Sommar-OS med överlägsen segrare: Stockholm

Minuter efter de femte olympiska spelens officiella invigning vid lunchtid den 6 juli 1912, greppade den svenske hjälten Eric Lemming sitt spjut inför kungafamiljen, politiker, världskändisar, idrottsgiganter och 20 000 åskådare på nyanlagda Stockholms stadion. Så långt hade spelen pågått en vecka runt om i Stockholm, och hemmanationen hade överraskande ryckt åt sig ledningen i nationstävlingen med sju guld, åtta silver och fem brons.

Med sitt enorma spjutkast på 60 meter och 64 centimeter – sex meter längre än gällande olympiskt rekord – i friidrottens första gren, gjorde Eric Lemming ett symboliskt avtryck: Sverige var att räkna med, Sverige ville framåt, 1900-talet tillhörde svenskarna. Dagen efter invigningen skrev Dagens Nyheter:

En strålande dag, en oförglömmelig fest, hela Stockholm badade i sol och Stadion kringvärfdt av färgerna från all världens flaggor! I dag är Stockholm Cosmopolis, hela världens sköna hufvudstad, i dag bölja i feststämning alla jordens nationer på dess gator och allt som man har väntat som bäst av denna dag har gått i uppfyllelse.

Det olympiska slutresultatet tre veckor senare blev ett nationalistiskt lyckopiller: Sverige vann nationstävlingen framför favoriterna USA och England. OS i Stockholm gjorde succé på alla plan – idrottsligt, ekonomiskt, publikt och som avstamp mot framtiden. Att svenskarnas självförtroende och självkänsla sköt i höjden, och att en mild nationalistisk vind svepte över landet, var inte konstigt.

De svenska framgångarna, den lyckliga idrottsfesten och folkets hängivenhet öppnade världens ögon för landet i norr och medförde en för omvärlden mer nyanserad bild av Sverige. Naturens skiftningar, de många landskapen, industrialismens framsteg, näringslivets utveckling – särskilt gruvindustrin och LM Ericssons telefoner – liksom att allmän rösträtt och demokrati stod för dörren, fascinerade. Efter den månadslånga OS-festen vände ledare, idrottsmän, diplomater och journalister motvilligt hemåt för att bota baksmällan och söka mörker att sova i. Ett härligt land, som det inte går att vistas i för länge på grund av ljusa nätter, mumlade de. Kommentarerna kompletterade världens många tack: Danke! Merci! Thanks! Gracias! Grázie!

Stockholm räddade OS

Det är omöjligt att i detalj bevisa att OS i Stockholm 1912 räddade den olympiska rörelsen och framtida spel. Men efter Aten, Paris, St Louis och London var de olympiska spelen på dekis. I det läget blev Stockholm en lysande vändpunkt med en ny modell för OS. Den olympiska rörelsen ska vara evigt tacksam för Stockholms kortare program och sammanhållna arrangemang med Stadion som nav. För första gången kom spelen att locka och engagera en hel stad, ett lands alla invånare, en hel idrottsvärld och en internationell presskår. I Stockholmsmodellens anda utvecklades spelen under 1900-talet därefter till gigantiska folkliga äventyr.

Till historien hör att Sverige inte var färdigt för ett stort idrottsarrangemang 1912 efter finanskris, oro på arbetsmarknaden, strejker och fördjupade orättvisor. Viktor Balck, den svenska idrottens fader, höll också tyst om förfrågan från Internationella olympiska kommittén hösten 1908. När det var dags närmade han sig Sigfrid Edström, Aseas vd och Riksidrottsförbundets ordförande, som inte var rädd för stora projekt.

Det var smart av Viktor Balck att involvera den unge företags- och idrottsledaren Sigfrid Edström. Sida vid sida förstärkte de banden mellan två rivaliserande idrottsförbund, Balcks Sveriges Centralförening för idrottens främjande och Edströms Riksidrottsförbundet. Samarbetet knöt band mellan den militära aristokratin (Balcks hemvist), som fortfarande var en politisk maktfaktor, och det moderna näringslivet, Sigfrid Edströms värld och Sveriges motor.

Viktor Balck och Sigfrid Edström förenade två starka krafter: det gamla samhället med rötterna i 1800-talet och det moderna Sverige med rösträtt, demokrati, jämlikhet och fritt näringsliv på dagordningen. Denna samverkan möjliggjorde de olympiska spelen 1912. OS i Stockholm blev motkrafternas spel, förverkligade i skarven mellan gammalt och nytt under ett händelserikt år med både stor sorg och glädje: Titanic var en ofantlig katastrof liksom Malmslättsolyckan med 20-talet döda i ett nattåg från Malmö. Också August Strindbergs för tidiga bortgång drabbade landet.

Den olympiska upptakten kunde ha varit ljusare. Till bristerna hörde att våren 1912 blev den mest regniga i Sverige sedan vädertjänstens start. Det var så illa att regnrekordet stod sig fram till 2006. Att det höll upp och blev ljusare under spelen tillhör myten – vädrets makter ville att Stockholm skulle lyckas.

Nytt och fräscht

Stadions nya vändkors snurrade in närmare 20 000 åskådare dagligen under juli 1912. Lika många höll till runt arenan, längs Sturegatan och Lidingövägen. Varje kväll samlades 100 000 intresserade på huvudstadens centrala gator och torg. Stockholm kändes nytt och fräscht. Husfasader var putsade, unga scouter städade upp efter tävlingar och nya ansikten dök ständigt upp i myllret. Varje kväll var det fest eller högtid någonstans, med möjlighet att få se någon från kungahuset, en internationell kändis eller en populär amerikan. Staden pryddes av konstnären Olle Hjortzbergs OS-affisch, som efter Hollands och Kinas protester mot osedlighet visade mindre av idrottsmännens nakenhet.

Arkitekten Torben Gruts Stadion, som hade ersatt Idrottsparken i hörnet Valhallavägen–Lidingövägen, var utrustad med pressläktare, telefoner och telegrafapparater för rekordmånga tillresande journalister. OS-arenan stod i kontakt med varuhuset NK, som hade en gigantisk resultattavla på fasaden mot Stureplan för spridning av de senaste resultaten. Från Stadion i öster ledde nydragna vägar, stråk och spår till skjutbanan vid Kaknäs, simstadion i Djurgårdsbrunnsviken, fotbollsarenan i Traneberg i väster och den upprustade Råsunda stadion i norr. Idrotten ramade in Stockholm sommaren 1912.

Londontrafik

Inne på Stadion förnyades idrottsgrenar inför ögonen på häpna åskådare. Guldmedaljören Harry Babcock förändrade stavhoppet för alltid när han med hjälp av bambustav, smidighet och kraft flög över ribban. Höjdhopparen Alma Richards, också han amerikan, ”rullade” över ribban för att landa på alla fyra, till stor förvåning för hoppare som kom ner på fötterna. Tidens gigant Jim Thorpe vann både fem- och tiokampen och utsågs av kung Gustaf V till spelens bäste, alla kategorier.

Män i kostym och hatt och kvinnor i ljusa sommarklänningar sågs på nya restauranger, kaféer, dansbanor och tivolin i Stadionområdet, där de firade svenska segrare som Lemming, trestegshopparen Topsy Lindblom och simhopperskan Greta Johansson.

Gatans myller var som rena rama Londontrafiken. En poliskonstapel på Strandvägen räknade en kväll under fem minuter till 100 passerande automobiler och 18 fyllda spårvagnar. Att hitta en taxi var lika svårt som att få en biffstek på en restaurang, sa man. Spårvagnarna till Stadion visade oftast skylten ”fullsatt”. Under OS-veckorna åkte fler än 200 000 dagligen spårvagn genom staden. Vid OS-invigningen steg antalet till 261 000. Maratonloppet blåste bort alla rekord: 350 000 tog spårvagn till favoritplatsen utmed banan.

Dagligen gick extrainsatta tåg från Berlin och Malmö mot Stockholm. Men de turister som hade väntat sig att få ta del av det svenska smörgårdsbordet i nya internationella Stockholm blev besvikna. Eftersom ”främlingarna” över lag tog för sig för mycket av läckerheterna drog krögarna helt sonika in smörgårdsbordet under OS-veckorna.

Allmännyttig varning, reklam eller bådadera? Tidningsannons från 1912. Skandias historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Den stora vinsten Stockholm, Sverige, näringslivet och utvecklingen gynnades av spelen 1912. OS blev en kickstart. Jobb skapades, nya arenor, vägar, stråk, spår och restauranger anlades, ny teknik prövades, resande, turism och uteliv stimulerades, pengar omsattes och svenskarnas självförtroende ökade.

Trots dessa förtjänster låg den stora vinsten av OS 1912 på ett annat plan.

År 1912 styrde militären en idrott som var allt annat än folklig eller bred, även om utflyttningen från kaserngårdarna pågick och det hade blivit vanligare att grosshandlare och bokhållare tränade och tävlade med löjtnanter och kaptener. Med OS 1912 började första och andra generationens förgrundsfigurer, de som hade organiserat idrotten, fasas ut för en ny ledargeneration och kultur. Maktskiftet manifesterades när Internationella friidrottsförbundet bildades med Sigfrid Edström som ordförande. Med honom tog ett modernare ledarskap över – med säte inom näringslivet. Sigfrid Edström startade näringslivets och idrottens korsbefruktning, en samverkan som starkt medverkade till att bredda och sprida idrotten. Sigfrid Edströms stora roll i idrottens tillväxt under 1900-talets första halva kan därför inte nog betonas.

Ett konkret exempel: Som stark vice ordförande i organisationskommittén 1912 rekryterade Sigfrid Edström välutbildade och organisatoriskt skickliga unga män från sin egen omgivning. Utan dem hade Sveriges enda olympiska spel inte lyckats.

Sigfrid Edström var utan jämförelse näringslivets främsta bidrag till Solskensolympiaden 1912.

Ur Företagshistoria 2012:3

Text: Christer Isaksson är författare med 20-talet böcker bakom sig och aktuell med Stockholm 1912: Första moderna olympiska spelen (Ekerlids förlag).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *