Lars Magnus Ericsson levde under den tid då Sverige förvandlades från ett efterblivet och fattigt bondeland till en högteknologisk och relativt välmående industrination. Han och hans företag gick i spetsen för den utvecklingen, som till väsentlig del utspelades i Stockholm.
Baksmällan efter Napoleonkrigen och förlusten av Finland varade länge – ekonomiskt och befolkningsmässigt stod Stockholm praktiskt taget stilla under 1800-talets första decennier. Manufakturernas gyllene tid var förbi, och i brist på vattenkraft för direktdrift fick huvudstaden under ett halvsekel avstå den ledande rollen inom industriellt företagande till Norrköping och Göteborg.
Textilföretagens betydelse avtog här utan att någon annan bransch ännu kunde ta över. Samuel Owens introduktion från 1804 av ångkraften i verkstädernas och fartygens maskindrift var ett hoppfullt förebud, men den svenska marknaden var ännu inte mogen för mera avancerade industriprodukter, och hans eget företag fick slutligen slå igen.
Just då infaller, ironiskt nog, brytpunkten i utvecklingen. Nästan samtidigt med Owens konkurs 1844 inleder fyra varv och mekaniska verkstäder en ny period i Stockholms företagshistoria. Till en början är expansionstakten måttlig, men med 1850-talets högkonjunktur skjuter den fart.
Växande handel, utbyggnad av kommunikationsnätet, den norrländska sågverksindustrins uppblomstring, tilltagande mekanisering av jordbruket och ökad byggnadsverksamhet skapar nya stora marknader för verkstäderna. Bergsunds på Söder och Bolinders på Kungsholmen tar täten med en mångsidig och tämligen brokig produktion: ångpannor och ångmaskiner, fartyg, broar, fabriksutrustning, spisar och annat gjutgods för byggen, inredningar och offentlig miljö. Varje individuellt önskemål kan tillgodoses; specialisering och långa serier lyser ännu med sin frånvaro. Metallindustrin blir största bransch.
År 1853 passerar Stockholms invånartal 100 000, en siffra som ska komma att tredubblas till sekelskiftet. Men ökningen beror på ett kraftigt inflyttningsöverskott – dödstalen är nämligen betydligt högre än födelsetalen. Dåliga bostäder, fattigdom med därav följande undernäring och usla sanitära förhållanden samverkar till att göra Stockholm till en av Europas från hälsosynpunkt farligaste städer. Men nu har myndigheterna blivit medvetna om att det behövs drastiska åtgärder för att komma tillrätta med problemen, och de planerar för en bättre och sundare stad. Det blir lättare att åstadkomma resultat efter tillkomsten av de nya kommunallagarna som bland annat möjliggör beskattning av stadsborna.
Milstolpar i upprustningen är renhållningsverket 1859 och vattenverket två år senare; rent vatten och effektiv renhållning är nödvändiga förutsättningar för en fungerande storstad. Gatorna rustas upp, gasbelysningen introduceras 1853 och järnvägen kommer till stan 1862. Ångslupar och -färjor korsar de inre farvattnen i ett tätnande nät, och ångbåtstrafiken inåt Mälaren, i skärgården och över haven blir alltmer intensiv. Det ger bättre möjligheter att föra in skrymmande råvaror och att distribuera tunga industriprodukter till landets inre marknad och på export.
Finansieringen av industrierna sker till en början med privat kapital, inte minst från grosshandeln och till stor del från utlandet. Under 1870-talet genomförs radikala förändringar på detta område – affärsbankerna träder in och de större företagen går över till aktiebolagsformen. Lättare tillgång på riskvilligt kapital möjliggör nyetableringar i större skala. Ett karaktäristiskt exempel på detta är Atlas, som redan året efter starten 1874 är Stockholms största företag med 610 anställda. Atlas skiljer sig också från de äldre verkstäderna genom sin specialisering på rullande järnvägsmaterial och brokonstruktioner.
Under 1800-talets sista decennier blir uppfinnaren en allt viktigare person i Stockholmsföretagen: ”snilleindustrierna” börjar växa fram. Den förste med framgång inom denna kategori är Alfred Nobel, som med sin patenterade tändare och senare dynamiten hjälpligt lyckas tygla nitroglycerinets explosiva kraft. På nyåret 1865 startar hans verksamhet i Vinterviken. Sedan tas steget snabbt ut i världen med fabriker i flera andra länder.
Ett magiskt år är 1878: då grundar Gustaf de Laval sitt företag för produktion av mejeriseparatorer och Lars Magnus Ericsson åstadkommer den första svensktillverkade telefonen med Bells konstruktion som förebild. Uppbyggnaden och konsolideringen av dessa båda slutligen världsledande företag går relativt långsamt – vid mitten av 1880-talet har inget av dem nått upp till 80 anställda. Det stora genombrottet kommer först på 1890-talet, då Separator bygger upp sin stora fabrik vid Fleminggatan och Ericsson sin vid Tulegatan. Vid 1900-talets ingång har båda passerat 1 000 anställda, och Ericsson ska komma att bli Stockholms största företag.
Andra exempel på industriellt viktiga uppfinningar är J V Svensons primuskök och tändkulemotor, Gustaf Daléns gastekniska innovationer, Jonas Wenströms generator (”grytan”) och senare bland annat Munters-von Platens kylskåp.
Gemensamt för snilleindustriernas inriktning är att de redan från början satsar på exportmarknaden. Nu blir inhemska uppfinningar och konstruktioner inte den enda grogrunden för framgångsrik industriell verksamhet, utan vakenhet för tekniska nyheter utifrån är lika viktig. Introduktionen av den bayerska bryggerimetoden möjligggör storbryggeriernas snabba utbyggnad under 1800-talets andra hälft, den tyska trycklufttekniken praktiserades framgångsrikt av Atlas-Diesel, och liknande viktiga nyheter introduceras i flera andra branscher.
Dela med dig av dina tankar