I Sveriges för det mesta små och obetydliga städer fanns det intill 1800-talet olika typer av hantverkare. De allra minsta städerna hade kanske bara några enstaka skomakare, skräddare och tunnbindare. Men i de större städerna var antalet större och diversifieringen mera utvecklad: där kunde man rent av hitta guldsmeder, perukmakare och urmakare. Skråväsendet, ett tyskt regleringssystem, hade importerats till Sverige och på allvar börjat införas i Stockholm under 1400-talet.
Systemet reglerade antalet hantverkare i städerna och var ett sätt att bygga upp stödjepunkter och viktigare handelscentra. Huvuddelen av skråna reglerade de interna förhållandena inom sin yrkeskategori och strävade efter monopol på tillverkningen. De upprätthöll mästarnas skicklighet och yrkets status, och var strikt reglerade genom skråordningen.
För att få slå sig ned i en stad som hantverkare med egen verksamhet måste den sökande avlägga godkänt mästarprov och få burskap i staden. Hantverkarna höll till i städerna och utgjorde tillsammans med köpmännen kärnan i stadens borgerskap. Enligt skråordningarna uppställdes vissa krav på de burskapssökande, som bland annat rörde tjänstgöringstid inom yrket. För att få burskap skulle en handlare i regel ha tjänstgjort som ”köpsven” och lärling under tolv års tid. En hantverkare som önskade burskap skulle ha tjänat som lärling i tre till fem år och sedan ha arbetat som gesäll i minst tre år. Därefter måste han utföra ett mästarprov som sedan godkändes av såväl skrået som stadens styrande. När det blivit godkänt skulle han tillsammans med skråets ålderman gå till rådstugan för att beviljas burskap.
Det förekom dock undantag. Burskap var vanligen tillgängligt endast för män, men änkor som drev sina mäns verksamheter vidare kunde överta makens burskap. För den enskilde innebar burskapet vissa privilegier som tillkom borgerskapet – i princip monopol på näringsidkandet i städerna – men också några borgerliga plikter, som att betala skatt och delta i brandvakthållningen. Det burskapsägande borgerskapet utgjorde endast en liten del av städernas befolkning, men var de enda som ägde rösträtt i val om det lokala stadsstyret och borgarståndets riksdagsrepresentation.
I sin klassiska form innebar skråväsendet en stark konkurrensbegränsning. Via skråna kunde antalet mästare begränsas. Syftet var att hålla mästarnas försörjning och inkomst på en nivå som uppfattades som rimligt hög i enlighet med tidens normer. I en ekonomi utan stabil tillväxt, eller med stora svängningar mellan brist och överflöd, skulle ett alltför stort antal ekonomiska aktörer bjuda under varandra och rasera den logik som stadsnäringarna byggde på. Regleringen av stadsnäringarna – handel och hantverk – var också ett sätt att generera inkomster till kronan och städerna.
Dela med dig av dina tankar