En av Stockholmolympiadens drivande organisatörer var den blivande Asea-chefen Sigfrid Edström. Han var modern i sin attityd, men också en lika stark tävlingsmänniska som någon av medaljörerna.
Stockholm-OS 1912 har i efterhand beskrivits som ett organisatoriskt mästerverk, i synnerhet i svensk litteratur. Spelen har bland annat fått beteckningen ”The Swedish Masterpiece”, ”Solskensolympiaden” och liknande. Bakom Solskensolympiaden och dess organisation stod främst Viktor Balck, den ”svenska idrottens fader”. Han var den mäktiga organisationskommitténs ordförande och spelens starke man. Vid sidan om den nationellt sinnade militären Balck fanns andra skickliga organisatörer, bland annat Sigfrid Edström. Han skilde sig från Balck på flera sätt och var för tiden en modern företagsledare och internationalist samt representerade ett nytt samhälle i vardande. Balck var däremot urtypen för det gamla oscarianska Sverige, en epok som var på väg att försvinna.
Vem var då denna uppkomling på idrottsscenen? Edström föddes 1870 på västkusten och var således 42 år vid tiden för Stockholm-OS. Han utbildade sig till ingenjör vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg, och som så många andra ingenjörer vid denna tid fortsatte han sin utbildning i Schweiz innan han flyttade till Pittsburgh i USA för att inleda sin yrkeskarriär. Senare gifte han sig med amerikanskan Ruth Randell med vilken han fick fyra barn.
Tidigt byggde den socialt begåvade Edström upp nätverk som han fick nytta av under hela sin långa framgångsrika yrkesbana. Han återvände vid förra sekelskiftet till Göteborg för att elektrifiera stadens spårvagnsnät, innan han handplockades av familjen Wallenberg och installerades som verkställande direktör för det Västeråsbaserade elektronikföretaget Asea (sedan 1988 ABB). Asea blev under Sigfrid Edströms ledning ett världsledande multinationellt företag. Han var en hårdför vd under tre årtionden, 1903–1933, och sedan styrelseordförande 1934–1949. Han var således ett med Asea under nästan ett halvt sekel. Parallellt med Aseaarbetet erhöll Edström ledande positioner inom flera av det svenska näringslivets skilda intresseorganisationer. Även internationellt gjorde han karriär och var under en tid ordförande i Internationella Handelskammaren.
Edström nätverkade även på sin ”lediga” tid, den lilla han unnade sig. Fritid och arbete flöt ihop. Mottagningarna och middagarna i Villa Asea i Västerås var otaliga i likhet med middagarna på favoritrestaurangen Operakällan i Stockholm. Företagsledare och politiker tillhörde vanligtvis gästerna och det sparades inte på mat och dryck, tvärtom.
Edström tog plats i rummet, både bildligt och bokstavligt. Han var en stor och kraftig karl, 190 centimeter lång, bredaxlad och med stigande ålder en rejäl pondusmage. Ett citat från en tidskrift får illustrera: ”Instinktivt kände man, att det var en karl, en ledare, man hade framför sig. En reslig gestalt, typisk sportsman [—] en man huvudet högre än folket.” En framgångsrik industriledare (och idrottsledare) av Edströms kaliber skulle enligt samtida ideal utstråla manlighet och gärna kombinera detta med ett gott utseende. Stora företagsledare fick ibland smeknamn för att markera position och befattning. Edström kallades ibland ”Vikingen”, ibland ”Hövdingen” på grund av sitt utseende och sin maktposition.
Edström var nämligen, likt en viking, den som erövrade position efter position och aldrig nöjde sig med att vara tvåa utan alltid skulle vara nummer ett, vara ordförande, vilket Edströms många ordförandeposter i olika organisationer tydligt vittnar om. I de mest skilda sammanhang som han engagerade sig i, både inom idrotten och utanför, blev han snabbt vald till ordförande. Han var den självklare ledaren.
Sigfrid Edström var en man med pondus och starka ledaregenskaper och kallades därför ofta för Hövdingen. Svenskt Näringslivs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Edström och Stockholm-OS
Stockholm-OS organisation var både omfattande och mansdominerad. Kvinnorna lyste i stort med sin frånvaro. Organisationskommittén bestod av äldre män ur överklassen eller övre borgerligheten, inte sällan med idrottsbakgrund. Viktor Balck var således ordförande, och den idrottsintresserade kronprins Gustaf Adolf hedersordförande, en synnerligen aktiv dylik. Sigfrid Edström var vice ordförande, en ovan position för honom. Under sig hade organisationskommittén ett stort antal kommittéer och sektioner, totalt 27 stycken, till exempel Brottningskommittén, Reklamkommittén, Presskommittén, Förströelsekommittén. Man hade tänkt på allt!
Historikern Therese Nordlund Edvinsson menar att Edström spelade en viktig roll som nätverkare och dörröppnare under spelen tack vare sitt stora kontaktnät och sina goda språkkunskaper. Hon menar också att han var skicklig på att bedöma folk och deras förmågor, och att hans ledarstil kännetecknades av att viktiga arbetsuppgifter delegerades till personer han ansåg kompetenta.
Under Stockholm-OS blev han personlig vän med flera aktiva och ledare, bland annat Avery Brundage, Carl Diem och Karl Ritter von Halt (de två sistnämnda blev efter 2:a världskriget stämplade som nazister och Edström kämpade hårt för att få von Halt frisläppt ur rysk fångenskap efter kriget). ”De fyras gäng”, som de kom att kallas, skulle senare få de ledande positionerna i den internationella idrotten under decennier. Den amerikanske idrottsledaren Avery Brundage var också en sann ”doer” i Edströms anda, och de blev goda vänner och umgicks även privat.
Sigfrid Edström byggde således under OS 1912 upp ett strategiskt kontaktnät med de viktigaste idrottsledarna i världen, och han var inte sen att utnyttja detta kontaktnät i sin maktutövning under sin senare idrottsledarkarriär, vilken är minst lika imponerande som hans yrkeskarriär. Edström lyckades både bli president i Internationella friidrottsförbundet (IAAAF) under flera decennier (1913– 1946) och senare också IOK-president (1946-1952), två av idrottsvärldens mest prestigefyllda poster. Han var också en av grundarna till Riksidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté. Att Edström var ett unikum både för sin och vår tid är klart. Ingen idrottsledare, vare sig i Sverige eller utomlands, har varit i närheten av att väljas till motsvarande prestigefyllda poster som hans.
Ur Företagshistoria 2012:3
Text: Leif Yttergren är docent och ämnesansvarig för idrottshistoria vid GIH i Stockholm. Han driver just nu forskningsprojektet ”Sigfrid Edström – idrottsledare i krig och fred”.
Dela med dig av dina tankar