Ett antal företagsamma kvinnor drog nytta av det oreglerade utbildningsområdet under 1800-talet och skapade en helt ny bransch. En förändring som också innebar nya möjligheter för hälften av befolkningen.
Pojkarnas utbildning organiserades historiskt med offentliga/kyrkliga medel i Sverige. Flickorna stod utanför, sånär som på den allra mest basala läs- och skrivundervisningen. Pojkarnas skolgång förväntades leda till karriärer som ämbetsmän och högre tjänstemän. För flickornas del saknade samhället sådana ambitioner. Men för fortsatt ekonomisk utveckling behövde Sverige fler utbildade kvinnor. Många insåg att det inte var optimalt att avstå från halva poolen av begåvning och kreativitet. Efterfrågan på privat skolning för flickor fanns dessutom främst i de borgerliga kretsar som hade råd att stå för kostnaden den medförde. Genom investering i döttrarnas utbildning kunde föräldrarna ge dem förmåga att föra sig i borgerliga miljöer och chans till trygghet genom egen försörjning, inom eller utom äktenskapet.
I och med att behovet fanns och utbildningsverksamhet var fritt för etablering kunde handlingskraftiga, engagerade kvinnor med framgång bygga upp privata skolor för kvinnliga elever. På 1800-talet uppstod flickskolorna, i skarven mellan den allmänna »lågklassiga« folkskolan och de högre utbildningsanstalterna för pojkar. Skolentreprenörerna var vanligen relativt unga, flera hade starkt religiösa förtecken. Utan egentlig ekonomisk skolning startade de på vinst och förlust i liten skala, för att senare expandera när ekonomin så tillät. Flickskolorna gav också många anställda pedagoger sysselsättning, men låga inkomster. På 1880-talet låg årslönen för en ämneslärarinna på högst 1 000 kr och lägst 600 kr. Lyckat entreprenörskap och företagande kräver en vision, driv och förmåga till dådkraft. Och tillgång till kapital. För de flesta en verkligt knapp resurs. Ofta ställde kapitalstarka och samhällsengagerade manliga mecenater och förmögna progressiva kvinnor upp med finansiering till intressanta skolprojekt. För skolentreprenörerna var tillgång till lämpliga lokaler också ett återkommande problem och många tvingades flytta i omgångar.
En ödesfråga för landet
Frågan om högre undervisning för flickor hade återkommande varit på tapeten under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Industrialiseringen hade kommit i gång och Sverige påbörjat vägen uppåt. Till 1844–45 års riksdag motionerades om tillskapande av en normalskola för flickor i statlig regi. Den obligatoriska folkskolan från 1842 var otillräcklig. Kravet kom igen vid flera riksdagar och utökades med en motion om en utbildningsanstalt för lärarinnor och yrkande om statliga högre flickskolor. Efter riksdagsbeslut tillkom Seminariet för bildande av lärarinnor (Kungliga högre lärarinneseminariet) 1861. Statens normalskola för flickor startade 1864 som övningsskola för seminariet, men staten inrättade inga flickskolor.
Aurore Storckenfeldt startade en flickskola i Jönköping 1847. Porträttet är taget i samband med skolans 50-årsjubileum, 1897. Foto: August Jansson, Jönköpings läns museum.
När kvinnor hade fått lika arvsrätt utanför städerna, skråväsendet skrotats 1846 och näringsfriheten tagit vid 1864 och ogifta kvinnor blev myndiga vid 25, uppstod nya möjligheter till penninginkomster. Antingen genom anställning eller företagande. 1859 fick kvinnor rätt att inneha vissa lärartjänster. Kvinnor började se att vägen mot självständighet, ökat samhälleligt inflytande och medborgarskap med rösträtt, gick via högre utbildning och utbildning för alla kvinnor. Gruppen ogifta kvinnor ökade kraftigt och behövde försörjning. Under 1865-66 års riksdag tog en motion från bondeståndet återigen upp frågan om kvinnors rätt till högre utbildning, examensrätt och rätt till kvalificerade tjänster. Motionen möttes av kritik främst från prästeståndet. Efter århundraden med ansvar för landets läs- och skrivutbildning fick de nu uppleva att kvinnor på eget initiativ satte upp och drev privata flickskolor. 13 folkskoleseminarier började utbilda män till lärare och strax därpå fick även kvinnor tillträde.
När det otidsenliga skråtvånget försvunnit fick alla kvinnor driva hantverksföretag och viss handel. Näringsfriheten släppte fältet helt fritt. Men entreprenörskap med underlydande och arbetsgivaransvar kräver kunskap och självförtroende. Behovet av utbildning för flickor, såväl inom hushållsarbete som praktisk och teoretisk kompetens för yrkesarbete var således stort när arbetsmarknaden började vidga sig. Under andra halvan av 1800-talet tillkom mängder av nya arbetsmöjligheter för utbildade kvinnor. Särskilt inom skola, vård och omsorg som tidigare varit skråväsendets ansvar. Från 1870 fick kvinnor ta studenten som privatister och 1873 öppnades universiteten för dem, men antalet studentskor var fortsatt litet. 1890 var nio av tio kvinnliga tjänstemän anställda i offentlig verksamhet. Flickskoleutbildningen blev än värdefullare när normalskolekompetens tillfördes 1909, en examen likvärdig med realskolan. Flickskolan ledde vidare till påbyggnadsutbildningar hos Posten, Telegrafen och högre utbildning till lärarinna, förskolelärare, tecknings- och gymnastiklärare. Även näringslivet började efterfråga utbildad kvinnlig arbetskraft. 1923–25 gav den s.k. behörighetslagen kvinnor tillträde till de flesta statliga tjänster på samma villkor som män. Flickskolornas betydelse för rösträttsreformen 1921 och kvinnlig frigörelse i Sverige kan inte överskattas.
Många kände sig kallade
Tillväxten kom snabbt när kvinnor väl sett potentialen. På flickskolorna hade man frihet att använda reformpedagogik och pröva nya metoder och idéer. Därmed blev de viktiga föregångare i Skolsverige. Tyngdpunkten i undervisningen låg på humaniora och moderna språk vägde tungt på många flickskolor. Naturvetenskapen tillkom så småningom. Ellen Keys inlägg i skoldebatten på 1880-talet och boken Barnets århundrade från 1900 blev senare inspiration och vägledning. De allra första skolentreprenörerna hade begränsad egen utbildning, några hade folkskollärarkompetens. Utan egentlig ekonomisk skolning startade de på vinst och förlust i liten skala, för att senare expandera när ekonomin så tillät. Sedan Kungliga lärarinneseminariet etablerats 1861, som första högre utbildning för kvinnor, kom en riktig boom. Åtskilliga välutbildade kvinnor stod nu redo att starta flickskolor där många kvinnliga lärare fick chans att undervisa. De flesta skolgrundare var eldsjälar som drevs av stort engagemang och kvinnligt rättvisepatos. De förblev oftast ogifta och skaffade inga egna barn. De var skolkamrater, medarbetare och kollegor, nätverkade och inspirerades av varandra. En av de yngsta skolgrundarna Karin Åhlin, var bara sjutton år vid starten 1847. Från en inledning med undervisning hemmavid för 14 elever byggde hon upp Åhlinska skolan i Stockholm, med 400 elever. Där var hon verksam i mer än 40 år. Till de verkliga pionjärerna hör systrarna Sophie och Augusta Landberg som 1828 öppnade en så kallad helpension (flickinternat) för mellan 50 och 60 elever i Norrköping. Den Landbergska pensionen var i drift fram till 1891.
Aurore Storckenfeldt hade som ung upplevt en stark religiös väckelse. 1847 startade hon en skola för kvinnlig ungdom i Jönköping. Den utvecklades till en kombinerad hel- och halvpension i eget hus med plats för 20 internatelever. Skolan drevs fram till 1909. Cecilia Fryxell hade velat bli missionär men tvingats avstå av hälsoskäl. Hon var också tidigt ute när hon 1846–47 startade en flickpension i Helsingborg tillsammans med nykterhetskämpen Peter Wieselgren. Hon började med sex elever och sex lånade stolar. Efter fyra år hade skolan 40 elever och en lärarinneklass. Skolan hade då flyttat till Carlslund utanför Västerås. När hon senare etablerade en småskola för flickor fick hon ekonomiskt stöd av greveparet Gösta och Ewa Lewenhaupt. En sista skolflytt gick till Kalmar och egna lokaler. Många av dem som utbildades till lärarinnor hos Cecilia Fryxell, blev själva föreståndarinnor och skolgrundare. Tyskättade Elise Mayr öppnade 1857 Fru Elise Mayrs högre läroanstalt för flickor, en av Skånes mest kända flickpensioner. Eleverna kom från Malmös mer välsituerade hem. Skolan var en av de första med gymnastik på schemat. Ekonomin försämrades på 1880-talet. Skolan togs då över av fröken Tekla Åberg som även hon drevs av en stark gudstro. Verksamheten omorganiserades och terminsavgifterna för de förberedande klasserna sattes till 37 kr och 50 öre. För övriga klasser från 50 kr och 75 kr för de två högsta. Pengarna skulle finnas på kontot första veckan i september. Skolan utvecklades successivt vidare. En fyraårig gymnasieavdelning blev ett viktigt tillskott och medförde att skolan blev den första utanför Stockholm med dimissionsrätt (examinationsrätt för studentexamen). Gymnasisterna fick betala 150 kr per termin. 1902 fick Tekla Åberg hjälp av mecenaterna i nystartade AB Malmö Lyceum för flickor till att bygga en ny läroverksbyggnad. Läsåret 1908–09 hade skolan 406 elever. 1940 gick de sista studentskorna ut från Åbergs.
Cecilia Fryxell var i likhet med många andra kvinnliga skolpionjärer starkt religiös. På godset Rostad i Kalmar fick den Fryxellska skolan sin sista hemvist. Foto: Västerås stadsarkiv (vänster) och Kalmar läns museum (nedan).
Maria Stenkula grundade Malmös första egentliga flickskola på 1870-talet. Från 1883 hette den Fröken Maria Stenkulas högre elementarskola för flickor. Skolan hade gott anseende och inflytelserika, intresserade gynnare som såg till att skolan 1884 kunde flytta in i nybyggda tidsenliga lokaler. Från och med året därpå fick skolan ett årligt statligt bidrag på 1000 kr och Malmö stad sköt årligen till 3 000 kr. Terminsavgifterna låg på 30–40 kr för de lägsta klasserna. I elementarskolan betalade man 50 kr respektive 75 kr för de högre klasserna. Maria Stenkula var missionsvän och såg yrket som ett kall. En uppfattning som fanns kvar bland flickskolornas ledare långt i på 1900-talet. Anna Ahlström blev 1899 en av landets första kvinnliga universitetsdoktorer. 1902 grundade hon nya Elementarskolan för flickor i Stockholm, med 15 elever som hon undervisade i sin bostad. Det gick bra och skolan växte. För att få plats köpte hon 1907 ett hörnhus på Östermalm. 1926 flyttade skolan in i ett nybyggt hus på Kommendörsgatan. Myndigheterna försökte kommunalisera skolan 1930, vilket Anna Ahström lyckades avstyra. Inte förrän 1973 blev den kommunaliserad.
Det stora flertalet skolor började mellan 1850 och 1890 som ekonomiskt vågspel. Elevunderlaget var inte säkrat på förhand och tillväxt en öppen fråga. Men stark efterfrågan gjorde att många kunde utöka stegvis och några gjorde sina ägare förmögna. En av dem var starkt troende Alma Detthow, som grundade sin flickskola 1896 i Stockholm, med åtta elever och ett tvåårigt seminarium för utbildning av lärare. Privatseminariet fyllde ett konkret behov och fick ta emot många elever. 1912 flyttade skolan in i ett eget hus. Alma Detthow var föreståndarinna fram till 1925 och ägare till 1933 då hon övergick till att bli filantrop. Hon var ett ekonomiskt geni med säker penninginstinkt, välskötta affärsföretag och lyckade transaktioner även i dåliga tider, älskade sitt kall och följde sina lärjungar med stort intresse. 1925 upprättade hon ett vilohem på Lidingö för »bildade yngre självförsörjande, ensamstående damer med fast anställning i intellektuellt arbete och låga löner«. 1927 skapade hon stiftelsen Alma Detthows stiftelse som uppförde billiga bostäder åt bildade självförsörjande kvinnor ur medelklassen. Hon skapade också en hjälpfond för tillfällig hjälp åt bildade kvinnor.
Bland de starkast lysande skolgrundarna återfinns Anna Whitlock som 1878 grundade en flickskola i Stockholm i samarbete med Ellen Key. 1893 gick skolan upp i Stockholms nya samskola (med både pojkar och flickor) med Anna Whitlock som föreståndarinna. 1904 utexaminerades de första studenterna och 1905 bytte skolan namn till Whitlockska samskolan (läs mer om skolan i artikeln Vägen till friskolereformen) Anna Whitlock var radikal och en stark ledare inom rösträttsrörelsen.
Anna Ahlström, Alma Detthow, Maria Stenkula och Anna Whitlock hörde till en senare generation skolgrundare som var högutbildade. Foto: Svenskt porträttarkiv och Kooperativa Förbundets arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria (Anna Whitlock längst till höger).
Staten tar över
Den intensivaste grundarperioden omfattade ett drygt halvsekel. 1815 – 1908 startades minst 175 flickskolor, i praktiskt taget varje svensk stad. Konkurrensen var fri och nyetablerade skolor lockade med hög undervisningskvalitet. För att hänga kvar tvingades redan etablerade skolor ibland att sänka sina avgifter. Under perioden blev minst 222 kvinnor entreprenörer och ägare till skolor som namngavs efter sin grundare som kvalitetsgarant och varumärke. Många av skolentreprenörerna blev också namnkunniga aktörer inom den gryende kvinnokampen.
Fram till 1874 var flickskolorna helt privatfinansierade med skolavgifter, ärvda pengar, lån och donationer. Då infördes låga statliga driftsbidrag kopplade till skolans avgiftsnivå och antal frielever. Villkoren för bidrag var ekonomiskt begränsande för många skolägare som återgick till högre avgifter och fondfinansiering. 1886 fanns 124 högre flickskolor med drygt 10 000 elever. Mindre än hälften hade statsunderstöd. Många skolor hade dålig ekonomi och successivt blev allt fler beroende av statliga och kommunala bidrag. På 1890-talet ebbade karaktären av privata läroanstalter ut. År 1900 utgick statligt stöd till 102 högre flick- och samskolor med nästan 11 000 elever. Drygt hälften gick med vinst. Många flickskolor övergick till att bli elementarskolor eller läroverk och när så de statliga samskolorna kom i början av 1900-talet fick många grundare lämna ifrån sig sina skolor men kunde stå kvar som föreståndarinnor eller lärarinnor. Successivt utestängdes kvinnorna från den bransch de själva startat. 1927– 28 kommunaliserades så flickskolorna samtidigt som flickor gavs tillträde till statliga läroverk/gymnasium.
Ur Företagshistoria 2023:1
Text: Eva Ersson Åbom. Eva är tidigare medarbetare hos Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar