Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1964:1 (årgång 38)
Med RK på NK
Det kostar så litet att vara hövlig. Har Ni tänkt på det Ni alla som tillhör vår NK-krets?
Ni har kanske under senaste tiden läst tidningarnas referat av en amerikansk utredning om svenskarnas känslokyla? Det är så svårt för oss att vara naturligt vänliga. Man respekterar oss från utlänningarnas sida för vår korrekthet – ibland kan den kanske ifrågasättas – och vårt värdiga uppträdande – åtminstone i umgängeslivet – men man saknar mjukheten, det känslomässiga och det i någon mån självuppgivande leendet.
Man skall ju aldrig generalisera, det är en gammal lärdom, och den gäller även i detta fall. Men ligger det ändå inte ganska mycket av sanning i kritiken. Vi känner väl alla till någonting som kallas den kungliga svenska avundsjukan och den gör bland annat, att vi bevakar varandra med yttersta omsorg för att söka hos varann inte de positiva karaktärsdragen utan de negativa. Men vi är i grund och botten inte så dåliga. Det finns så mycket i den svenska folksjälen, som är av väsentligt högre kvalitet än det man möter hos andra folk. Dessutom är vi idag ett av jordens rikaste länder med en levnadsstandard som endast överflyglas av USA.
Varför skulle vi då inte kunna avveckla vårt avundskomplex och bara känna oss glada? Varför skulle vi inte kunna visa en leende uppsyn mot alla de medmänniskor som har lyckats? Det gör amerikanerna, våra förebilder! Varför skulle vi inte kunna i all vår välfärd gå omkring med ett tillfredsställelsens leende på våra läppar och i hela vårt ansikte?
Ni som är unga, om jag nu får tala till Er, varför ser Ni ut, när jag möter Er i varuhuset, som om all världens problem läge på Era axlar? Jag har mött Er i rulltrapporna, jag har mött Er i olika passager och jag har mött Er på avdelningarna ibland på skilda sidor om disken. Jag kan förstå och uppskatta, att respekten inför en fullvuxen och överordnad människa gör sig gällande i ansikte och attityd, men å andra sidan skulle jag så gärna vilja möta särskilt från Er unga det öppna kanske litet barnsliga leendet.
Man behöver inte vara trulig, även om man är i den normalt truliga åldern. Skall man bli en försäljare, en affärsman, måste man frigöra sig från sina komplex – öppna sin unga själ och begåvning för omvärlden.
När man som kund frågar och möts av svaret ”uumh”, stelnar man själv liksom man stelnar inför det korthuggna ordet ”ja” med en överbetoning till ”å”. Skulle man däremot redan vid disken bli tillfrågad av den unge eleven eller den mera vuxne försäljaren: ”Är det någonting jag kan stå till tjänst med”, kommer man mycket lättare i ett tillstånd av inköpslust.
Det finns en amerikansk bok som heter ”The sales begins when the customer says no” och där kan man lära sig, att en kund måste värmas upp, om det skall bli någon försäljning.
Vår uppvärmning långt i förväg sker genom vår reklam och vår miljö. Genom olika utåtriktade arrangemang gör vi allmänheten intresserad av att komma till oss, men om de då möts av ett opersonligt ”uumh” understruket genom ett granitpräglat ansikte, så har man värvat förgäves.
Leendet, tillfredsställelsens leende, glädjens leende, det som vi alla i vår välbeställda värld skulle kunna visa, det är fullföljandet av annonseringen, fullföljandet av alla våra ansträngningar att erbjuda färg, ljus, värme, vacker miljö och vackra varor. Vi måste alla lära oss le ett vänlighetens välkomnande leende.
När människor samlas inom våra murar, är de alla våra gäster och vi alla som tillhör staben, unga och gamla, är tjänstgörande värdinnor och värdar. Ingen fest blir till fest om inte gästerna mottas med spontan vänlighet och glädje. Ni unga måste lära den regeln, vi äldre måste komma ihåg att tillämpa den, därför att NK skall inte bara vara människornas vardag utan även vardagens fest.
Text: Rudolf Kalderén
Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1964:1 (årgång 38)
Dela med dig av dina tankar