Stadsbyggare under boom och krasch

Den gamla kåkstaden, i ytterkanterna till stora delar fortfarande alltså byggd i trä, ersattes under Strindbergs livstid med hjälp av storstilade stadsplaner efter tysk förebild av stenstadens likartade bostadsbebyggelse, vars höjd bestämdes av gatornas bredd.

Här låg också kornet till den problematik som skulle utmärka sekelskiftets bostadsbyggande – spekulationen i tomter och fastigheter. Men om mycket är skrivet om husens arkitektur är desto mindre skrivet om hur de finansierades, trots att den frågan faktiskt skulle få ett helt avgörande inflytande på hela den svenska bostadspolitiken under resten av 1900-talet.

Näringsfriheten lockade nya aktörer

De allmänna förutsättningarna är väl kända. Stockholms befolkning fördubblades två gånger under 1800-talet, och Stockholmsindustriernas expansion – särskilt inom maskin- och metallbranscherna – attraherade en ny stor arbetarbefolkning på kort tid. Mot slutet av seklet kom det industriella genombrottet, med huvudstaden i centrum för händelserna.

Förr hade industrialister och företagare (och staden) i egen regi låtit bygga bostäder för sina egna arbetares behov. Efter näringsfrihetens införande 1864 släpptes dock marknaden fri för alla som ville ge sig in i byggbranschen. Stora vinstchanser blev lockande för många. Detta öppnade för en helt ny grupp av entreprenörer som sökte sig hit från landsbygdens städer. De bodde i staden och kallade sig byggmästare, och helt utan något eget kapital på fickan började de med lånade pengar bygga hyresfastigheter på spekulation direkt för den oreglerade marknaden.

Omkring 40 procent av stadens hyreshusbestånd byggdes nu under ett drygt decennium. Därefter nådde konjunkturen ett bottenläge, och nästan ingen bostadsbebyggelse kom till under ett par år. I den nya uppgången från mitten av 1890-talet, som ledde fram till en ny byggboom, var det särskilt i Birkastaden och på Södermalm som arbetarkvarteren växte fram. Precis under den period som för Strindberg blev ett ”inferno”, 1896–1908, förvandlades Stockholm en gång för alla till en stenstad.

Det enskilda näringslivets angelägenhet

Stadens företrädare visade inget större intresse för bostadsbyggandet eller dess aktörer, vid sidan av att staden tillhandahöll tomtmark och infrastruktur i form av gator och kvarter, vatten och avlopp. Bostadsbyggandet uppfattades som en angelägenhet för det enskilda näringslivet och ingenting som offentliga medel skulle förbrukas på. Först från 1888 infördes vissa formella krav på byggmästarna vad gällde deras utbildning och erfarenhet.

Men ekonomiskt var det en riskfylld verksamhet de bedrev. Av stadens omkring 200 godkända byggmästare gick tre fjärdedelar i konkurs, en eller flera gånger, under åren kring sekelskiftet. Denna olycka blir vår lycka, för därigenom får vi en möjlighet att med hjälp av konkursakterna i Stockholms stadsarkiv få en detaljerad inblick i hur byggmästarna lyckades finansiera sina byggprojekt.

Eftersom en så stor andel av dem gick i konkurs bör det innebära att det mönster som träder fram inte är atypiskt, utan snarare visar hur det vanligen såg ut bland dessa spekulationsbyggmästare, som också var den grupp som dominerade byggbranschen vid den här tiden. Bilden kan även kompletteras med hjälp av bevarade bankarkiv och Stockholms Byggmästareförenings och andra branschorganisationers arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Näringslivshistoria som perspektiv

Det är ett givande perspektiv att betrakta dessa byggmästare just som entreprenörer, med ett teoretiskt angreppssätt inom näringslivshistoria, d.v.s. hur företagandet från företagarens eller organisationens perspektiv – och närmast i konkurrens med sina föregångare – strävar efter att lösa ett samhälleligt eller mänskligt behov.

Det kan ske genom att tillhandahålla en vara eller tjänst på ett mer effektivt och lönsamt sätt, bl.a. genom att minska kostnaderna för marknadstransaktioner, mot bakgrund av dess omgivande ekonomiska, sociala och kulturella kontext. Detta ger ny kunskap om interaktionen mellan individer och organisationer i den institutionella miljön, mellan aktörerna å ena sidan och det formella och informella regelverket å den andra.

Den bild som växer fram av byggmästarnas finansiering pekar på den avgörande betydelsen av krediter från leverantörer, både enskilda hantverkare och firmor, och privatpersoner. Spekulationsbyggmästarna utnyttjade endast i obetydlig grad bankkrediter. Deras intresse var snarast att snabbt kunna sälja en bebyggd tomt till ett högre pris än anskaffningsvärdet och de gjorda byggnadsinvesteringarna. De ville knappast vänta åratal på att amortera ned stora banklån. Upp till en halv miljon kronor kunde det kosta att uppföra ett gatuhus och ett gårdshus.

Den aktive Palme

Bankdirektören Henrik Palme tillhörde dem som från finansvärlden intresserade sig mycket för Stockholms bebyggelse. Han hade 1869 grundat Stockholms Inteckningsgaranti Aktiebolag (SIGAB) och blivit den dominerande institutionella kreditgivaren för Stockholms fastighetsägare. Hans erfarenheter som bankman av byggmästarna var knappast lysande (J.H. Palme, Stockholms bostadsförhållanden. En statistisk undersökning. Stockholm 1908, s. 33 f):

Den kris, som ända sedan hösten förlidet år [1907] pågått inom Stockholms byggnadsindustri, har blottat mycken osundhet. [—] Redan i början af innevarande år [1908] voro af de i Stockholm då pågående byggena omkring femtio afstannade på grund af vederbörande byggherrars iråkade obestånd. Vid häraf föranledda undersökningar har det i regeln visat sig, att fastigheterna varit intecknade högt öfver värdena, och att de så kallade ägarna dessutom häftat i betydande skulder för ännu obetalda byggnadsmaterialier och arbeten. Där konkurs följt på betalningsinställelsen, hafva de i konkursstaterna upptagna tillgångarna, vid bortseende från de alltid öfverintecknade egendomarna, oftast funnits stå i ett tragikomiskt missförhållande till de bedrifna affärernas omfattning och skuldernas storlek. I ett fall utgjordes de af ett ritbräde och en förbandslåda. I ett annat fall af ett fickur och en ring. I ett tredje af lösören till ett värde af 200 kronor och i kontanta penningar 1 krona, innestående på sparkasseräkning.

Byggboom övergick i strejk och krasch

Den kris Palme skrev om hade speciellt drabbat den konjunkturkänsliga och kreditberoende byggsektorn efter den finansiella kris som Sverige kände av 1907–1908 p.g.a. den internationella penningbristen efter gigantiska utbetalningar från försäkringsbolagen i kölvattnet efter den stora jordbävningen i San Francisco 1906.

Nu hade leverantörernas tålamod med segdragna betalningar från byggmästarna definitivt tagit slut, och de upphörde helt enkelt unisont med att leverera varor och tjänster till dess gamla skulder blivit betalda. Arbetaravtalen sades oväntat upp på hösten 1907, och på våren därefter utbröt den största konflikten på svensk arbetsmarknad före storstrejken.

Kriser innebär vändpunkter och det blev fallet också med denna. På sommaren 1908 förhandlades nya centrala avtal fram på arbetsmarknaden, trettio år före den bekanta Saltsjöbadsandan, och staten ingrep och organiserade upp hela den svenska kreditmarknaden genom etablerandet av nya specialinstitut för finansieringen av bostadsbyggandet.

Krisen en katalysator

Detta blev samtidigt en kreativ destruktion i schumpetersk mening, genom att de allra mest oseriösa byggmästarna slogs ut från marknaden och tvingades att lämna Stockholm.

Den mest långvariga effekten av 1908 års byggkrasch blev uppvaknandet av det offentligas intresse för bostadsproduktion. Stockholms stad insåg att kommunen behövde göra mer för den kraftfullt växande huvudstaden. På 1930-talet bildades kommunala bostadsföretag.

På det finansiella området blev det offentliga engagemanget till slut så stort att industriföretagen under 1950- och 1960-talet hade svårt att utnyttja obligationsmarknaden. Bankerna blev till ett slags kassaskåp för statliga bostadsobligationer, vilket gynnade den s.k. allmännyttan.

Fram på 1980-talet hade det gått så långt att statens finanser var hårt ansatta, och det blev återigen de privata byggentreprenörerna som fick ta initiativen för bostadsbyggandet från 1990-talet. Men nu var för länge sedan spekulationsbyggmästarnas tid förbi. De stora byggföretagen, med ett eget aktiekapital att riskera i första hand, hade lättare att få finansiering genom bankerna. Alltjämt får byggmästare dock lägga ned mycket tid och kraft på finansieringsfrågorna.

Men obalanserna på bostadsmarknaden består. Nyligen har frågan om ett starkare offentligt ingripande i finansieringen av bostäder åter tagit fart. Detta lär däremot inte leda till någon ny våg av spekulativa, privata byggmästare.

Författare: Anders Perlinge