Roy Andersson − en reklamens auteur

Sannolikt associerar vi inte en radikal ifrågasättare med geniala reklamfilmer. Men Roy Andersson har faktiskt hävdat att han funnit mer frihet för skapande i reklamfilmen än i ”vanlig” filmproduktion. Han är ett gott exempel på hur kommersiell framgång uppstår ur en kreativ spänning mellan samhällsuppfattning och produktionsvillkor.

Mitt första reklamfilmsminne är en rätt absurd episod. Ett led av propert klädda män står på rad i en flygplanskabin med öppen dörr. Framför dem står en flygvärdinna som instruerar dem hur fallskärmar fungerar. En efter en hoppar de ut med portfölj och taxfree-kasse i hand, följda av flygvärdinnan. Slutligen öppnas dörren till cockpit och två piloter med falskärm går ut i kabinen för att sedan hoppa ut. Dörren till cockpit slår upp och avslöjar att ingen sitter vid kontrollerna.

Detta exempel kommer ifrån en kampanj som gick under tidigt 90-tal på kommersiell tv. Jag hade då ingen aning om vem som gjort den filmen och vad det egentligen var reklam för. Men till skillnad från all annan reklam från den tiden minns jag denna berättelse i detalj.

Filmen var gjord av Roy Andersson, en unik regissör i reklamvärlden och en av de mest kända.

Roy Andersson växte upp i Göteborg, men sökte sig till Lund efter Hvitfeldtska gymnasiet. I Lund läste han historia och drama-teater-film, vilket egentligen var ett sidospår eftersom den nystartade filmskolan vid Svenska filminstitutet hade en åldersgräns på lägst 24 år. År 1967 blev han antagen till filmskolan i Stockholm och fick redan 1968 känna på uppmärksamheten när han som medarbetare till Bo Widerberg var med om att göra guldbaggeprisade dokumentären Den vita sporten. År 1970 kom så det riktiga genombrottet som självständig regissör med den kritikerrosadeEn kärlekshistoria. När nästa film, Giliap, släpptes blev den emellertid inte alls samma succé.

Efter det kalla mottagandet av Giliap gick Andersson mer eller mindre ut i kylan. Trots att han var regissör för andrateamet i Bo Widerbergs framgångsrika Mannen på taket lade bolagen locket på när det gällde egna produktioner. Däremot fick han erbjudande att regissera ett par reklamfilmer för Fazer, med Björn Gustafson och Lars Amble i rollkaraktärerna. År 1969 infann sig ett uppdrag för en tvåltillverkare. Efter perioden med Fazer kom så erbjudandet från Trygg-Hansa.

Reklamfilmen gav frihet

Reklamgenren gav honom han den konstnärliga frihet som han inte hade i spelfilmerna. Där fick han inte visa ”sanningen” utan bara göra en förljuget ”mjuk” film. I en intervju från Tusen och en bild år 1992 förklarade Andersson exempelvis upplägget för Trygg-Hansas filmer. Tanken var inte att visa upp människor som var klumpiga och orsakade sin egen olycka. I stället var det naturlagarna som gick emot deras lycka. Gravitation och blåst får att trädet att drämma ner i den nya bilen. En ovanligt stark fisk överraskar pimplaren och gravitationen får båten att glida ner från lastbilsflaket på den parkerade bilen bakom. Det som inträffar är det minst väntade, men det inte omöjliga, och därför ska man försäkra sig. I filmen där en bil med nöd och näppe undviker att köra in i en glasruta är det en förbipasserande med stege som krossar rutan i stället.

Roy Anderssons reklamfilmer kan närmast beskrivas som sofistikerad manipulation, till skillnad från annan reklam som bara visar upp en vara. Ändå slår han fast att sanningen varit det viktigaste, i en intervju för Tusen och en bild år 1990. Förutom konstnärlig ambition, hederlighet mot beställaren och respekt mot den som tittar, gällde det att finna avvägningar som gjorde att marknadsföringen motiverade honom själv. Att politiskt, etiskt och konstnärligt kunna stå för det man gjort, att inte sälja en lögn.

Stilen i Trygg-Hansas filmer och i de efterföljande filmerna är synnerligen distinkt. Man kan inte ta fel på en reklamfilm av Andersson. Sättningen är statisk med fast kamera utan direkta åkningar och inga som helst zoomningar. Allt har gjorts i en tagning från början till slut; klipp hör till undantagen. Människorna framför kameran är alldagliga, men på intet vis slumpmässigt valda. Är mannen småväxt och tanig är hustrun satt och bastant.

Slagkraften behövdes

Då såg vi reklam på bio. Jag som tillhör generationen där kommersiell tv alltid funnits, kan inte inse detta lika fullt ut som en äldre generation. Regissör och producent lade ner möda på filmerna och vi skulle som åskådare minnas dem även om vi hade sett till exempel Jakten på den försvunna skatten. Att lägga krutet på bilden mer än på produkten blev den viktigaste vägen till ett resultat som satte sig i medvetande och minne.

Det är ibland svårt att tro, men merparten av alla Roy Anderssons reklamfilmer är gjorda i studio. Orsaken var hans krav på att scenografi och ljussättning skulle följa hans vision. Ett väl beskrivet fall är filmandet av Kajen − som är ett undantag. I handlingen står en raggarbil parkerad på en kaj. Ägaren kliver ur bilen och urinerar över kajkanten. Från till synes ingenstans kommer ett godståg och törnar in i bilens bakdel och sänder den över kanten. Uppjagat gastar mannen ”Gittan!” ner mot vattnet och hon ropar ”Svenne!” som svar. Famlande griper han livbojen som sitter upphängd vid sidan av honom. Kameran höjer sig och vi ser spättan som klättrat upp på bilens skuff. Filmen avslutas med Trygg-Hansas logga och budskap.

Inspelningen tog ett helt dygn, och detaljerna var minutiöst förberedda. Platsen var minsta problemet. På kajen fanns plats för både lyftkranar och annan utrusning. Teamet rekvirerade en äkta raggarbil, men filmens avslutning krävde att bilen skulle flyta, vilket den bilen inte gjorde. Att rekvirera en likadan bil och hugga upp den i passande bitar var inte att tala om. Lösningen blev att gjuta exakta kopior av de bildelar som skulle flyta på vattenytan.

I den riktiga bilen placerades en docka med vaxhuvud som liknade skådespelerskan. Även om man inte såg henne skulle dockan vara med för att göra förloppet så verkligt som möjligt. De bildelar som sedan placerades i vattnet låg så att de såg ut att flyta, och den riktiga bilen placerades i den döda vinkeln för kameran. Resultatet blev att åskådaren såg en hel bil som guppade i vattnet och inte bara bakdelen. Liknande förberedelser gjordes för alla andra filmer; ingenting lämnades åt slumpen.

Internationellt känd

Få reklammakare har förunnats att vinna priser som Roy Andersson. Filmerna Glasrutan, Vaken, Hem Ljuva hem, Statyn, Bröllopet, Trädet, Kajen ochTältet från Trygg-Hansas arkiv är bara några exempel på reklam som rönt nationellt och internationellt renommé. En film som prisades med guld på den internationella tv- och filmfestivalen i New York. De gjordes enligt ett vinnande koncept, men detta kunde inte hålla i evigheter. Hur skulle nästa film överträffa den förra? När den första visade en bildörr som kvaddades hade den sista ett flygplan som kraschade i en parkerad jeep. Produktionen för Trygg-Hansa avslutades i början av 80-talet just eftersom det blev svårt att överträffa sig hela tiden.

Anbuden på reklamfilmer och beställningsfilmer har fortsatt. Till dags dato har Roy Anderssons studio gjort bortåt 400 reklamfilmer, både för svenska och utländska företag. Flera har blivit klassiker: Arlas reklamserie om den snåle bonden och Posten AB:s filmer om ”riktig post” hade båda Lars Nordh i huvudrollen som en pessimistisk och föga sympatisk karaktär. En annan figur av samma typ är huvudpersonen i de filmer som gjordes för Felix, spelad av Holger Andersson. Åter en i grunden rätt dryg person som ständigt får sina fördomar motsagda. Men har man ätit Felix ketchup i hundra år bör man veta hur den ska vara!

Kanske mest klassisk av de senare filmerna är den för Handelsbanken med direktörstyper som hoppar ur flygplanet följda av personalen och ett tomt flygplan efter sig. Den filmen är även Anderssons uttalade personliga favorit. Den belönades också internationellt i Cannes och dess reklamfilmsfestival med guldpriset.

I en tillbakablick från 1990 kunde Andersson konstatera att han var nöjd med att göra sina reklamfilmer: de ”skakade makten”. Av de närmare 150 han gjort då hade han endast varit direkt missnöjd med tre stycken.

Vad har vi att vänta framöver? En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är namnet på Roy Anderssons senaste långfilmsprojekt, en film som beräknas ha premiär nästa år, 2014.

Författare: Alexander Fredén

Dela med dig av dina tankar