För driften vid de många vattensågarna hade det bara krävts att timmer släpades fram från de bondeägda skogarna i trakten. Men varifrån skulle råvaran tas till de nya sågverk som växte upp i Norrland? Den största delen av de vidsträckta markerna med urskog var antingen förbehållna kronan eller också tillhörde de bondehemman som inte alls hade möjlighet att nyttja dem. Skogen hade tillförts bondehemman som privat egendom genom den så kallade avvittringen som hade inletts redan vid mitten av 1700-talet. Genom Gustav III:s avvittringsstadga från 1780 gällde att vissa bönder erhöll skogslotter om 10 000 eller 15 000 hektar. I början av 1820-talet tillkom nya författningar som ledde till att det avstannade avvittringsarbetet i Norrland åter tog fart med början i de södra länen. Den fria äganderätten innebar samtidigt att bönderna kunde sälja skogen till den som bjöd högst. Sågverken och bruken höll sig framme och köpte. I många fall kände sig bönderna nöjda – de hade sålt något som de inte förmådde använda själva. I andra fall kände de sig lurade när de började ana värdet av vad de hade sålt. Det gick många historier om hur bönder för en spottstyver avhänt sig skogen – på grund av skuldsättning eller efter ett par supar i Hotell Knausts förgyllda salar i Sundsvall.
Inköp av bondeskog i Norrland kunde heller inte förekomma innan avvittringen genomförts. I Norr- och Västerbotten skedde avvittringen inte i större omfattning förrän efter 1870-talet. Till en början var det heller inte särskilt intressant för bolagen att köpa upp hela skogsfastigheter. Först efter 1889, när det blev förbjudet att köpa femtioåriga avverkningsrätter, blev uppköpen vanligare. Det var från denna tid som de svenska skogsbolagen byggde upp de skogsinnehav som de fortfarande äger. Den snabba utvecklingen mot att böndernas skogar övergick i bolagens händer oroade politikerna, och 1906 infördes den norrländska förbudslagen. Lagen innebar att bolagen förbjöds köpa enskilda skogsfastigheter utan statligt tillstånd.
Mot slutet av 1800-talet började den intensiva sågverksepoken närma sig sitt slut. Många mindre sågverk lades ner eller köptes upp av de större bolagen, bland annat i samband med konjunktursvackorna kring sekelskiftet 1900. De större sågverken kunde leva kvar en tid, bland annat för att de höjde förädlingsgraden genom att bygga hyvlerier eller satsa på stora kostsamma massafabriker.
Familjen Wallenberg spelade på ett tidigt stadium en viktig roll i den svenska skogsindustrin. Det första företaget som familjen fick inflytande i var Kopparbergs & Hofors Sågverks AB. År 1879 gick Hofors järnbruk i konkurs, och samtidigt överfördes Wallenbergägda Storviks sulfitfabrik till företaget. Vid konkursen övertogs ägandet av bruket av familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank. För att utnyttja brukets skogstillgångar lät K A Wallenberg år 1888 anlägga Storviks Sulfitfabrik, som blev ett framgångsrikt företag. Året efter överläts den nya sulfitfabriken till Kopparbergs & Hofors Sågverks AB.
År 1906 sålde Härnösandsfamiljerna Wannberg och Weinberg majoritetsposten i Wifstavarfs AB, med ett sågverk utanför Sundsvall, till ett konsortium bestående av riskkapitalisterna William Olsson, Knut Tillberg och Allan Abenius. Stockholms Enskilda Bank var konsortiets långivare och blev snart även huvudägare. Företaget omvandlades snabbt till Sveriges största massaproducent genom byggandet av en sulfatfabrik 1907–08 och en sulfitfabrik 1910–12. Samtidigt köpte Wallenbergs också aktiemajoriteten i Kopparbergs & Hofors Sågverks AB. Från 1908 diskuterades ett samgående mellan Stora Kopparbergs Bergslags AB, Kopparbergs & Hofors samt Korsnäs AB. Disponenten för Bergslaget, Erik Johan Ljungberg, avböjde dock trots att Handelsbanken och dess direktör Louis Fraenckel tryckte på för att få till en fusion mellan de tre företagen. Ingen sammanslagning genomfördes. Som chef till Wifstavarf rekryterades K. W. Sundblad i samband med de stora investeringarna som startade 1907. Med sig hade han sin son Gunnar Sundblad, som var nästan färdigutbildad civilingenjör. Sundblad var en kort period chef för Kalix sulfatfabrik och blev senare engagerad i Iggesund.
År 1902 anlade Graningeverkens AB en mekanisk pappersmassafabrik i Forsse, vilket var den andra massafabriken av det slaget i Norrland. Samtidigt blev företaget en allt större ägare också av vattenkraftverk. I övrigt var Graningeverkens ägare engagerade i Marma Sågverks AB, Sulfit AB Ljusnan och Ad. Ungers industri AB. Andra bruk som efterhand kom i Graningeverkens ägo var Bollsta bruk, Forsse bruk, Gålsjö bruk och Sollefteå bruk.
År 1897 bildades Utansjö Celluos AB på initiativ av Fritz Versteegh. En sulfitfabrik byggdes under åren 1899–1900. Största delägare var Graningeverkens AB, Sandvikens Sågverks AB och Kempeägda Sandö/Dal. Övriga delägare i Utansjö var Kramfors AB (ägt av familjen Kjellberg, senare Mannerheim/Treschow), Sprängsvikens AB (ägt av ett konsortium av sågverksägare i Ådalen, senare av Svanö AB och Strömnäs AB och slutligen enbart av Strömnäs AB), Svanö AB och Björknäs. Pappersmassatillverkning höll på att utvecklas till en storindustri, och etablerandet av Utansjös pappersmassafabrik var en del av detta. År 1906 drog sig Kramfors och Svanö ur delägandet av Utansjö och byggde egna massafabriker. Allteftersom drog sig även en del andra delägare ur Utansjö, och år 1919 blev familjen Versteegh och Graningeverken dominerande delägare.
Särskilt sulfitmetoden fick stor betydelse för den svenska exporten från och med 1890-talet. De flesta av de cirka 70 sulfitanläggningar som existerade i Sverige före första världskriget var lokaliserade till Norrland. Om vi lägger till sulfatfabrikerna och andra tillverkare av papper var antalet pappers- och pappersmassaföretag cirka 230 kring 1910. Antalet arbetare inom hela branschen var drygt 20 000. Den största sulfitanläggningen som tillkom efter sekelskiftet var Kvarnsvedens pappersbruk, som 1905 byggde nytt med den för tiden ofattbara kapaciteten 12 000 tons produktion per år. Andra stora och snabbt växande anläggningar var Bergvik och Ala vid Ljuse och Skutskär utanför Gävle. Efterfrågan från utlandet var helt enkelt enorm. Det skulle vara lätt att tänka sig att de gamla sågverken med sina ägare insåg detta och anpassade sig till den nya situationen. Men så skedde i förvånansvärt liten utsträckning. Däremot var det vanligt att man vid gamla järnbruk lade ned driften och övergick till att koka cellulosa. Det gällde till exempel Storvik i Gästrikland samt en rad värmländska bruk, bland annat Billingsfors och Gustafsfors.
Dela med dig av dina tankar