Stockholm som filmstad

Stockholm rankas högt i Europa när det gäller kreativa näringar. Boken Kreativa Sthlm som släpptes 2018 visar hur mångfacetterad stadens kreativa företagsvärld är och vilken lång historia den har. Här på företagskällan har vi utifrån texter i boken skapat ett antal artiklar med tillhörande lektionsförslag.

Specerihandlaren som blev biografkung

Stockholm har en lång filmhistoria. Biografkedjeskaparen Anders Sandrew skulle komma att bli en av de viktigaste aktörerna inom denna bransch. Han föddes i en lantbrukarfamilj i Vendels socken i Uppland 1885, långt innan filmen hade blivit en underhållningsbransch. Som 16-årig köpte Sandrew tillsammans med sin äldre bror en mindre speceriaffär på Östermalm. Några år senare kom den första biografen till Sverige. Då var Anders Sandrew fortfarande fullt sysselsatt med att expandera speceriaffären tillsammans med sin bror. I takt med att han investerade pengarna från rörelsen vaknade hans intresse för att driva en biograf, vilket visade sig vara en lönsam affär.

Ljudfilmen hade utvecklats och branschen växte snabbt. På tolv år lät Sandrew bygga elva nya biografer i Stockholm. Till dem hörde Plaza, Astoria, Royal, Grand och Victoria. Sandrew levde upp till det svenska idealet av en sparsam affärsman. Han levde utan åthävor och investerade i stället i nya rörelser. Det centrala fortsatte att vara speceriaffären på Östermalm, ovanför vilken Sandrew hyrde en liten lägenhet där han också hade kontoret för sin växande bioverksamhet. Ett litet rum fick tjäna som hans egen bostad under många år, och trots framgångarna dröjde det länge innan han flyttade till en bättre adress. Först 1937, då Sandrew-Biograferna AB bildades, skaffade Anders Sandrew ett riktigt kontor, benäget ovanför konkurrenten Svensk filmindustris stora premiärbiograf Palladium på Kungsgatan.

Även efter flytten dit tog han med sig personalen på bussen till butiken i hörnet Kommendörsgatan – Grevgatan för att äta enkel husmanskost. Sandrew flög ofta till Europas metropoler för att se nya filmer för eventuell visning i Sverige. I en radiointervju 1957 förklarade han: ”I Paris ser man på film tolv timmar i sträck, då gäller det att ha en smörgås i fickan.” Men publiken i Sverige ville ha svensk film, och därför började han också producera film. Han övertog en mindre studiolokal och bildade Sandrew-Ateljéerna AB. Under de följande årtiondena gjorde han, ofta i samverkan med andra produktionsbolag, runt 10–15 svenska långfilmer per år. År 1947 övertog Sandrews även den olönsamma men välrenommerade Oscarsteatern.

För Anders Sandrew tycks teaterägandet ha varit en personlig passion. Förlusterna på Oscars var stora under 1950-talet. ”Vissa håller sig med älskarinnor, jag har Oscars”, förklarade han. Till Sandrewbolagets mer kända filmer hör Fröken Julie av Alf Sjöberg (1951), Jag är nyfiken – gul av Vilgot Sjöman (1967), Flickorna av Mai Zetterling (1968), Giliap av Roy Andersson (1975) och Offret av Andrej Tarkovskij (1986). Produktionen fortsatte efter Anders Sandrews bortgång 1957. Detta gäller även merparten av de framgångsrika musikaler som bolaget satte upp på Oscarsteatern. Till dem hör Glada Änkan (första gången 1954), My Fair Lady (första gången 1958), West Side Story (första gången 1962) och Fantomen på Operan (1989).

Några år efter Sandrews bortgång gjorde televisionen sitt inträde i Sverige. På få år sjönk antalet biobesök i landet till hälften. Verksamheten i företaget fortsatte dock. Vid mitten av 1980-talet hade Sandrews 83 biosalonger på 24 orter i Sverige, producerade mellan två och fyra svenska filmer per år och ägde distributionsrättigheter till en mängd utländska filmer. Bolagsgruppen delades gradvis upp och ingår nu i andra koncerner i media- och filmbranscherna.

Framstående regissörer och skådespelare

Sverige har en lång tradition av framstående regissörer, vars karriärer ofta centrerat kring Stockholms filmkluster. Filmstaden i Råsunda, även kallad Gamla Filmstaden, har spelat en viktig roll i den historien. I studioanläggningarna i Solna skapades många svenska filmer. Här producerades närmare 400 svenska långfilmer och tv-serier, och bland andra Ingmar Bergman verkade här som regissör. Under senare delen av 1900-talet började emellertid filmnäringen söka sig bort från Filmstaden. Inhemsk bred filmproduktion tog fart genom en vidareutveckling av folklustspelen. ”Pilsnerfilm” är ett negativt laddat begrepp som syftar på populära filmer för hemmamarknaden under framför allt 1930- och 40-talen. Det första exemplet är Söderkåkar från 1932.

Pilsnerfilmerna kritiserades för att vara enkel verklighetsflykt. Manusen kunde ibland skrivas på bara några dagar och inspelningen skedde på några månader. De producerades för en hemmamarknad, och saknade ambitionen att vara finkonst. De utgjorde emellertid en viktig del av dåtida svensk filmnäring. Går vi i stället till kreatörerna finner vi Mauritz Stiller, född i Finland men verksam som regissör, skådespelare och manusförfattare i Sverige. Han bildade tillsammans med regissören och skådespelaren Victor Sjöström 1922 filmproduktionsbolaget AB Svensk Filminspelning. Det var också han som upptäckte Stockholmsflickan Greta Gustafsson/Garbo – en av världens mest kända filmstjärnor.

Den mest betydande svenska regissören är onekligen Ingmar Bergman, filmskaparen som rönte framgång i många olika genrer. Bergman avslutade sina studier vid Stockholms högskola 1940. Hans intresse för teater och senare för film var stort. Med filmer som Persona, Det sjunde inseglet och Trollflöjten nådde Bergman framgång såväl i Sverige som internationellt under 1950-, 60- och 70-talen. Men Bergman är inte ensam. Andra filmskapare kan lätt nämnas: Roy Andersson, som fick sitt genombrott med ungdomsskildringen En kärlekshistoria år 1970, och Lasse Hallström, som började med att regissera Abbas musikvideor och som väckte uppmärksamhet i Hollywood efter Mitt liv som hund 1985.

Ska man nämna någon annan svensk filmskådespelerska faller valet lätt på den Stockholmsfödda dramateneleven Ingrid Bergman, som fick sin första filmroll i Munkbrogreven, som utspelar sig i Gamla Stan. Hon gick vidare till olika europeiska och amerikanska filmer, och tilldelades en Oscar tre gånger – två för bästa kvinnliga huvudroll och en gång för bästa kvinnliga biroll. En önskan som hon hade var att samverka med Ingmar Bergman, vilket hon också gjorde i Höstsonaten 1978. I sin sista film porträtterade Ingrid Bergman Israels tidigare premiärminister Golda Meir. Prestationen i denna film, A woman named Golda, ledde till att hon belönades med en Golden Globe Award och en Emmy Award.

Liksom svenska filmstjärnor sökte sig till Hollywood efterfrågade också biobesökarna alltmer Hollywoodfilm; Sverige utvecklades till skillnad från länder som Tyskland, Italien och Frankrike till ett land där många förstod engelska och där de anglosaxiska influenserna var betydande. Detta har emellertid inte medfört att den inhemska filmproduktionen försvunnit. Lika många lockades till Lukas Moodyssons lågbudgetfilm Fucking Åmål som till storfilmen Titanic.

Dela med dig av dina tankar