Skråväsendet avskaffades 1847, men hantverket lever

När skråväsendet avskaffades rämnade hantverkarnas sociala skyddsnät, bönhasarna fick inte längre jagas från staden och industrialismen lockade lärlingarna till fabrikerna. Att hantverket inte dog ut har vi facit på, men hur lyckades det klara den fria konkurrensen och den sociala utsattheten?

När Fabriks- och hantverksordningen av den 22 december 1846 avskaffade den organisation som skråna utgjort från och med den 1 juli 1847, blev hantverkarna en integrerad del av näringslivet och var inte längre en klart definierad grupp, Men det betydde inte att man lämnade skråets sociala trygghet och slutade att diskutera skråfrågorna. En av de viktiga var att ha kvar kompetensbevis i någon form – nu när alla kunde starta egen verkstad var det viktigt att kunna visa att man var yrkesskicklig.

För att hantverket skulle fortleva var det också viktigt att få in lämpliga ynglingar på verkstäderna. Nu konkurrerade man med de nya industrierna som betalade lön från första timmen, inte krävde några kunskaper och som var nytt och spännande för pojkar. Hantverkarna fortsatte att arbeta för ett kunna ha lärlingar eftersom det hade fungerat bra inom skråväsendet. Med statsmakternas goda minne bibehöll man lärlingssystemet som en utbildningsform. Staten tillhandahöll också ett hantverkslån som gjorde det möjligt att starta eget, köpa upp en verkstad eller utbilda lärlingar.

Skråordningarna för murare och vindragare. Period: 1300-tal. Plats: Stockholm. Källa: Kungliga biblioteket/ Wikimedia Commons.

Skrået hade varit en viktig trygghetsfaktor för hantverkarna. Där fanns en strikt hierarki som reglerade förhållandet mellan mästare och anställda och också angav vilket ansvar mästaren hade för dem som ingick i verkstaden. Det handlade inte bara om att lära ut ett yrke utan också om att hålla med både bostad och mat. Som mästare hade man ansvaret att ta hand om och uppfostra de lärlingar man hade. Det var viktigt att mäster var en god människa med sunda etiska och moraliska värderingar.

Skrånas efterföljare

När skrået upplöstes bildades det hantverksföreningar runt om i landet och i korrespondens från 1918 framgår att dessa inte bara skulle främja hantverksindustrin utan också ge understöd till behövande medlemmar. De gamla skråkistorna som varit en ekonomisk trygghet flyttades alltså över till hantverksföreningarna. För att få in pengar startades Hantverkslotteriet vars vinst inte bara gick till ”fallandesjuka sinnesslöa barn” utan också till pensioner och tillfälliga understöd till behövande medlemmar. Inrättningar som Stockholms lärlingshem erbjöd bra och fostrande boende till lärlingar och i Stockholm fanns ett ålderdomshem som kunde ta hand om ett tiotal pensionärer.

I Stockholms Hantverksförenings arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria finns många vittnesuppgifter om personliga tragedier som man vill ha hantverksföreningens hjälp att klara av. Främst är det barn, änkor och sjuka hantverkare som vill ha ekonomisk stöttning. Mycket pengar delades ut, ofta till jul från en understödskassa men också i form av pensioner till änkor efter hantverkare. Så sent som i slutet på 1940-talet finns det korrespondens som visar att bidrag har betalats ut och fungerade som ett skyddsnät liknande det under skråtiden.

Hantverksföreningen fick också medla när hantverkare inte skötte sig. När Stockholms Stads Fattigvårdsnämnd måste vräka skomakare som inte hade betalat sin hyra, vände man sig till hantverksföreningen för att de skulle ordna en billig bostad och sedan se till att hyresbidraget i fortsättningen inte skulle användas till ”fel” saker.

Överlever industrialismen

Skrået hade varit varje hantverkares fasta punkt. En trygghet som följde honom från den första dagen på lärlingsplatsen till att de bekostade begravningen och försörjde änkan. Viktigt var också att skrået gav sina medlemmar ett socialt erkännande och anseende. Omstruktureringarna i samhället i början av 1900-talet innebar inte att hantverkarna försvann, istället blev de fler. Det händer inte heller så mycket med det sociala nätverket och det ekonomiska skyddet. Tills stor del flyter allt på i det gamla men genom nya föreningar och sammanslutningar och i annan paketering.

Gesäll- och Mästarbrevsutdelningen 2019 i Stockholms Stadshus. Fotograf: Jenny Thornberg/ Hantverkarnastockholm.se

Hantverkarna stod starka genom industrialismen trots att konkurrensbegränsningarna och den trygga försörjningen tagits bort. Det är dessa starka och orubbliga mästare som vi kan tacka för att vi än idag har kvar ett livskraftigt hantverk inom många olika områden. Det ser vi inte minst i november varje år de nya gesällerna tågar nerför stentrappen i Stockholms Stadshus för att ta emot sina gesäll- och mästarbrev. En tradition som avskaffades 1847 men fortfarande lever kvar i allra högsta grad.

Ur Företagshistoria 2006:2

Text: Kicki Näslund. Kicki är sadelmakarmästare, som även uppfunnit sadlar och skrivit böcker om ämnet.

 

Dela med dig av dina tankar