Sportkläder från Bollebygd

SPORTJOHAN. I dag är sportindustrin en av de mest globaliserade industrierna där gymnastikskor och matchtröjor fraktas över hela världen från de sydostasiatiska fabrikerna. I Olsfors i Bollebygd minner Sportjohans lokaler om en svunnen tid då sportkläder tillverkades i Sverige.

Sportjohan är historien om ett företag som dominerade en liten ort i textilens och postorderns bygd Sjuhärad. Sportjohan grundades av Bernt Johansson redan 1959. Då var namnet Idrottsföreningarnas inköpscentral, först 1965 blev namnet Sportjohan. Att det blev ett sportföretag inom postorderbranschen var ingen överraskning. Den sportige Bernt spelade och var ledare i IF Olsfors under många år, och fadern var även han med i textilbranschen med fokus på sport. Kalle Johansson drev KJ:s trikå sedan 1944 och hade då sysslat med tillverkning av skyddsrockar, nattlinnen och förkläden under de första åren. År 1947 hade en första maskin för trikåtillverkning köpts in, och tillverking av underkläder för kvinnor, män och barn följde. År 1962 lade fadern om produktionen till idrottskläder: fotbollströjor, byxor och overaller.

Sonen Bernt hade inblick i industrin och följde i faderns fotspår. Under flera år var det dock inte huvudsysslan. Bernt visade sig vara en tecknartalang, och det var så han tidigt fick sitt första jobb vid Allmänco i Borås som katalogtecknare. Vid sidan av drev han den egna rörelsen Sportjohan tillsammans med hustrun Florence under 16 år. De riktade sig mot Föreningssverige och främst fotbolls- och ishockeyklubbar. Under de första åren bodde ”Sportjohan” med familj i Borås, men när han valde att bygga ett eget hus i Olsfors var det såklart ett hus där källaren byggdes för att vara skolager.

Sportjohan blev Bernt Johanssons livsverk. Bild från Borås tidning, 1980.

Sportjohan i elitserien

Allt tog fart 1969 då Bernt tog steget och köpte en lokal i Olsfors och tog över textil-tryckeriet från Lapidus. Tryckeriet var en förutsättning i Föreningssverige där varje klubb ville ha det egna namnet i tryck, och senare även sponsorernas, på tröjor och byxor. Samtidigt flyttade KJ Trikå in i samma lokaler och integrerades 1972 med Sportjohan. Sportjohans produktions- och designchef Per-Ingvar Johansson ser tillbaka på 1970-talets framgångsår när hela hockey-sverige hade Sportjohan. Han minns hur han designade Tre Kronors matchställ och hur alla lag i Elitserien hade tröjor designade och tillverkade i Olsfors. Just att man hade tillgång till egen tillskärning, eget stickeri och textiltryckeri var en stor konkurrensfördel och visade sig genom att 60 procent av tillverkningen var specialproduktion.

Tröjorna designades i Sportjohans ateljé. Per-Ingvar var svensk hockeys designer, och han minns hur ny design möttes med skepsis, som när de ringde från Björklöven och dömde ut de nya tröjorna.

Sportjohan blev Bernt Johanssons livsverk. Bild från Borås Tidning, 1980.

”Virus” Lindberg såg ingen användning av de nya tröjorna som dömts ut vid ett sammanträde efter snabbt påseende. Per-Ingvar stod på sig och menade att de fick ju ta upp tröjorna och använda dem på isen med strålkastarljus – och då var plötsligt tröjorna utmärkta.

Ishockeyn var den stora sporten för företaget. Hockeyklubbarna var bra kunder, och gillade de tröjorna köpte de all utrustning från Sportjohan. På fotbollssidan var man också en av de stora, som leverenatör till IFK Göteborg, Öis och Gais. Sportjohan var
också märket för IF Elfsborg under flera år.

Under 1970-talet expanderade företaget och byggde ut i Olsfors där det gamla Sportjohanhuset kompletterades med nybyggda lokaler på var sin sida om ån som löper genom samhället. Framgångarna manifesterades genom en roterande neonskylt på taket till huvudbyggnaden. Bernt Johanssons katalog trycktes i 200 000 exemplar, och katalogmodeller var namn som Reine Almqvist, Thomas Ahlström och en ung Torbjörn Nilsson. Utbudet i postorderkatalogen var brett med de egna produkterna tillsammans med utländska märken.

Sportjohan importerade en hel del från låglöneländer, främst bollar och skor som man själva aldrig tillverkade. Det var textilen som var den starka sidan. Katalogerna från 1970-talet andas mycket nostalgi, men samtidigt slås man av hur dessa sportkläder skulle kunna säljas i dag som vintage eller i nyproduktion. År 1981 hade Sportjohan 120 anställda. Verksamheten hade utvidgats till Fredrikstad i Norge och Tavastehus i Finland samtidigt som en ny fabrik och dataanläggning stod klar i Olsfors.

Kärvare tider

Bernt Johansson är vid den här tiden ledaren för det familjeägda företaget där döttrarna är med i katalogen, och där Bernt Johansson håller i det mesta. Han anställer idrottsstjärnor som den allsvenska skyttekungen Reine Almqvist. Bernt Johansson är Sportjohan. Han sponsrar IF Olsfors som får all utrustning utan kostnader, från matchtröjor till tejp, och han är under många år ordförande i föreningens fotbollssektion. IF Olsfors kan få bra spelare genom att erbjuda dem arbete vid Sportjohan. Det är ingen tillfällighet att IF Olsfors storhetstid hänger samman med Sportjohans. Sportjohan kan glädjas åt framgångarna i tidningsartiklar, och PR när försvaret väljer Sportjohan som leverantör av 70 000 gymnastikskor. 1970-talet var Sportjohans storhetstid då det gick rakt uppåt.

Textiltryckeri blev viktigt för Sportjohan under många år.

Men under 1980-talet kom betydligt kärvare tider för Sportjohan. Konkurrensen hårdnade, och produktionen flyttade utomlands. Sportjohan tvingades frångå idén om att all egen produktion skulle förbli i Olsfors. Produktionschefen Per-Ingvar Johansson minns problemen:
– Tillverkningen av overaller lades utomlands, men vilka problem det blev! Vi fick skicka tillbaka overaller varje vecka för att få fel fixade.

Följden blev att man inte kunde hålla leveranstider, och fick stora omkostnader för att åtgärda tillverkningsfelen. Per-Ingvar Johansson menar också att ett problem var att man inte hängde med i konjunkturerna, eftersom man var för stora och hade för stora kostnader i sämre tider.

Bernt Johansson tvingades sälja sitt livsverk 1998 till norska Motegruppen och dess dotterbolag Sportmann som man samarbetat med under flera år. Då hade Sportjohan tvingats ställa in alla betalningar. Sportmann å sin sida hade dragit nytta av Sportjohans kunnande och kontakter under många år. Bernt Johansson kunde som ingen annan få tag i tyger av rätt kvalité berättar tidigare anställda. Försäljningen innebar att familjen Johansson sålde sina 70 procent av företaget i samband med rekonstruktionen. Företaget hade då 95 anställda. Utan Sportjohan i ledningen följde flera ägarbyten och konkurser de kommande åren.

Kortvarig nysatsning

År 1999 gjorde företaget en ny satsning när man åter fanns på Örgryte IS och Färjestad BK:s matchtröjor, men det höll bara ett par år. År 1999 genomförde man också en splittring av bolagen där postorderdelen ägdes av Sportmann AB medan försäljningen till föreningar och företag ägdes av Sportmann tillsammans med Sportex i Göteborg. Detta ledde också till att man lade administation och försäljning i Göteborg. Postorderdelen fick nu namnet Sportmann Sverige AB, och man hade som mål att få exportframgångar – så blev det inte. Personalen riktade stark kritik mot den norska ledningen och dess vanskötsel när konkurrsen stod nära 1999 och 20 anställda fick gå.

I stället såldes det kvarvarande Sportjohan snabbt vidare till Sportus. Sportus hamnade i en akut ekonomisk kris sedan pengarna tagit slut för satsningen på e-handel. Sportjohan hade i sin tur inte bara en stor förlust utan en rad skulder till bank och leverantörer. Vintern 2000–2001 tog Klubbhuset och Roger Holmgren över Sportjohan, och antalet anställda gick från 40 till 22. Nu skulle man koncentrera sig på att sälja till klubbar. Tillverkningen låg i Estland, men kvar i Olsfors fanns tryckeriet och lagret. Lokalerna hade börjat bli ödsliga. Postorderverksamheten skulle moderniseras med näthandel. Läget var hela tiden osäkert, och de anställda var efter de senaste årens turbulens nästan vana vid att gå under konkurshot. I februari 2002 var den slutliga konkursen ett faktum, och klassiska Sportjohan lades ner.

I en liten annons i Borås Tidning 2002 förkunnandes utförsäljningen hos Sportjohan. Grundaren Bernt Johansson upplevde inte konkursen, han dog i en hjärtinfarkt 2001. I Bollebygd minns man inte heller de sista turbulenta åren och alla olika ägare, hellre då 1970-talets storhetstid. I Olsfors påminner lokalerna om det som en gång var. Sportjohan dominerar fortfarande orten, även om nya verksamheter flyttat in i lokalerna. Det är som i många andra mindre orter runt om Borås som i dag är sömniga villaförorter med stolta men delvis glömda textilindustritraditioner. Men så plötsligt upptäcker besökaren en betongvägg med företagets första logotyp ingjuten.

Författare: Magnus Brink

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *