Den ekonomiska politik som mejslades fram av socialdemokraterna och LO under efterkrigstiden var resultatet av en kompromiss inom arbetarrörelsen – mellan den mer vänsterradikala falangen som såg ökad planhushållning och statligt ägande som ett instrument för att skapa ekonomiska förutsättningar för ökat välstånd och den mer ”marknadsreformistiska” delen av socialdemokratin som förespråkade ökad kontroll och styrning av det privata näringslivet. Staten skulle gå in som ägare i de branscher som ansågs utgöra naturliga monopol, bland annat vissa kommunikationer, tobaks- och spritindustrin samt de tunga basindustrierna (med företag som LKAB). Under framför allt 1950-talet fördes en debatt om vilka branscher som skulle kontrolleras eller ägas av offentliga intressen. Det statliga ägandet ökade under 1970- och 1980-talen – staten genomdrev stöd- och rationaliseringsåtgärder i krisdrabbade industribranscher, men agerade även som en vinstmaximerande entreprenör i bland annat Procordia.
De ekonomiska instrument som utvecklades under efterkrigstidens två första decennier blev avgörande för möjligheten att bedriva en aktiv finans- och arbetsmarknadspolitik. Penningpolitiken hade utformats så att kreditmarknaden reglerades och kontrollerades för att uppnå optimalt resursutnyttjande, medan skattepolitiken blev ett viktigt instrument som konjunkturregulator. Skattesatserna var inte på något vis statiska och förändrades gentemot både arbete och kapital. Inkomstskatten höjdes successivt, och de indirekta skatterna i form av socialförsäkringsavgifter och omsättningsskatter (senare mervärdesskatt) höjdes också under 1960-talet och framåt. Det var alltså frågan om ett ökat skattetryck för att kunna finansiera den växande offentliga sektorn och det sociala skyddsnätet. Det svenska skattetrycket var högt jämfört med de flesta länder inom OECD.
Den offentliga sektorns expansion avtog inte under krisåren på 1970-talet, utan fortsatte att växa i relation till BNP in på 1980-talet. Sverige hade likt andra välfärdsstater i genomsnitt högre beskattning av arbetsinkomst än kapitalinkomst, då en högre inkomstbeskattning ansågs mer tillväxtfrämjande än hög kapitalbeskattning. Bakom detta låg också att kapitalet blev allt mer rörligt, och om det flyttade utomlands skulle det innebära att Sverige förlorade positiva produktivitetseffekter.
Den starka ställning som de socialdemokratiska regeringarna hade fram till 1976 innebar givetvis en möjlighet att implementera en långsiktig ekonomisk politik. Samtidigt minskade möjligheten att kontrollera och styra ekonomin i en allt mer internationell och globalt integrerad ekonomi. Efter Bretton Woods-systemets kollaps, oljeprischocken och den följande ekonomiska krisen blev det allt svårare att föra en nationellt utformad ekonomisk politik. Under samma period utmanades även den socialdemokratiska ”hegemonin”, och den politiska ekonomin blev mer konfliktfylld.
Ett exempel är de oenigheter som uppstod sig till följd av arbetarrörelsens ambitioner att öka kontrollen över det svenska näringslivet genom de så kallade löntagarfonderna. Ett annat exempel är gruvstrejken vid statliga LKAB kring 1970. Denna konflikt uppenbarade klyftor inom arbetarrörelsen, samtidigt som arbetsfreden som hade rått under efterkrigstiden ersattes av allt mer oroliga arbetsmarknadsrelationer. Under perioden 1965–1985 gick Sverige från en kraftig tillväxt till en djup industriell ekonomisk kris och åter mot högkonjunktur. Detta avspeglas givetvis i den politiska debatten och i utformningen av den ekonomiska politiken, inte minst i retoriken mellan LO och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Tonläget mellan huvudorganisationerna på den svenska arbetsmarknaden skärptes betydligt under perioden.
Den gynnsamma ekonomiska konjunkturen under de gyllene åren på 1960-talet skapade en optimism som var avgörande för den ekonomiska politikens utformning. De begynnande tecknen på att en avmattning var på gång kunde rimligen inte uppfattas mitt under högkonjunkturen. Den svenska ekonomin stod inför en hårdare internationell konkurrens, vilket skulle påverka både råvarupriserna och den exportledda industrin. Under andra halvan av 1960-talet minskade industrins investeringsbenägenhet, och rationaliseringarna för att sänka kostnaderna på framför allt arbete innebar att sysselsättningsökningen avstannade. Dessa indikationer på en försvagad ekonomisk konjunktur föranledde inte någon omedelbar omställning av den ekonomiska politiken. Detta visades bland annat av de investeringar som framför allt gjordes i de tunga industribranscherna under åren runt 1970.
Under slutet av 1960-talet förespråkade delar av socialdemokratin en allt mer aktiv näringspolitik och en större roll för staten i näringslivet. Detta bidrog till att flera verksamheter förstatligades, ett skeende som senare kom att kallas ”den socialdemokratiska näringspolitiska offensiven”.
Framför allt två typer av förstatliganden blev vanliga, dels stödåtgärder som orsakades av brister i marknadssystemet, dels organisatoriska förändringar av redan befintliga statliga verksamheter, med en tydligare inriktning mot affärsmässiga former. Bakom detta låg vad man ansåg som samhälleliga intressen och ambitioner att forcera fram strukturrationaliseringen inom vissa branscher. Listan på statliga företag som etablerades under perioden är lång och innehåller bland annat bolag inom byggnadsbranschen (Durox AB), förlags- och tryckeriverksamhet (Allmänna Förlaget och Liber) och läkemedelsindustrin (Kabi/Vitrum). Det förekom även samarbeten eller joint ventures mellan staten och det privata näringslivet – vilket i och för sig inte var något nytt – inom framför allt energiutvinning och energitransferering. Ett exempel är bildandet av ASEA-Atom år 1969, ett joint venture som syftade till att skapa en konkurrenskraftig och lönsam industriell produktion inom atomkraftsområdet.
Innan vi följer upp den statliga näringspolitiken under krisåren vid mitten av 1970-talet ska blicken riktas mot arbetarna inom industrin. Denna grupp hade sedan 1950-talet fått ökade reallöneinkomster. Samtidigt hade fackföreningsrörelsen blivit en viktig part i utformningen av den korporativistiska svenska modellen och fått allt större inflytande i planeringen av den statliga myndighetsutövningen och den ekonomiska politiken. Arbetarrörelsen hade stärkt sina positioner under socialdemokraternas långa period vid makten, men hade också gynnats av sin starka position på den svenska arbetsmarknaden, då efterfrågeöverskottet på arbete gav ett starkare förhandlingsläge. Rent generellt kan man observera att SAF och LO hade ett gemensamt intresse av att bidra till den ekonomiska och industriella tillväxten. Detta tog sig uttryck i att båda parter anslöt sig till den centrala förhandlingsprincipen när avtal skulle förhandlas fram och att de försökte finna gemensamma lösningar för att lösa arbetskraftsbristen. Denna konsensus hade rått under hela efterkrigstiden, och principerna som hade etablerats i och med Saltsjöbadsavtalet hade institutionaliserats och fått en formell struktur. Detta var avgörande för den arbetsfred som hade rått under 1950- och 1960-talen.
Det står dock klart att priset för att acceptera effektiviserings- och rationaliseringsåtgärderna hade varit högt inom de branscher som hade genomgått omfattande arbetskraftsbesparande program med permitteringar som följd. Detta ledde också till arbetsmarknadskonflikter.
Dela med dig av dina tankar