De båda världskrigen och mellankrigstiden innebar en omfattande ekonomisk omvandling. Parallellt med denna skedde också förändringar som påverkade det politiska systemet, människors levnadsförhållanden och företagandet. I denna överblick diskuteras några av de förändringar som främst påverkade relationen mellan stat och näringsliv och som kan visa på den långsiktiga utvecklingen i samhället.
I denna överblick diskuteras några av de förändringar som främst påverkade relationen mellan stat och näringsliv och som kan visa på den långsiktiga utvecklingen i samhället.
Rösträttsreformen
En förändring som direkt påverkade de politiska besluten var de rösträttsreformer som genomfördes under 1910-talet. Rösträtten hade varit en het fråga sedan 1800-talet, och en av de drivande för en rösträttsreform var liberalen Karl Staaff, men hans försök att förankra en vidgad rösträtt stötte på motstånd från konservativa grupper. En begränsad förändring av rösträttsreglerna genomdrevs i riksdagen av en högerregering under ledning av Arvid Lindman 1907 och tillämpades för första gången i 1911 års val. Men valsystemet innehöll fortfarande stora begränsningar, och arbetet med att reformera rösträtten fortsatte under första världskriget och drevs också på av de revolutionära strömningar som under krigets sista år drog genom Europa. Mot bakgrund av bland annat det blodiga inbördeskriget i Finland mellan röda och vita, tog socialdemokraterna genom bland andra partiledaren Hjalmar Branting och den nyvalde riksdagsmannen Per-Albin Hansson tydlig ställning för en reformistisk förändring av det svenska styrelseskicket.
År 1918 infördes allmän och lika rösträtt för män vid kommunala val. Den svenska rösträttsdiskussionen kom därefter att handla framför allt om två huvudfrågor: införandet av kvinnlig rösträtt och avskaffandet av rösträtt efter inkomst vid val till första kammaren. Den första kammaren var högerns och andra konservativa gruppers starkaste fäste och hade dessutom stor strategisk betydelse. Eftersom politiska beslut förutsatte att första och andra kammaren var överens innebar kontrollen av första kammaren att de konservativa kunde stoppa oönskade politiska beslut. De internationella strömningarna, protester inom landet och förändringar i den kommunala rösträtten gjorde det emellertid svårt att motsätta sig en fortsatt rösträttsreformering.
I maj 1919 beslutade riksdagen efter en proposition från liberaler och socialdemokrater att införa allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Vissa restriktioner fanns fortfarande kvar, men avskaffades successivt under mellankrigstiden. Vid valet till andra kammaren 1921 tillämpades de nya vallagarna för första gången.
Ny ekonomisk politik
Rösträttsreformen skapade förutsättningar för en ny ekonomisk politik. Socialdemokraternas position stärktes, medan högern gick bakåt. Detta ökade möjligheterna att driva en ekonomisk politik som gynnade arbetarklassen, bland annat i form av sociala reformer. Mellankrigstiden innebar också början till en förändrad syn på statens roll i samhället. Staten kunde nu tänkas vara en aktiv aktör som tydligare styrde den ekonomiska utvecklingen och reglerade näringsliv och arbetsmarknad. För Landsorganisationen (LO) innebar rösträttsreformen att arbetarrörelsen genom det socialdemokratiska partiet fick bättre möjlighet att föra fram och diskutera sina hjärtefrågor.
En sådan fråga hade varit införandet av åtta timmars arbetsdag. Arbetsgivarna såg stora risker med införandet av en förkortad arbetsdag. Bland annat hävdade de att ekonomin i företagen skulle försämras då företagen skulle tvingas anställa betydligt flera för att hålla produktionen uppe. Detta skulle direkt påverka produktionskostnaderna. Från arbetstagarhåll lyfte man framför allt fram de sociala och individuella fördelar som reformen skulle innebära, men man pekade också på att samhället skulle bli mer harmoniskt. Efter ett kommittéarbete presenterades i maj 1919 en proposition i frågan som antogs av andra kammaren men avvisades av första kammaren. Efter nyval till första kammaren hösten 1919 kom frågan upp till förnyad omröstning. Maktförhållandet hade då förskjutits så att över 60 procent av kammarens ledamöter hörde till liberalerna, socialdemokraterna och andra vänsterpartier. Detta resulterade i att en lag om åtta timmars arbetsdag antogs (48 timmars vecka eftersom man även arbetade på lördagar).
Lagen gällde fram till och med 1923 – då den permanentades – och var långt ifrån heltäckande. En utvärdering från 1924 visade att det fanns många undantag från reglerna och att långt ifrån alla omfattades av åttatimmarsdagen. Genom att ta bort pauser, införa rationellare arbetsmetoder och taylorism var det också möjligt för arbetsgivarna att kompensera för bortfallet av arbetstid. Reformen blev således – trots arbetsgivarnas motstånd – en viktig förändring för att effektivisera produktionsprocessen och ge företagen bättre möjligheter att möta den ekonomiska krisen på 1930-talet.
Turbulent politisk situation
Reformmöjligheterna under 1920-talet hämmades av den turbulenta politiska situationen. Någon stabilitet infann sig aldrig i den svenska politiken, och ministärerna var kortlivade minoritetsregeringar. Motsättningarna mellan höger och vänster var skarpa. Detta visade sig bland annat i det så kallade kosackvalet 1928, då den politiska retoriken på båda sidor gick till överdrifter. Samma år lyckades dock riksdagen anta lagen om kollektivavtal. Tidigare (1906) hade Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) erkänt arbetarnas rätt att organisera sig och träffa kollektivavtal, mot att LO erkände arbetsgivarnas rätt att leda och organisera arbetet och fritt anställa och avskeda personal. Lagen om kollektivavtal gick ett steg länge genom att föreskriva att fredsplikt rådde för de arbetsmarknadsparter som ingått kollektivavtal. Samtidigt inrättades Arbetsdomstolen (AD) som en sista instans för att avgöra tvister under gällande avtal.
Med lagen om kollektivavtal bekräftades den förhandlingstradition som grundlagts i början av 1900-talet och som innebar att arbetsgivare och arbetstagare slöt avtal om löner och arbetsförhållanden utan direkt inblandning från staten. Trots att avtalsparterna på så sätt eftersträvade samförståndslösningar förekom både strejker och öppna motsättningar mellan arbetare och arbetsgivare. I samband med en strejk mot sänkta löner vid Marmaverken 1931 kallade arbetsgivaren in strejkbrytare för att ombesörja lastningen av pappersmassa. Det väckte inte oväntat stor vrede, och i samband med ett demonstrationståg i Ådalen sköt militären in i folkmassan och dödade fem personer. Efter Ådalskravallerna följde en lång diskussion om ansvaret bakom skotten där såväl strejkledare som myndigheter och ansvarigt befäl på platsen utpekades som ansvariga.
Hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt av Mats Larsson. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar