Med lagen om kollektivavtal (1928) bekräftades den förhandlingstradition som grundlagts i början av 1900-talet och som innebar att arbetsgivare och arbetstagare slöt avtal om löner och arbetsförhållanden utan direkt inblandning från staten. Trots att avtalsparterna på så sätt eftersträvade samförståndslösningar förekom både strejker och öppna motsättningar mellan arbetare och arbetsgivare. I samband med en strejk mot sänkta löner vid Marmaverken 1931 kallade arbetsgivaren in strejkbrytare för att ombesörja lastningen av pappersmassa. Det väckte inte oväntat stor vrede, och i samband med ett demonstrationståg i Ådalen sköt militären in i folkmassan och dödade fem personer. Efter Ådalskravallerna följde en lång diskussion om ansvaret bakom skotten där såväl strejkledare som myndigheter och ansvarigt befäl på platsen utpekades som ansvariga.
I ett längre perspektiv var händelserna i Ådalen 1931 framför allt viktiga för att ytterligare stärka samförståndsandan på den svenska arbetsmarknaden. Såväl arbetsgivare som arbetare hade ett intresse av att undvika att situationer liknande den i Ådalen återupprepades, men det förekom arbetsmarknadskonflikter också efter 1931. Fred och samförstånd på arbetsmarknaden skulle emellertid skapa förutsättningar för högre produktion och ökade löner. På det politiska planet ställde sig både högern och socialdemokraterna bakom en tydligare reglering av arbetsmarknaden. Vid 1934 års riksdag inlämnades tio motioner som på olika sätt förordade en reglering av arbetsmarknaden för att skapa arbetsfred.
Efter det misslyckade riksdagsvalet 1928 valde socialdemokraterna under ledning av Per Albin Hansson en mer reformistisk linje, som säkerligen bidrog till valframgångarna. Hansson bildade efter valet en minoritetsregering som under resten av 1930-talet regerade med stöd av bondeförbundet – från 1936 i en koalitionsregering. Under denna tid genomfördes den så kallade kohandeln som gav stöd åt bondeförbundets krav på krisåtgärder för jordbruket samtidigt som socialdemokraterna fick visst stöd för särskilda reservarbeten för att minska arbetslösheten.
Den socialdemokratiska regeringen stod också inför problemet med den oroliga arbetsmarknaden, men där valde regeringen att inte gå lagstiftningsvägen, utan tillsatte en utredning med namnet ”Folkförsörjning och arbetsfred” med syfte att brett analysera relationerna mellan produktion, arbetsförhållanden och arbetsfred. Slutsatsen av denna analys var att utredarna i och för sig kunde tänka sig en lagstiftning, men att det vore att föredra om LO och SAF kunde nå en överenskommelse utan statlig inblandning. LO kunde tänka sig en statlig reglering, men föredrog också att frågan löstes mellan arbetsmarknadens parter. SAF var direkt avvisande till statlig inblandning. En förhandlingslösning var således den för tillfället enda framkomliga lösningen, och våren 1936 inleddes förhandlingarna.
Dessa drog ut på tiden, men i december 1938 slöts till slut ett avtal – Saltsjöbadsavtalet – mellan SAF och LO. Avtalets innehåll var till det yttre inte särskilt omfattande. Den viktigaste punkten behandlade införandet av en ny central förhandlingsordning. Vidare infördes en central Arbetsmarknadsnämnd där tvister mellan parterna och även samhällsfarliga konflikter skulle hanteras. Slutligen bekräftades åter arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet – vilket hade varit föremål för mycket kritik från LO – men arbetsgivarna var skyldiga att samråda med fackliga organisationer vid avsked och permitteringar.
Historikerna Klas Åmark och Sven Anders Söderpalm har emellertid hävdat att det även kan ha funnits en hemlig tilläggsöverenskommelse där parterna bland annat var överens om att undvika statlig inblandning och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vidare ska SAF ha lagt ned strejkbrytarorganisationerna mot att LO noggrannare kontrollerade kommunister och syndikalister på arbetsplatserna. Om man ser till konsekvenserna av Saltsjöbadsavtalets tillkomst ligger det mycket i denna argumentation. De tidigare vanliga strejkerna blev allt mer sällsynta, vilket också minskade behovet av strejkbrytare och därför gjorde strejkbrytarorganisationer mindre viktiga. Kontrollen av vänsteraktivister inom den fackliga rörelsen låg sannolikt i allas intresse, särskilt sedan kontakterna mellan det socialdemokratiska partiet och LO blivit allt närmare – bland annat försökte statsminister Per-Albin Hansson övertala LO:s ordförande August Lindberg att ingå i den socialdemokratiska regeringen.
Saltsjöbadsavtalets tillkomst sammanföll med en relativt fördelaktig utveckling för Sveriges del. Både landets ekonomi och företagandet hade utvecklats positivt sedan 1934, vilket minskat risken för kontroverser mellan arbetsmarknadens parter. Den fackliga kampen hade blivit mer fördelningspolitisk än klasskampsmässig – även om den gamla retoriken fortfarande fanns kvar. Folkhemstanken uppstod således under en tid av positiv utveckling.
Dela med dig av dina tankar