Man brukar säga att snabbköpsbutiken på Odengatan 31 som öppnade 1947, är den första butiken i modernt snitt, som är den enskilt största händelsen i handelns historia. Butiken markerar övergången mellan betjäning till självbetjäning, från ett behovsorienterat inköpsmönster som underlättade husmors vardag till ett mer lustfyllt och framförallt varor på lösvikt till färdigpackade varor.
I Sverige anar vi självbetjäningens ankomst redan under 1930-talet. Livsmedelsbutiker exponerade allt fler varor på och runt disken. På EPA och Tempo-varuhusen omvandlades diskarna till öppna montrar. KF genomförde några mindre experiment redan före kriget och den första ICA-butiken ställde om 1946. Det verkliga startskottet var dock när Konsum Stockholm öppnade sin självbetjäningsbutik på Odengatan 31 april 1947.
Snabbköpsbutiken på Odengatan 31 var den butik som öppnades först sedan öppnades butiken på Hantverkargatan i Stockholm strax efter. Det fanns en genuin vilja och längtan att underlätta husmoderns tunga vardag med moderna metoder. Det var mer fritid som hägrade, emancipation och utveckling.
Två typer av husmödrar
Med informationsfilmer så som ICA:s Fru Plotter och Fru Planér fick husmödrar en vägledning i vardagen. Husmorsfilmer var en sorts informativa reklamfilmer som visades på biografer dagtid. Gratis film var ursprungligen tillräckligt för att locka dit dåtidens hemmafruar; senare fick man ta till kända skådespelare och små presenter..
Fru Plotter och Fru Planér (1951) är en av de första husmorsfilmer som gjordes. I programmet, som arrangerades av ICA-kuriren, ingick även sex andra kortfilmer. Mellan visningarna spelade Margareta Kjellberg luta och det hela avslutades med modevisning från NK. Programmet visades 500 gånger för sammanlagt 200.000 husmödrar!
Personerna bakom filmerna var hemkonsulent Elisa Lindström, redaktör Bengt Davidsson och regissör Helge Hagerman. Följande år startade de två förstnämnda Husmorsfilm AB som kom att producera husmorsfilmer i 24 år.
Fru Plotter och fru Planér skildrar den dåliga respektive goda husmodern. Fru Plotter tänker baka, men visar sig ha slut på mjöl och går iväg för att handla. Det framkommer övertydligt hur irriterande det är för handlaren att behöva expediera en sådan liten order. Dessutom står fru Plotter vid disken och velar en sekund om hon skall köpa majonnäs eller inte, vilket får de ordentliga hemmafruarna i kön bakom att himla med ögonen och lämna affären. När fru Plotter kommit hem upptäcker hon att även sockret är slut … Fru Planér däremot gör regelbundna skafferiinventeringar, fyller i beställningsblock, veckohandlar i början av veckan och köper allt i storpack.
Målet med filmen är att visa hur illa det är att inte hålla ordning på sina varor och därför tvingas småhandla. Det är således ingen reklam för att vi skall handla hos ICA, utan en uppfostrande film, där man försöker lära kunderna att handla på det för handlaren minst besvärliga sättet.
För att markera att fru Plotter är en allmänt tvivelaktig person, används en rad mer eller mindre subtila medel: Speakern är raljerande mot henne, Plotters röst görs av en man, vilket ger något främmande över henne. När hon först syns i bild spelas jazzmusik, som av många förknippades med lössläppt dans. Hon bär vidare håret utslaget och är fåfäng: innan hon skall gå ner till affären ställer hon sig och borstar håret, synbart nöjd med sin spegelbild. Naturligtvis är hennes läppar täckta med kraftigt läppstift och hennes klänning helt enligt 1951 års mode.
Fru Planér däremot bär ett gulligt förkläde med volanger, håret är uppsatt, halsgropen kyskt dold och kring sig har hon två mycket välartade barn. En kvinnoröst hörs nu som speaker.
Jubileumskalaset
Jubileumskalaset spelades in 1968. För manus och regi stod Tom Yonger. Husmors Filmer AB skötte inspelningen på uppdrag av ICA och det var ICAs leverantörer som betalade.
Handlingen är enkel: en duktig journalist och f.d. hemkonsulent kring de 60 (Isa Quensel) får i uppdrag att skriva en artikel om ICA. För detta tar hon hjälp av sin familj. Dottern får testa varorna och svärsonen smygfilma kunder i en ICA-butik. Ramhandlingen fylls sedan ut med skämt i familjemiljö, komiska kunder och besök i partihallar, provkök och livsmedelsindustrier.
Fast det bara gått 17 år sedan Fru Plotter är filmerna ytterst olika. Om den förra var svartvit, tråkig, moraliserande, så är den senare färgsprakande, humoristisk och lättsam. Särskilt syns det i synen på husmodern. Journalistens dotter, hemmafrun Emmy (Lena Söderblom) sägs vara ”intensiv, nyckfull och livsbejakande”, usel på ekonomi och galen i realisationer. Hon är elegant klädd i korta klänningar och dresser, inte olik Jacqueline Kennedy, växlar klädsel och frisyr mellan varje scen och bär ständigt ett strålande leende. De fem barnen är rejält livliga. Deras favoritlek sägs vara ”stoj” och de drar sig inte för att spruta ned sin far med vattenpistol.
Planér helt fel på 1960-talet
Här finns det ingen som helst ambition att uppfostra. Vissa synpunkter på en god hemmafru kan dock anas: Emmy sägs trots ”sina egenheter” kunna åstadkomma en middag i ett litet nafs och ha gott öga för dukning och dekorationer. Vinklingen är att hon kan göra en god och elegant middag, trots att hon är ”vild och galen”, tack vare de nya halvfabrikaten och recepten från ICA.
Det är uppenbart att kristidens ordentliga fru Planér på 17 år har blivit helt ute. Istället är det den glada, slarviga och fåfänga fru Plotter som blivit ideal, och tack vare bättre ekonomi och moderna varor fungerar hennes hushåll utmärkt. Vilken lycka!
Text ur ICA:s historiska hemsida av Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar