Skandias omvandling

Skandia, som är ett av Sveriges äldsta försäkringsbolag, har haft en utveckling under de senaste 25 åren som varit mycket turbulent. Genom externa och interna förändringar har bolagets produkter, ägande och kundkrets omvandlats och ett helt nytt Skandia har skapats.

Sedan Skandia bildades 1855 som Sveriges första försäkringsaktiebolag med både brand­-och livförsäkring har företaget upplevt såväl stora fram-­ som motgångar. De senaste tre decennierna får ändå anses ha varit extra turbulenta: Företaget har sålt historiskt viktiga delar, blivit uppköpta för att sedan återköpa sig själva via sitt
dotterbolag och slutligen transformerats till ett ömsesidigt försäkringsbolag, ägt av sina försäkringstagare. Bolagets produkter, ägande, kundkrets och ekonomiska situation är i dag helt annorlunda jämfört med 1990-­talets början. Flera av dessa omvandlingar följde av att marknaden förändrades, men ofta var de också ett resultat av medvetna strategier från bolagets ledning och styrelse.

Strategierna

Skandia hade varit verksamt på utländska marknader sedan bolaget startades men det var i slutet av 1960-­talet som Skandias ledning beslöt – efter att de olika Skandia-­bolagen fusionerat till en gemensam försäkringskoncern i början på decenniet – att bolaget skulle expandera utomlands. Den svenska marknaden uppfattades som mättad och konkurrensen drev premierna nedåt. Dessutom fanns farhågor att lagstiftningen – som bland annat tvingade bolaget att investera i statsobligationer med låg ränta – kunde bli ett ännu större hinder i framtiden. Den internationella marknaden lockade med högre premier och total frihet att investera i olika värdepapper. Men samtidigt innebar detta att bolaget mötte nya marknadskulturer och riskerna ökade.

Under 1980-­talet avreglerades finans-­ och försäkringsmarknaderna i Sverige, vilket ändrade förutsättningarna påtagligt för försäkring såväl i Sverige som internationellt. Skandia utvidgade sin verksamhet, inte minst inom återförsäkring, där försäkrings
bolag säljer skydd till varandra för att sprida den sammanlagda risken för hela branschen. För just återförsäkring var 1990­-talet speciellt. Orkaner och andra naturkatastrofer i början av decenniet – till exempel orkanen Andrew i USA 1992 – ledde till förluster och flera bolag drog sig ut från marknaden.

Skandia var i början av 1990-­talet världens tionde största återförsäkringsbolag inom skadeförsäkring. Men i slutet av 1992 beslutade Skandias ledning att dra ned sina engagemang på de mest förlustbringande marknaderna, och 1993 började återförsäkringsrörelsen avvecklas. De sista delarna såldes till Hannover Re 1997. Denna neddragning var mer eller mindre nödvändig för att Skandia skulle kunna behålla sin finansiella styrka.

Men även den inhemska skadeförsäkringen utvecklades svagt. Den framstod som »övermogen«, där premietillväxten endast ökade i takt med BNP, samtidigt som avkastningen var högst begränsad. Utvecklingspotentialen var betydligt svagare än för liv­och pensionsförsäkring. Skandia överförde sin skadeförsäkringsverksamhet till det nybildade bolaget If, vilket blev klart 1999. Som ägare till If stod Skandia tillsammans med norska Storebrand och sedermera även med finska Sampo som delägare.

Vänster: Reklam för SkandiaBonus från 1990-talet. Skandia blev ett renodlat livsförsäkrings-­ och sparbolag 1999. Höger: Skandia är i dag ett helt kundägt bolag.

Skandia omvandlades med detta till ett renodlat livförsäkrings-­ och spar bolag. På kort sikt skapade förändringen möjligheter till snabbt ökade intäkter med begränsade kapitalinsatser. Men på längre sikt innebar satsningen på livförsäkring att kapital behovet växte. Skadeförsäkringen hade ändå gett gott kassaflöde och en likviditet som underlättade bolagets verksamhet. Om den funnits kvar i bolaget hade det kunnat hjälpa koncernen att undvika en del av den omfångsrika upplåning som sedan blev nödvändig i början av 2000­talet. Dessutom frångick Skandia genom avvecklingen av skadeförsäkringen den gamla devisen om att försäkring bör ha en sund riskspridning mellan olika typer av försäkringar för att undvika ett för stort beroende av en enskild produkt. År 2004 såldes aktierna i If till Sampo och detta innebar att Skandia efter 149 års verksamhet helt lämnade skadeförsäkringsmarknaden.

Kunderna

Kundernas förtroende är avgörande för all försäkringsverksamhet. För Skandias del påverkade de så kallade Skandiaskandalerna i början av 2000-talet allvarligt allmänhetens tilltro till bolaget. Det som skapade dessa problem var de bonusprogram som tillämpades för bolagets ledande personal, lägenhetsaffärer kopplade till nyckelpersoner samt värdeöverföringar mellan det ömsesidigt drivna Skandia Liv och moderbolaget. När dessa händelser exponerades och blev »affärer« i media påverkades varumärket.

Bonusprogrammen måste emellertid sättas in i ett större sammanhang för att bli begripliga. När Skandia införde sitt incitamentsprogram diskuterades det inom hela det svenska näringslivet om behovet av rörlig ersättning för att öka pressen på företagsledningar att visa ett gott resultat. Detta antogs i sin tur bidra till högre utdelningar, stigande aktiekurser och högre ägarvärden. En rörlig ersättning, som en bonus, var även ett bra verktyg för att knyta nyckelpersoner närmare bolaget. Just det var extra viktigt för Skandia på den amerikanska och den brittiska marknaden, där huvuddelen av Skandias expansion skedde på 1990-­talet.

Inledningsvis var Skandias bonussystem relativt blygsamma och kopplade till nyckelpersoner i den utländska verksamheten. Snart växte systemen ändå bortom styrelsens kontroll. Detta kan ändå inte rätt färdiga storleken på bonusarna – som uppgick till mer än fyra miljarder kronor. Särskilt som resultatet inom försäkring inte kan avläsas förrän efter en längre tidsperiod. Därför förefaller i efterhand metoden att beräkna bonusar med hjälp av »embedded value« (nuvärde på försäkringens totala värde) som något överoptimistiskt. Det ska dock påpekas att de första förslagen till bonussystem var relativt enkla men de ändrades vid ett flertal tillfällen och blev över tid tämligen sofistikerade och svåra att överblicka. När bonusprogrammen kom till allmän kännedom och exponerades i media, föll förtroendet för Skandia snabbt.

Ägare och ledning

Ända sedan Skandia bildades 1855 har ledningen spelat en avgörande roll för
verksamheten, medan ägarnas inflytande minskat. Genom begränsningar av rösträtten var det svårt för ägarna att styra bolagets verksamhet i någon annan riktning än den som ledningen redan föreslog. Detta bidrog till att ägandet i Skandia var decentraliserat och att det saknades en kontrollägare. De som ägde aktier i Skandia gjorde det främst för utdelningens skull, inte för att påverka företaget i någon särskild riktning.

Dessa begränsningar av ägarkontrollen fanns kvar in på 1990­-talet och kom att vara ett skydd. Under hösten 1990 visade Wallenbergsfären intresse för att ta över kontrollen av Skandia. Efter att sfären förvärvat närmare 30 procent av aktierna kontaktade de Skandias ledning för att få en plats i Skandias styrelse, men även för att diskutera ett framtida samgående mellan Skandia och Wallenberg sfärens »husbank« S-­E­-Banken. Skandias ledning hade emellertid svårt att se fördelarna och lyckades undvika mer fördjupade diskussioner.

Vänster: Förtroendet för Skandia skadades när de vid lyftiga bonusprogrammen uppmärksammades i media. Höger: Det sydafrikanskt­brittiska försäkringsbolaget Old Mutual tog över Skandia 2006, trots motstånd från svenskt håll.

I stället övertogs Wallenberggruppens aktiepost av det norska bolaget UNI Storebrand och danska Hafnia, som övervägde att driva ett övertagande av Skandia vidare till bolagsstämman. Men Skandias rösträttsbegränsningar och Storebrands då ansträngda likviditet stoppade möjligheten till ett framgångsrikt övertagande.

Efter dessa försök från utomstående företag att förvärva det kapitalstarka Skandia, delades aktieägandet upp på mindre, institutionella placerare, där ingen var beredd att inta en dominerande roll. Bland de institutionella ägarna fanns såväl svenska som internationella banker, investmentbolag och försäkringsbolag. Endast ett fåtal hade en ägarandel som översteg 5 procent vid något tillfälle under 1990­-talet. Dessa ägare var dessutom endast i undantagsfall representerade i Skandias styrelse. Bristen på en tydlig kontrollägare med långsiktiga målsättningar, bidrog för övrigt sannolikt till att Skandias bonusprogram kunde expandera utanför rimlig kontroll.

Under de första 15 åren av 2000-talet skedde två förändringar av ägarbilden som båda var av av görande betydelse för Skandia. I februari 2006 övertogs Skandia av det sydafrikanskt­ brittiska försäkringsbolaget Old Mutual. Trots att Skandia tydligt behövde en kapitalstark ägare, försökte majoriteten av Skandias styrelse i det längsta motarbeta Old Mutuals övertagande. Styrelsen hade stöd av de svenska institutionella ägarna, medan
de utländska ägarna snabbt accepterade Old Mutuals erbjudande (med några undantag).

Med Old Mutual som ensam ägare infogades Skandia snabbt som dotterbolag i Old Mutuals organisation. Undantaget var dock Skandia Liv som under relativ självständighet drevs vidare som ett ömsesidigt liv­ och pensionsbolag. Med Old Mutual fick Skandia en stark ägare. Skandias internationella dotterbolag överfördes till Old Mutual, samtidigt som förhandlingar inleddes om Skandia Livs framtid. Efter skandalerna 2003, framför allt kritiken mot att Skandia Liv var helt beroende av Skandia AB, genomfördes flera förändringar, bland annat valdes en oberoende styrelseordförande och fler oberoende styrelseledamöter. Skandia Liv blev mer självständigt gentemot koncernstyrelsen. Slutligen, 2011 återtog Skandia Liv kontrollen helt över den svenska verksamheten genom förvärv av moderbolaget Skandia AB från Old Mutual. Återköpet blev framför allt möjligt efter att den finansiella krisen 2008–2009 satt press på Old Mutuals likviditet samtidigt som det visade sig svårt att ombilda Skandia Liv till ett aktiebolag.

Anita Magnusson, brandingenjör på Skandia, på inspektion i Katarina kyrka i Stockholm efter branden 1989. Skadeförsäkringsverksamheten avyttrades till bolaget If 1999. Foto: Stig Almqvist.

Skandia Liv ombildade i stället verksamheten 2014 till ett ömsesidigt bolag, ägt av försäkringstagarna. Det var en långdragen process, men i slutändan betydde det att Skandia Livs övertagande av den svenska liv­- och pensionsverksamheten inte bara innebar ett byte av ägare utan också byte av organisationsform. Övertagandet var en unik händelse; aldrig tidigare hade ett dotterbolag köpt sitt moderbolag och omvandlat det till en ömsesidig organisation.

Det nya kundägda Skandia har sedan dess uppvisat goda resultat vilket bidragit till att bolaget återigen blivit en viktig aktör på den svenska finansmarknaden och helt lämnat den internationella marknaden. •

Ur Företagshistoria 2020:2

Text: Mats Larsson och Mikael Lönnborg. Bilder ur Skandia arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar