teknisk utveckling. Robert gav svensken Martin Westwall, som redan drev en mekanisk verkstad i Baku med svenska yrkesmän, i uppdrag att tillverka apparaturen till raffinaderiet och gjorde honom senare ansvarig för driften. Två unga svenska civilingenjörer, Erland Theel och August Avelin, anställdes som kemist och produktionschef. På hösten 1875 drogs tillverkningen i gång. Robert fann sig tillrätta i ett Baku med oljefeber. Den enklaste bondson som satte spaden på rätt ställe kunde bli oljebaron. Rikedomen flödade ur Absherons brungula halvöken.På hösten 1876, när Ludvig var på väg till Baku, skrev han ett långt brev till Alfred. Ludvig behövde utarbeta ”en communicationslinje för att transportera oljorna i stor skala från Baku”. Hans beräkningar hade visat sig bättre än han hade trott: ”Företaget är ej svårt att utföra, men den vinst det kommer att kunna ge är oerhörd”. I Baku hade Ludvig och Robert arbetat med att göra klart fabriken. De hade lagt ner 300 000 rubel själva och generalmajor C.A. Standertskjöld hade bidragit med 150 000 rubel, vilket gav ett grundkapital på 450 000 rubel för oljeberedningen ensamt. Därutöver behövdes 2 000 000 rubel till rörledningar och stora reservoarer av järn.

Glad för Roberts skull

Ludvig skrev till Alfred att man med säkerhet och utan överdrift kunde räkna med 50 procent årlig vinst under flera år i rad:Jag är glad att kunna berätta Dig detta, emedan det skall glädja dig för Roberts skull, vilken haft bra många svårigheter att bekämpa därnere i det föga behagliga hålet – Baku kallat.I början av 1877 kunde bröderna Ludvig och Robert Nobel så lägga fram en plan för brodern Alfred där de utförligt beskrev hur oljeföretagets hela system för raffinering, transporter med båt och tåg, lagring och försäljning skulle arrangeras. Den verksamhet som skulle komma att bli Rysslands största privata företag hade påbörjats.

Författare: Brita Åsbrink

Dela med dig av dina tankar